Maxwell Ryder Emerson – Sida 11

Publicerad den 13 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Helgerna. Det där ordet som för många väcker bilder av soliga dagar, skratt med vänner, och kanske en chans att koppla av från veckans slit. Men för mig har helgerna blivit något annat. Något tungt. Som om de väger mer än resten av veckans dagar tillsammans.

När fredag kväll rullar in, känner jag inte spänningen som andra kanske gör. Istället är det som att en tyngd lägger sig över mitt bröst. Det är då tystnaden börjar. En tystnad som fyller hela lägenheten, hela mig. Den där tystnaden som inte bara handlar om att det inte är någon där, utan om det tomrum som ekar inombords.

Jag har försökt fylla helgerna. Försökt med projekt, försökt hålla mig upptagen, men det är som om ingenting riktigt biter. Allt känns ytligt, som om jag bara rör mig genom tiden utan att riktigt vara där. Som att varje timme bara är något jag måste ta mig igenom, en lång väntan på att det ska bli måndag.

För måndag är annorlunda. På något sätt känns det lättare att ha en rutin, att veta att jag har något att göra. Att inte behöva vara ensam med alla tankar. Helgerna, däremot, är som en påminnelse om vad som en gång var. En påminnelse om allt jag förlorat och allt jag försöker undvika att tänka på. Helgerna är inte längre en paus från vardagen. De är en påminnelse om den ensamhet jag försöker fly ifrån.

Och så sitter jag där, i ett mörkt rum, där tystnaden är så påtaglig att den nästan har en egen röst. Längtar efter måndagen, längtar efter att kunna gömma mig i rutinen igen. Helgerna, en gång fyllda med förväntan och glädje, har blivit något jag bara vill överleva.

Ängslan

Publicerad den 13 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Ängslan kom som en storm, från ingenstans, på en stilla dag. Jag hade inte sett tecknen, eller kanske hade jag bara blundat för dem. Det började som en svag bris, en oro som knappt var märkbar, men snabbt växte den sig starkare. Himlen mörknade i mitt inre, och vinden slet i allt jag trodde var fast och stabilt.

Jag stod där, mitt i stormen, oförmögen att röra mig. Tankarna var som virvlande löv, kastade hit och dit utan någon riktning. Varje försök att greppa en tanke var lönlöst. Det kändes som om världen runt mig höll på att rasa, men allt var precis som det alltid varit. Ingen såg stormen som rasade inom mig.

Jag försökte andas djupt, precis som de säger att man ska. Men luften var tjock, och varje andetag kändes som en kamp. Hjärtat slog snabbare än det borde, som om det försökte hålla jämna steg med vinden. Jag ville skrika, men ljudet fastnade i halsen. Vad var det som hade utlöst detta? Var det något jag hade sagt? Något jag hade gjort? Eller var det helt enkelt den tomhet jag burit på så länge?

Stormen hade inte kommit plötsligt, insåg jag. Den hade byggts upp under lång tid, dold bakom mina leenden och min vilja att fortsätta som om allt var okej. Men nu hade den svept in, obeveklig och oemotståndlig.

Jag visste inte när den skulle avta. Kanske skulle den försvinna lika plötsligt som den kommit. Eller så skulle den lämna mig utmattad, med spillrorna av mina tankar liggande runt mig som ett trasigt landskap.

Men mitt i stormen, när jag kände mig som mest maktlös, kom en svag påminnelse. En viskning, långt inne, som jag nästan hade glömt bort. Den sade åt mig att stå kvar, att inte låta stormen vinna. Den var inte jag. Den var inte min sanning, utan bara ett tillfälligt mörker, en förklädd rädsla som ville få mig att tro att jag var mindre än jag var.

Så jag stod stilla, även om varje del av mig ville springa, fly. Jag slöt ögonen och fokuserade på något enkelt, något verkligt. Mina fötter, som vilade mot marken. Den stabila känslan av jorden under mig, påminde mig om att jag fortfarande stod här, fortfarande andades. Ett andetag, sedan ett till. Jag fokuserade på varje inandning, varje utandning, som om det var allt som fanns.

Stormen var stark, men jag märkte att den inte kunde blåsa bort denna enkla, oföränderliga sanning: jag var fortfarande här. Jag började minnas saker som hjälpt mig tidigare, små detaljer som gav mig styrka. Det kunde vara en promenad vid havet, där vågornas ständiga rytm lugnade mitt kaos. Eller en bok jag hade läst, där orden skapade ett tillfälligt frirum för mina tankar.

Jag visste att stormen inte skulle försvinna på en gång. Den hade fortfarande sitt grepp om mig, men jag insåg nu att jag inte behövde kämpa emot den med alla krafter. Istället skulle jag lära mig att böja mig för vinden, som ett träd som böjer sig i stormen men inte bryts av. Jag kunde låta den blåsa förbi, utan att låta den dra mig med sig.

Steg för steg, började jag hitta vägar att övervinna ängslan. Små handlingar, som att sträcka mig efter en vän, eller bara skriva ner mina tankar i en anteckningsbok, gav mig en förnimmelse av kontroll. Ängslan ville få mig att tro att jag var ensam, att ingen annan kände denna storm. Men när jag öppnade mig för andra, insåg jag att jag inte var ensam. Det fanns de som också hade mött sina stormar, och deras styrka blev en påminnelse om att det var möjligt att övervinna även de mörkaste stunder.

Stormen började avta, långsamt men säkert. Det fanns fortfarande dagar när den återvände, men nu var jag inte lika rädd. Jag hade lärt mig att den inte definierade mig. Och varje gång den kom, visste jag att jag hade verktygen för att stå emot. Jag hade överlevt förut, och jag skulle göra det igen.

Min resa fortsätter

Publicerad den 13 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag är en person som alltid tror på det bästa i andra människor. Ända sedan jag var barn har jag sett det goda i dem jag möter. Uppvuxen bland starka kvinnor har jag lärt mig att respektera alla människors värde. På min resa genom livet har jag samlat på mig många nya insikter, men också blivit sårad och manipulerad. Trots det har jag försökt hålla fast vid min tro på det goda, men nu inser jag att jag inte längre kan göra det i alla situationer.

Jag har insett att ibland måste jag släppa taget och gå vidare, även om det är svårt. Det är en fälla jag har hamnat i många gånger förut, men jag vill inte fastna där längre. Min önskan är att skapa en sund relation, där vi kan kämpa tillsammans när livet blir utmanande. Jag vill inte vara ensam i detta. Jag söker någon med stadigt fotfäste, någon som kan stå kvar vid min sida, även när det stormar som mest.

Jag vill bygga en relation där båda parter är beredda att investera tid och energi, där vi kan stötta varandra genom svårigheter och glädjas åt framgångar. I en värld som ständigt förändras, längtar jag efter stabilitet och någon som, liksom jag, värdesätter äkta närvaro och respekt. Någon som förstår att relationer inte alltid är enkla, men att de är värda att kämpa för om båda vill.

Jag har lärt mig att det inte räcker att bara se det bästa i andra, utan att jag också måste sätta gränser för att skydda mig själv. Tidigare har jag låtit människor stanna kvar i mitt liv längre än de borde, för att jag har hoppats på förändring. Nu vet jag att jag måste vara stark nog att gå vidare när det är nödvändigt, för att ge mig själv utrymme att växa och hitta någon som verkligen matchar mina värderingar.

Jag drömmer om en framtid där jag och min partner kan stå stadigt tillsammans, där vi båda kan vara trygga i vetskapen om att vi är där för varandra, oavsett vad livet kastar vår väg. Någon som delar mina drömmar, som inte är rädd för att möta det svåra men också kan uppskatta de små, vackra ögonblicken. För i slutändan är det ju det som räknas – att ha någon att dela livet med, genom både ljus och mörker, skratt och tårar.

Jag har insett att livet är för kort för halvhjärtade relationer och kompromisser som bara gynnar den ena parten. Det jag söker är balans – en relation där vi kan vara både starka individer och en stark enhet tillsammans. Det betyder inte att allt alltid måste vara perfekt, för perfektion finns inte, men att vi är villiga att kämpa för varandra när det verkligen gäller. Jag vill ha någon som ser mig, på riktigt, och som jag kan se tillbaka på samma sätt.

Ibland känns det som om världen är fylld av flyktiga relationer, där människor inte riktigt vågar släppa in varandra på djupet. Men jag vill något annat. Jag vill ha någon som är modig nog att möta både sina egna och mina sårbarheter, någon som förstår att styrka ofta ligger i förmågan att visa sina svaga sidor.

Jag är inte längre rädd för att vara ensam, för jag har insett att ensamhet ibland är bättre än att vara omgiven av människor som inte förstår ens värde. Men det betyder inte att jag vill leva mitt liv ensam. Jag vill bara vänta tills jag hittar någon som verkligen förtjänar att dela det med mig.

När jag tänker på framtiden, ser jag framför mig någon vid min sida, en som inte backar när livet blir svårt, utan står kvar och håller min hand. Någon som vet att varje utmaning vi möter bara gör oss starkare tillsammans. Jag vill skapa något varaktigt, något som har rötter som sträcker sig djupt ner i marken, och som kan stå emot alla stormar.

Jag har insett att den resa jag gör inte bara handlar om att hitta någon annan, utan också om att finna mig själv på vägen. För att kunna bygga en stark relation måste jag först vara trygg i den jag är och veta vad jag vill ha i livet. Att vara ensam har gett mig tid att reflektera, att lära mig mer om mina egna behov och önskningar. Det har också gett mig styrkan att vänta på något som verkligen är rätt, istället för att nöja mig med det som bara är bekvämt.

När jag väl hittar den rätta personen, kommer jag att vara redo – inte för att jag behöver dem för att vara hel, utan för att vi tillsammans kan skapa något större än vad vi är var för sig. Jag är inte ute efter perfektion, utan efter äkthet. Någon som kan se mig för den jag är, och som jag kan se tillbaka på samma sätt, utan förklädnader eller förväntningar som tynger ner oss.

Jag vet att den personen finns där ute, och när våra vägar korsas kommer vi båda att veta att vi har hittat hem. Tills dess kommer jag fortsätta att leva mitt liv med öppenhet, styrka och en tro på att det bästa ännu ligger framför mig. För även om jag har blivit sårad tidigare, så har jag inte förlorat min tro på kärlek. Jag har bara blivit mer medveten om vad den verkligen innebär.

Och när jag finner den rätta personen, kommer vi att stå sida vid sida – genom stormar, solsken och allt däremellan.

Varför jag skriver av mig?

Publicerad den 13 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Varför skriver jag av mig? Det är inte för att gnälla, inte för att älta det förflutna som en trasig skiva som hakat upp sig. Jag skriver för att förstå, för att sätta ord på det som annars bara skriker i mitt inre. För att se det på papper, konkret, som något jag kan hålla i och vända och vrida på, istället för att låta det fortsätta äta upp mig inifrån.

Det jag har gått igenom… det är svårt att sätta ord på. Psykisk misshandel och manipulation lämnar inga synliga sår, inga blåmärken att visa upp som bevis på smärtan. Men såren finns där, djupt inuti, och de gör ont på ett sätt som jag aldrig kunnat föreställa mig. Allt jag trodde på, alla de relationer jag litade på, har bränt mig så djupt att jag knappt känner igen mig själv längre.

Jag skriver för att hitta någon form av klarhet i kaoset. För att kunna se mönstren, för att förstå vad som egentligen hände. Hur något som började som trygghet och kärlek kunde förvandlas till manipulation, kontroll, och förvirring. Jag blev ett skal av mig själv, tystare för varje gång jag blev nedbruten, osynligare för varje gång mina känslor vändes emot mig. Jag skriver för att minnas, men också för att förstå. För att kunna hitta vägen ut ur det här.

Det är inte enkelt. Jag är fortfarande mitt i det, mitt i kampen att bygga upp mig själv igen. Men genom att skriva kan jag åtminstone börja samla ihop bitarna. Det handlar om mer än att bara få ur mig smärtan – det handlar om att läka. Att förstå att det jag gått igenom inte definierar mig, även om det förändrat mig.

Jag vet inte vad framtiden har att erbjuda, men jag vet att jag vill komma vidare. Jag vill kunna känna tillit igen, både till mig själv och till andra. Och kanske är det här, i orden och i reflektionen, som den resan börjar.

Ännu en jobbigt morgon

Publicerad den 13 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Ännu en morgon. Solen strålar försiktigt in genom gardinen, men istället för att välkomna ljuset känner jag ilskan bubbla upp inom mig. Varje stråle påminner mig om att världen fortsätter, oavsett hur jag mår. Trött, så trött på att vakna så här, med tyngden i bröstet och ilskan som en envis gnista, redo att flamma upp över småsaker.

Jag vet inte riktigt var ilskan kommer ifrån längre. Kanske är det sorgen som förvandlat sig, ändrat skepnad tills den blivit till något jag knappt känner igen. Eller så är det ensamheten, den där konstanta följeslagaren, som äter upp glädjen bit för bit. Det känns som att allting jag brukade tycka om nu har tappat sin färg. Allt jag gjorde med honom har förlorat sin mening. Jag är så trött på att känna så här, på att vakna och genast längta efter att få somna igen, för att slippa allt.

Jag klär mig långsamt, mekaniskt, som om jag inte riktigt finns där. Min kropp gör vad den måste, medan mitt sinne är någon annanstans, fast i ett virrvarr av minnen och känslor. Varje dag känns som en kamp, men det är en strid jag inte vet hur jag ska vinna. Jag är trött på att vara arg, trött på att vara ledsen, trött på att känna som om jag inte riktigt lever längre. Men vad gör man när man inte vet hur man ska hitta tillbaka till sig själv?

Jag går ut genom dörren, möter den friska luften, men det känns som om den inte riktigt når mig. Stegen är tunga, men jag fortsätter gå. Någonstans djupt inom mig finns en svag förnimmelse av hopp, om än svag. Den är knappt märkbar, som ett svagt ljus i ett mörkt rum, men den är där. Kanske har den alltid varit där, dold under lagren av ilska och sorg.

Jag börjar fundera. Om jag kan vara trött på att känna så här, så måste det finnas en del av mig som fortfarande vill något annat, som fortfarande längtar efter något bättre. Den tanken fastnar, som en liten glimt av klarhet mitt i kaoset. Kanske handlar det inte om att plötsligt hitta tillbaka till glädjen eller att försöka återfå vad som gått förlorat, utan om att långsamt bygga något nytt.

Jag vet inte riktigt vad det betyder än, men det är en början. Kanske är det okej att vara trött. Kanske är det till och med nödvändigt att känna allt det här, för att kunna läka, för att kunna förstå vad som faktiskt betyder något för mig. Och även om det inte känns så nu, så kanske det en dag blir lättare att andas.

Med den tanken tar jag ett steg till. Och sedan ett till. Det är inte mycket, men det är tillräckligt för idag.

Främling

Publicerad den 12 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Helt plötsligt blev jag en främling, som om jag aldrig existerat. Vi som var så nära, delade vårt liv tillsammans, skrattade åt samma skämt, grät åt samma sorger. Allt det där som kändes så självklart försvann, och kvar blev jag i ett tomrum som ekade av tystnad. Dagarna är sig inte längre lika, för varje steg jag tar känns som ett steg bort från den jag en gång var – den personen som jag var med dig.

Jag undrar hur det blev så. Vad var det som hände? Små sprickor i fasaden som vi ignorerade, eller ett plötsligt ras? Det är svårt att sätta fingret på det, för allt var så subtilt, så tyst. Nu när jag ser tillbaka känns det som om vi gradvis gled isär utan att någon av oss riktigt förstod det. Och när vi till sist föll, gjorde vi det utan att ens inse hur långt vi fallit.

Men trots allt saknar jag oss. Inte bara dig, utan oss de vi var, det vi hade.

I början fanns alltid ett ”vi”, aldrig ett ”jag” eller ”du”. Vi var sammanflätade i våra planer, drömmar och framtid, som om livet aldrig skulle kunna existera på något annat sätt. Varje liten stund tillsammans fyllde mig med en trygghet som jag trodde var orubblig. Men nu, i skuggan av allt som varit, känns det som om jag ser tillbaka på ett liv som tillhör någon annan. Som om jag betraktar en film av oss, där skådespelarna spelar ut rollerna vi en gång hade, men utan den intensitet och närhet vi kände.

Nu är jag ensam, omgiven av minnen. De små sakerna gör mest ont – som att höra en låt vi brukade lyssna på, eller gå förbi ett kafé där vi brukade sitta. Varje gång dras jag tillbaka till en tid då allt var enkelt och rätt. Men så rycks jag tillbaka till verkligheten, där ditt skratt inte längre fyller rummet och dina ord inte längre lugnar mig.

Jag frågar mig själv hur man går vidare. Hur släpper man taget om någon som varit så djupt rotad i ens själ? Det finns ingen handbok för hur man lagar ett brustet hjärta. Allt jag vet är att jag måste fortsätta framåt, även om varje steg känns tungt och varje andetag är en påminnelse om vad som inte längre finns.

Ändå, mitt i all denna smärta, finns det små gnistor av hopp. Någonstans långt inom mig, vill jag tro att jag en dag kommer att kunna le igen, att jag kommer att kunna känna lycka utan att den överskuggas av förlusten. Kanske kommer jag att hitta tillbaka till mig själv, till den person jag var innan jag blev ett ”vi”.

Men just nu är det svårt att se den framtiden. Jag är kvar här, i skärvorna av det som en gång var, och försöker långsamt, bit för bit, bygga upp något nytt.

Tiden går, och jag inser att läkning inte är en rak väg. Det är ett virrvarr av känslor – sorg, ilska, längtan, och ibland ett uns av lättnad. Vissa dagar känns det som om jag har kommit långt, andra dagar dras jag tillbaka, som om ingenting har förändrats. Men trots allt inser jag att jag måste ge mig själv tid, tillåta mig att känna allt, och inte skynda på processen.

Sakta men säkert börjar jag återupptäcka vem jag är när jag inte längre är en del av oss. Jag hittar små glädjeämnen i ensamheten, saker som jag aldrig riktigt lade märke till förut. En promenad i skogen, tystnaden som omger mig när jag sitter med en bok, det stilla regnet mot fönsterrutan – allt det där som jag brukade dela med dig, men som jag nu lär mig att uppskatta för min egen skull.

Jag förstår nu att även om vi inte längre delar våra liv, så bär jag fortfarande med mig det vi hade. Vi är en del av min historia, och den historien kan jag inte sudda ut. Men den behöver inte definiera mig heller. Jag är mer än bara de minnen vi skapade tillsammans.

När jag tänker på framtiden nu, är det inte längre med samma tyngd. Jag ser inte längre på den som en tom horisont, utan som ett landskap fullt av möjligheter. Jag kanske aldrig blir den jag var innan vi möttes, men jag kommer att bli något nytt – en version av mig själv som har gått igenom förlust, men som också har lärt sig att resa sig igen.

Och kanske, en dag, kommer jag att kunna se tillbaka på allt det här med tacksamhet, istället för smärta. Inte för att det var enkelt, men för att det lärde mig något viktigt: att jag kan stå på egna ben, att jag kan leva vidare, och att jag, trots allt, har styrkan att hitta mig själv igen.

Det är inte slutet på min berättelse – det är bara början på något nytt.

Reflektion av Livet

Publicerad den 12 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag står vid fönstret, ser regndropparna falla som om de visste något jag ännu inte förstått. Varje droppe speglar en del av mig, av mina tankar, mitt förflutna. Jag har gått igenom så mycket, men ändå känns det som om jag bara står still. Varför är det så svårt att ta plats, att visa världen vem jag egentligen är?

När jag blickar tillbaka ser jag fragment av en tid då jag levde mer genom andra än genom mig själv. Jag dansade till deras musik, följde deras rytm. Jag trodde att om jag bara var tillräckligt tyst, tillräckligt osynlig, skulle jag passa in. Det tog tid att inse att det inte var sant. Att vara tyst och osynlig var inte att passa in – det var att försvinna.

Så här står jag nu, inför mitt eget spegelbild. Det är en ny morgon. Jag tar ett djupt andetag, låter det fylla hela mitt väsen, och släpper det sedan ut som om jag släpper ut alla de gamla versionerna av mig själv. Jag behöver inte längre hålla fast vid dem.

Jag inser att livet inte handlar om att ständigt forma sig efter andra. Det handlar om att acceptera sig själv, med alla sina brister och styrkor, och att våga ta plats. Jag behöver ta plats. Inte för att skrika högst, inte för att överrösta någon annan, men för att jag är värd att synas. Min röst, mitt jag, är värdefullt.

Jag ser på världen utanför och ler. Regndropparna som föll så tungt har börjat avta, som om världen, precis som jag, har tagit ett djupt andetag och nu väntar på något nytt. Det är tid att kliva fram. Tid att visa vem jag är, på mina egna villkor.

Min trädgård av integritet

Publicerad den 12 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag slösar inte längre min tid med att jaga fjärilar. De fladdrar förbi, lockande i sina färger och former, men jag har insett att de aldrig stannar. Fjärilarna är som människor som kommer och går, lika snabbt som vinden, utan att förstå värdet av det jag har att erbjuda. Så jag har slutat jaga dem.

Istället har jag börjat sköta min trädgård. Min trädgård av integritet. Varje planta, varje blomma, är noggrant utvald och vårdad med omsorg. Det krävs tålamod, men jag har all tid i världen nu. Varje gång jag vattnar den, stärker jag min egen styrka, min egen självrespekt. Varje ogräs som försöker växa får jag bort med rötterna, för det har ingen plats här längre.

Jag har satt upp gränser runt min trädgård. Starka, osynliga murar som ingen längre får passera utan min tillåtelse. För många har trampat in med smutsiga skor, krossat mina blommor och lämnat mig att reparera skadorna. Inte längre. Nu går ingen förbi utan att förstå värdet av vad som finns här. Jag tillåter inte längre att någon går över mina gränser, inte längre att någon förminskar mig.

Min trädgård är min fristad, och jag är dess enda väktare. Och medan fjärilarna fortsätter att fladdra förbi, vet jag nu att de inte längre är mitt ansvar.

Med tiden började min trädgård blomstra. Där en gång torra och övergivna fläckar funnits, spirade nu färger och liv. Rosor, liljor, och små, envisa maskrosor som påminde mig om styrkan i att vara uthållig, oavsett om man anses vara önskvärd eller inte. Varje blomma bar på en historia – min historia.

Jag lärde mig att inte skynda. Att låta saker växa i sin egen takt. Alltför länge hade jag jagat snabba svar, flyktiga känslor, och löften som aldrig uppfylldes. Men nu, i stillheten bland mina växter, förstod jag att det vackra inte kan tvingas fram. Det kräver tid och vård. På samma sätt som jag vårdade mina blommor, började jag vårda mig själv. Jag såg till mina sår, långsamt och tålmodigt, och lät dem läka utan att skynda på processen.

Människor passerade utanför murarna till min trädgård, vissa nyfikna, andra likgiltiga. Men det störde mig inte längre. Deras åsikter, deras vilja att komma in eller stå kvar utanför, var inte längre min börda att bära. Min integritet, min självkänsla, var inte till salu.

En dag stannade en fjäril vid kanten av trädgården. Jag såg på den, och till skillnad från tidigare fanns ingen längtan att fånga den. Den var fri att komma och gå som den ville. Jag hade ingen önskan att hålla fast vid något som inte var menat att stanna. Fjärilen satt en stund, fladdrade med sina vingar, och flög sedan vidare. Och det var okej.

Jag förstod nu att jag inte behövde jaga det flyktiga för att känna mig hel. Allt jag behövde fanns redan inom mig, i min trädgård, där jag odlade min egen styrka, min egen kärlek. Den sortens blomster som ingen fjäril kunde ta ifrån mig.

Med tiden började jag välkomna de få människor som förstod värdet av min trädgård. De som inte trampade runt eller försökte ändra på något. De som respekterade gränserna, vattnade blommorna med sina handlingar, och lämnade mig starkare än innan.

Nu står jag här, omgiven av min egen skapelse. Det är ingen perfekt plats, men den är min. Varje gång jag ser en ny blomma slå ut, påminns jag om den resa jag gjort, och hur långt jag kommit. Jag är trädgårdsmästaren i mitt eget liv, och ingen annan har längre rätt att säga vad som ska växa här.

Regndropparna

Publicerad den 11 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Varje regndroppe som faller mot marken bär med sig en del av min berättelse. Vissa droppar är tunga, fulla av sorg, medan andra faller lätt som om de bar på glädje. I varje droppe ser jag ansikten, minnen av människor som kommit in i mitt liv, som lämnat sina spår och sedan försvunnit lika snabbt som regnet avdunstar från asfalten.

Vissa stannade längre, deras närvaro en stadig ström genom mina dagar. Andra kom och gick som tillfälliga stormar, lämnar kaos bakom sig, men även klarhet när molnen skingrades. Det är en märklig känsla, att känna djup kärlek och förlust i samma hjärtslag, som om hjärtat och själen för en ständig kamp om vad som är mest rätt.

Hjärtat bultar för det som var, för det som fortfarande kan vara, medan själen, trött och sliten, söker lugn. Och så fortsätter regnet, en oändlig påminnelse om livets oförutsägbarhet, om allt jag har älskat, allt jag har förlorat, och om varje ögonblick där emellan.

Regnet hade en särskild förmåga att framkalla minnen, som om varje droppe kunde öppna en dörr till det förflutna. I stillheten som uppstod mellan regnens trummande mot fönstret, dök bilder upp. Jag såg ansikten av människor jag en gång älskat, vänner som varit min trygghet, och de som lämnat mig med ett tomrum.

Det var märkligt hur vissa relationer försvann som en vårduns i regnet, medan andra, även om de var långt borta, alltid fanns där som en tyst närvaro. De som stannat hos mig genom tidens alla prövningar kände jag fortfarande i varje andetag, i varje beslut. Men så var det också de som gått – de jag aldrig trodde skulle lämna, men som försvann utan att se tillbaka. Och det var deras avsked som skar djupast.

Kampen mellan hjärtat och själen hade alltid funnits där. Hjärtat, envis och fullt av hopp, ville hålla fast vid det förgångna, vid människor som en gång betydde allt. Men själen, trött av alla känslor och deras tyngd, ville släppa taget, för att kunna vandra vidare.

Det var en kamp som ingen kunde vinna, och kanske var det heller inte meningen att någon skulle göra det. Kanske var det i själva kampen som livet utspelade sig – i balansgången mellan att minnas och att gå vidare, mellan att hålla fast vid kärleken och samtidigt tillåta sig själv att läka.

Regnet fortsatte att falla, men nu kändes det lättare. Varje drop

Två världar

Publicerad den 11 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag står fortfarande i mitten av två världar, fast i en evig dragkamp mellan två kulturer som båda på något sätt är mina. Jag föddes in i en kultur, omgiven av traditioner och värderingar som genomsyrade allt från vårt språk till maten vi åt och hur vi pratade med varandra. Men jag växte upp i en annan, med helt olika normer och förväntningar, och sedan dess har jag försökt hitta mig själv utan att riktigt veta vem jag är.

I mitt barndomshem var livet fyllt av det som mina föräldrar tog med sig från sitt hemland. Jag älskade vissa delar av det – doften av hemlagad mat som alltid påminde mig om tryggheten hemma, språket som jag lärt mig tala flytande men som utanför hemmet bara användes i korta samtal med släktingar. Mina föräldrar hade starka förväntningar på mig, osynliga regler som jag var tvungen att följa. De sa att jag måste hålla fast vid vår kultur, att det var den som definierade oss och skulle hjälpa mig att förstå vem jag är.

Men när jag gick utanför hemmets dörrar kändes det som att jag hamnade i en helt annan värld. I skolan, bland mina vänner, fanns en annan verklighet. Där behövde jag anpassa mig, förstå och acceptera normer som skilde sig från allt jag lärt mig hemma. Jag ville så gärna passa in, vara som alla andra, men varje gång jag tog ett steg närmare den nya kulturen kändes det som att jag förrådde den gamla. Jag kämpade för att hitta balansen, men det var som om jag ständigt misslyckades.

Det svåraste är inte att känna sig utanför – utan att känna sig som en främling i båda kulturerna. Hemma kunde jag inte fullt ut förstå mina föräldrars förväntningar på mig. Varje gång de pratade om vikten av att hålla fast vid traditionerna, kände jag en tyngd över bröstet. Jag visste att de hade rätt på sitt sätt, men hur kunde jag förklara för dem att jag också längtade efter något annat? Att jag inte bara ville leva i deras värld, utan också skapa en egen identitet i den värld jag växt upp i.

Samtidigt, ute i samhället, kände jag mig aldrig helt hemma där heller. Även om jag pratade språket och förstod koderna, fanns det alltid en känsla av att jag inte riktigt passade in. Ibland när jag pratade om mina föräldrars bakgrund kände jag blickarna från mina vänner – en nyfikenhet som ibland också var en sorts distans. Som om jag var annorlunda, även om jag försökte dölja det.

Det är en kamp som fortfarande pågår, en ständig dragkamp mellan två världar där jag försöker hitta min plats. Ibland känns det som att jag är mitt emellan för nära för att släppa taget om min familjs kultur, men för långt bort för att fullt ut omfamna den nya. Jag har ännu inte hittat rätt, och det känns som att varje steg framåt innebär ett steg tillbaka i någon annan riktning.

Vem är jag egentligen? Är jag den person mina föräldrar ser den som förväntas hålla fast vid vår kultur och värna om den? Eller är jag den jag blir när jag försöker passa in i samhället jag vuxit upp i? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag är fast i denna kamp, och jag vet inte om det någonsin kommer att bli lättare.

Men kanske är det okej att inte ha alla svar just nu. Kanske är själva kampen en del av vem jag är – en person som lever mellan två världar, försöker navigera mellan dem och samtidigt skapa en identitet som tillhör mig och ingen annan. Jag hoppas att jag en dag kan hitta balansen, men tills dess fortsätter jag kämpa, fortsätter leta efter vem jag egentligen är.

Jag älskar regnet för det får mig att känna att jag lever

Publicerad den 11 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det började som ett stilla duggregn, knappt märkbart på min hud. De första dropparna smälte in i luften som om de alltid funnits där, som om de var en förlängning av mitt andetag. Jag stod mitt på den tomma gatan, och kände varje liten kyla från vattnet som träffade mitt ansikte. Med varje droppe som landade på min hud, med varje andetag som fylldes av den friska, fuktiga doften av regn, kändes det som om världen började vakna inom mig.

Regnet har alltid gjort mig levande på ett sätt inget annat kan. Det är som att varje gång himlen öppnar sig, släpper den också fri något i mig. Kanske är det för att regnet tvättar bort allt – inte bara dammet från gatorna, utan också den där tyngden jag bär på mina axlar, det där molnet av oro som ibland döljer solen. När det regnar, känns det som om världen stannar upp för ett ögonblick, som om allt får en chans att börja om.

Jag minns de gånger jag har gått genom städer och skogar, med regnet smattrande mot marken, varje steg en påminnelse om att jag är här, jag finns. Jag älskar hur regnet är obarmhärtigt ärligt, det döljer inget, och det tvingar en att möta sina känslor, precis som de är. När det regnar, finns det ingen plats att gömma sig. Och just där, i regnets kalla famn, känns det som om jag hittar mig själv.

Jag har alltid dragits till det. Kanske för att regnet påminner mig om att livet inte bara är solsken och blå himmel. Att leva innebär att ibland känna smärtan, kylan, ensamheten – och att det är okej. Det är i de stunderna, när jag är blöt, frusen och genomdränkt av livet själv, som jag verkligen känner att jag lever.

Så varje gång himlen mörknar och molnen samlas, blir jag förväntansfull. Jag klär mig inte för att skydda mig från regnet, för det är inte något jag vill undvika. Istället kliver jag ut, med armarna utsträckta och huvudet högt. Låter varje droppe smälta in i min hud, in i mitt hjärta. För jag älskar regnet – och hur det får mig att känna att jag lever, på riktigt.

Sociala möten kamp

Sociala mötens kamp

Publicerad den 10 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

På ytan verkade allt normalt. Musik pulserade genom den dimmiga luften i lokalen, skratten studsade mellan väggarna, och glas klirrade mot varandra i jublande skål. Men för mig var det som att stå bakom en osynlig vägg, distanserad, avskärmad. Ljudet som alla andra verkade njuta av, borrade sig in i mina öron som en obehaglig, skärande ton. Varje skratt kändes som ett eko av något jag inte riktigt kunde förstå. Jag försökte le, skratta, spela med, men hela tiden fanns den där känslan – att jag inte riktigt hörde till.

Jag sneglade på min partner, som var fullt upptagen med att prata med de andra, så bekväm och fri. Ibland möttes våra blickar, men istället för att mötas med värme, såg jag ett drag av irritation, kanske till och med besvikelse. Hen ville inte dras ner i min tystnad, i min klumpiga oförmåga att vara lika avslappnad och spontan som alla andra.

Jag kämpade för att hålla mig flytande, för att inte glida längre bort i ensamheten. Jag ställde frågor, försökte engagera mig i samtalen, men varje svar kändes tomt, som om mina ord studsade tillbaka till mig utan att någon riktigt lyssnade. Och under hela tiden blev ljuden bara högre, musiken bara mer påträngande, som om den försökte dränka min ångest och frustration.

Min partner hade nu tagit ett steg bort, längre ifrån mig, inte fysiskt, men känslomässigt. Hen skrattade och pratade med de andra, och jag insåg att jag inte längre var en del av hens värld.

Det var som att vi båda var på samma plats, men ändå så långt ifrån varandra. Och ju mer jag försökte närma mig, desto mer verkade hen glida ifrån, som sand genom mina fingrar.

Jag försökte ta ett djupt andetag, men luften kändes tung, nästan kvävande. Medan alla andra verkade njuta av stunden, blev varje sekund för mig en kamp för att inte gå sönder. Det fanns en del av mig som ville bara gå, fly från det hela. Men en annan del vägrade ge upp, vägrade släppa taget om det som brukade vara vårt. Kanske, om jag bara ansträngde mig lite mer, kunde jag hitta tillbaka till den närheten vi en gång delade.

Jag lutade mig närmare, sträckte ut en hand, försökte fånga hens uppmärksamhet. Men hen märkte det knappt, fortfarande uppslukad av de andra, av sitt eget behov att vara närvarande där, inte här, med mig. Jag såg hur hen log mot någon annan, ett sådant leende som en gång var reserverat för mig. Det var som om jag inte längre var den personen som kunde få hen att lysa upp så där.

Jag kände hur något inom mig sjönk, som en sten som drogs ned i ett djupt vatten. Det var inte bara den fysiska distansen mellan oss, det var en känslomässig avgrund som växte. Varje gång jag försökte sträcka mig över den, för att nå hen, gled jag bara längre ner i mig själv.

Ljuset från lokalen kändes plötsligt för starkt, människorna runt mig som färgglada silhuetter i ett surrealistiskt landskap där jag var en främling. De skrattade, dansade, delade skämt som jag inte längre kunde förstå, som om de pratade ett annat språk. Och min partner, som jag en gång delade allt med, stod nu där som en främling också, någon som var mer bekväm med alla andra än med mig.

Jag tog ett steg tillbaka, osynligt för alla. Ingen märkte hur jag drog mig undan, inte ens min partner. Jag stod där ett tag, betraktade världen som snurrade runt mig, medan jag stod stilla. Jag ville ropa, säga något, men orden fastnade i min strupe. Istället tystnade jag, precis som jag gjort så många gånger förut, och lät världen passera förbi utan mig.

Och när jag såg min partner dansa, skrattande, utan ens en blick åt mitt håll, insåg jag plötsligt: kanske var det inte bara jag som var utanför. Kanske hade vi båda hamnat utanför varandra.

Arg

Publicerad den 10 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag känner ilskan brinna inom mig, en eld som jag inte kan släcka. Jag är så arg på dig att det skakar i mig, men samtidigt finns där ett djupt sår som gör ont på ett sätt jag knappt kan beskriva. Du sårade mig på ett sätt jag aldrig trodde du skulle göra. Jag gav dig allt jag hade – mitt hjärta, min tid, min kärlek – men för dig var det aldrig tillräckligt. Jag kunde ha gett dig mer, om jag bara hade vetat vad du behövde. Men nu inser jag att det inte handlade om vad jag kunde ge, utan om vad du aldrig var villig att ta emot.

Jag tänker på allt jag vill säga, alla de hårda orden som ligger på tungan och bränner, ord som skulle kunna skada dig lika mycket som du skadat mig. Jag skulle kunna skrika, kasta tillbaka alla de giftiga kommentarerna du dolde bakom ditt kalla leende. Jag skulle kunna avslöja hur du manipulerade mig, hur du fick mig att tvivla på mig själv, gång på gång.

Men vad skulle det egentligen göra? Du bryr dig inte. Du är för blind för att se smärtan du orsakat, för självupptagen för att förstå konsekvenserna av dina handlingar. Du är en kall, narcissistisk person utan empati. Jag har försökt nå dig, försökt bryta igenom det där hårda skalet, men jag inser nu att det var lönlöst. Det fanns ingen ömhet där, ingen värme, inget utrymme för någon annan än dig själv.

Det som gör mig mest arg är att jag lät dig komma så nära, att jag trodde att du kunde förändras. Att jag gång på gång övertalade mig själv att du bara behövde tid, att du kanske bar på något sår inom dig som jag kunde läka. Men nu ser jag det för vad det är – du är bara en person som saknar förmågan att känna med andra, och jag var bara ett verktyg för dig. Ett verktyg att fylla din egen tomhet med.

Det gör ont att inse, men jag måste acceptera det. Jag vill inte längre slösa ord eller känslor på dig. Du förtjänar inte mer av mig, inte en enda tanke till. Min ilska ska inte längre äta upp mig inifrån, den ska istället bli min styrka. Jag förtjänar bättre än att fastna i din värld av egoism och likgiltighet.

Så även om jag är arg, och även om det svider, ska jag gå vidare. För jag vägrar låta dig definiera mitt värde eller diktera hur jag ska känna. Det enda du lämnar efter dig är min insikt om att jag är starkare än du någonsin var – för jag kan känna, och det är min största styrka.

En andra Chans

En andra Chans…

Publicerad den 10 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det känns som att jag står på kanten av ett stup, och framför mig är du. Du, som redan en gång sårade mig så djupt att jag trodde jag aldrig skulle resa mig igen. Att ge dig en andra chans, det känns som om jag står stilla och låter dig rikta vapnet mot mig igen. Som om du sköt mig första gången, men missade – och nu är jag här och undrar om jag ska ge dig en till kula.

Jag minns när jag första gången insåg att något var fel. Det var som ett litet hugg, knappt märkbart, men tillräckligt för att få mig att rygga tillbaka. Men jag lät det passera. Jag övertalade mig själv att du bara hade en dålig dag, att du inte menade det. Jag var så van vid att ge dig ursäkter, att förlåta dig innan du ens bett om ursäkt. Men nu, när jag står här och ser tillbaka på allt, förstår jag att det var då jag borde ha vänt om. Jag borde ha skyddat mig själv.

Men jag stannade, och du fortsatte att såra mig. Varje gång du svek, var det som ett nytt skott, ett nytt sår. Och jag försökte hela tiden läka, att rättfärdiga det som hänt, att bygga upp något som hela tiden föll isär.

Så nu står jag här, framför dig igen, och du ber om en andra chans. Du säger att du har förändrats, att du inser vad du gjort fel. Men jag vet inte om jag tror dig. För vad är annorlunda nu? Det enda som känns tydligt är att om jag ger dig den där chansen, om jag släpper in dig igen, så riskerar jag att bli träffad. Den här gången kanske du inte missar.

Jag vill så gärna tro på förändring. Jag vill tro på att människor kan bli bättre, att de kan växa och förstå sina misstag. Men jag måste också vara ärlig mot mig själv – är det värt risken? För vad händer om du inte har förändrats? Vad händer om jag ger dig den där andra chansen och du sviker mig igen?

Att ge dig en andra chans känns som att överlämna mig själv till smärtan igen. Som att säga att det är okej för dig att skada mig en gång till. Men sanningen är att det inte är okej. Jag förtjänar bättre än att vara någons andra chans när de inte ens vårdat den första.

Så nej, jag tänker inte ge dig vapnet igen. Den här gången går jag därifrån, innan du hinner sikta.

Jag försöker förstå mina känslor

Jag försöker.

Publicerad den 10 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag sitter ensam i mitt rum, omgiven av tystnaden som nästan blivit min enda följeslagare. Känslan av hopplöshet trycker ner mig, som en tyngd på bröstet som jag inte kan skaka av mig. Det är svårt att beskriva vad som egentligen händer inuti mig. Det är som om något sakta har glidit bort, som om jag tappat greppet om livet. Som om färgerna som en gång målade min värld nu bleknat till en grå massa.

Varje morgon är samma kamp – att komma upp ur sängen, att hitta någon slags mening i att ens klä på sig. Jag stirrar ofta på klockan, ser sekunderna ticka förbi, men det känns som om tiden står still. Och samtidigt rinner den ifrån mig. Dagarna flyter ihop, utan att jag egentligen kan skilja dem åt.

Jag har försökt förstå vad det är som händer inom mig. Varför det som en gång gav mig glädje nu bara känns som tomma sysslor. Varför inget längre känns värt ansträngningen. Jag ser tillbaka på hur jag brukade känna en gnista, hur livet kunde kännas meningsfullt även i de små sakerna – ett leende från en främling, en promenad i parken, ett samtal med en vän. Nu känns allt bara som skuggor av det som en gång var.

Jag har tappat motivationen, inte bara för de stora sakerna, utan för allt. Det är som om jag går på autopilot, en fot framför den andra, utan att egentligen veta vart jag är på väg. Jag frågar mig själv varje dag: ”Vad är meningen med allt detta?” Och jag hittar inga svar.

Jag vet inte längre vad som driver mig framåt. Det känns som om jag bara existerar, inte lever. Jag har försökt hitta ljuset i mörkret, men det känns som om det blivit svagare för varje dag som gått. Jag undrar om det någonsin kommer tillbaka, eller om det här är det nya normala – en tillvaro utan syfte, utan riktning.

Jag försöker förstå mina känslor, men det är svårt när allt känns så meningslöst. Det är som att försöka fånga vatten med händerna – hur mycket jag än försöker hålla fast vid något, rinner det bara mellan fingrarna.

Och nu sitter jag här, igen, och stirrar på väggarna i mitt rum, undrande över om det någonsin kommer förändras. Om jag någonsin kommer känna den där gnistan igen.

I tystnaden av natten

Publicerad den 7 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var en sådan natt igen. En av de där nätterna när kudden kändes som sten och täcket som en fängelsevägg runt min kropp. Tröttheten fanns där, som ett tungt ok över mina axlar, men ändå vägrade sömnen att komma. Det var som om hjärnan hade fått för sig att nu, just nu, var den perfekta tiden att vrida och vända på varenda tanke jag försökt undvika under dagen.

Tankarna malde. Varför hade jag hamnat här? Varför kändes allt så tungt, så trögt? Jag visste att jag var trött, att min kropp bad om vila, men tankarna var starkare än min vilja. De viskade om alla de där små misslyckandena, de där ögonblicken av ensamhet och frustration som smugit sig på de senaste månaderna. Jag hade blivit en främling för mitt eget liv, kändes det som.

Under dagen var det lättare att dölja tröttheten, att köra på autopilot genom arbetsuppgifter och möten. Men när natten föll och världen omkring mig blev stilla, fanns det ingenstans att gömma sig. Där i mörkret var jag ensam med allt jag försökte trycka undan. Ensam med alla obesvarade frågor, de stora som de små. Och trots att ögonlocken sved av utmattning kunde jag inte stänga av.

Kanske var det just det som gjorde mig mest trött – inte sömnbristen i sig, utan kampen mot alla dessa tankar. Tankar om vad jag borde göra, vad jag borde känna, vad jag borde vara. Men vem var jag, när allt kom omkring? Jag kände inte igen mig själv längre. De enkla glädjeämnena som en gång gett mig energi, kändes nu som avlägsna minnen. Allt som en gång var en del av mig, verkade ha försvunnit i nattens tysta, oändliga djup.

Klockan närmade sig tre. Varje minut som passerade kändes som en evighet, och jag visste att morgondagen skulle vara ännu en trött kamp. Men just nu, i denna stund, var morgondagen för långt borta för att jag skulle kunna bry mig om den. Just nu fanns bara tankarna, och jag, och en natt som aldrig tycktes ta slut.

Jag visste att sömnen till slut skulle komma, kanske bara för en timme eller två. Men när den väl gjorde det, skulle den kännas som en flykt – en flykt från en verklighet jag inte längre kunde ignorera, men som jag ännu inte visste hur jag skulle hantera.

vuxenvärlden inte bara påverkar oss, utan även de små liv

Publicerad den 6 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var en solig torsdag när dörrklockan ringde. Jag öppnade dörren och där stod han, min ex-partners son, med sin lilla ryggsäck över axeln och ett svagt leende på läpparna. Det var en vana vid det här laget, dessa besök. Men de senaste gångerna hade något förändrats, inte bara för mig, utan även för honom.

Vi satte oss vid köksbordet med varsitt glas saft. Han pillade på kanten av glaset och tittade ned, som om orden han skulle säga vägde tungt. Jag frågade hur han hade det, och med en suck lyfte han blicken.

”Hon bryr sig bara om honom nu”, sa han tyst, nästan som om han inte vågade låta orden nå världen.

Mitt hjärta sjönk. Det var inget nytt, jag visste att hans mamma hade en ny partner, men jag hade aldrig riktigt tänkt på hur det skulle påverka honom. Att vara vuxen och klara av en separation var en sak, men att se ett barn kämpa med sina känslor var en annan.

”Jag förstår att det känns tufft,” svarade jag. ”Det kan vara svårt när någon man älskar plötsligt verkar upptagen med någon annan.”

Han nickade, men jag såg tårarna som han kämpade med att hålla tillbaka. Det var en påminnelse om att vuxenvärlden inte bara påverkar oss, utan även de små liv som ofta står mitt i stormen. Och här var vi, två personer som på olika sätt försökte hantera den nya verkligheten.

Vi satt där ett tag, i tystnad, men det behövdes inte fler ord just då.

Efter ett tag reste han sig från stolen och gick mot vardagsrummet. Han verkade vilja avleda tankarna, så jag satte på en av hans favoritfilmer. Vi satt bredvid varandra i soffan, och även om filmen rullade på skärmen var det tydligt att hans tankar var någon annanstans. Jag sneglade på honom då och då, men sa ingenting. Ibland är tystnad den enda trösten som fungerar.

Efter en stund tog han mod till sig och bröt tystnaden.

”Jag vet att mamma älskar mig, men ibland känns det som att jag bara är i vägen för henne och honom.”

Hans ord skar djupt i mig, för jag kände igen den känslan. Att vara osynlig i någons liv, även om de försäkrar dig om att du betyder mycket. Det var så jag själv hade känt under slutet av relationen med hans mamma. Men jag ville inte lägga min sorg på honom.

”Du är aldrig i vägen,” sa jag försiktigt. ”Det kan kännas så när någon är upptagen med annat, men det betyder inte att de älskar dig mindre. Ibland är det bara svårt att balansera alla känslor och relationer.”

Han tittade på mig, som om han vägde mina ord. Jag kunde se att han försökte förstå, försökte hitta något slags mening i allt kaos.

”Tror du att det kommer bli bättre?” frågade han efter en stund, och för första gången såg jag en glimt av hopp i hans ögon.

Jag ville svara ja, ville ge honom det enkla svaret. Men livet hade lärt mig att sådana löften inte alltid kan hållas.

”Jag tror att det kommer bli annorlunda, och ibland kan det kännas bättre, ibland svårare. Men det viktiga är att du inte behöver gå igenom det ensam. Din mamma älskar dig, och jag finns också här för dig, när du behöver prata.”

Han lutade sig tillbaka mot soffan och drog en filt över sig. Jag kände hur en viss lättnad spred sig i rummet, som om tyngden på hans axlar hade blivit lite mindre för stunden. Och även om jag inte kunde lösa alla hans problem, kändes det som om vi hade nått en plats av förståelse, en plats där vi båda kunde vila ett tag.

Filmen fortsatte, men jag såg den inte längre. Jag var där med honom, i det ögonblicket, och det var allt som behövdes just då.

När hjärtat håller fast vid hoppet.

Publicerad den 6 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

En kväll när mörkret hade fallit, satt jag vid fönstret och stirrade ut i den stilla natten. Det fanns en obehaglig tystnad i luften, en tystnad som talade om alla de tankar jag inte längre kunde ignorera. Hjärtat höll fast vid något som hjärnan för länge sedan hade släppt taget om, som om de två aldrig varit eniga om vad som verkligen var bäst för mig.

Jag hade hört alla råd, känt varje välmenande klapp på axeln, och förstått logiken i att gå vidare. ”Livet går vidare”, sa de. ”Du måste släppa taget”, hörde jag om och om igen. Och på ett intellektuellt plan höll jag med. Jag hade börjat försöka leva mitt liv igen, fokusera på det som låg framför mig, inte bakom. Men hjärtat… hjärtat ville något annat.

Det var som om varje andetag drog mig tillbaka till de minnen jag försökte glömma. Hjärtat vägrade acceptera den enkla sanningen att det var över, att det aldrig skulle bli som förr. Det fortsatte att hoppas, fortsatte att drömma om en annan verklighet, en där allt kunde lagas och där kärleken kunde hitta tillbaka.

Men där satt jag, i den stilla natten, och visste att det var dags att bryta fri. Jag visste att jag behövde släppa taget – inte bara med hjärnan, utan också med hjärtat. Jag behövde förstå att hoppet, hur starkt det än kändes, inte alltid var min vän. Det var dags att leva igen, på riktigt, inte bara existera i skuggan av det som en gång varit.

Och så, med ett djupt andetag, vände jag mig bort från fönstret. Hoppet skulle få leva sitt eget liv, men jag skulle inte längre låta det hålla mig fast.

Några dagar gick utan större förändring. Jag rörde mig genom vardagen, gjorde allt det som skulle göras – arbetade, pratade med människor, log på rätt ställen. Det var som att spela en roll i en pjäs där publiken förväntade sig en viss version av mig. Men inombords pågick fortfarande samma kamp.

Hjärtat var trotsigt. Ibland, mitt i en tanke eller en handling, kunde en skärva av minnen plötsligt bryta igenom. Ett leende, ett ord, ett ljud – allt kunde dra mig tillbaka till de stunder vi delat, och då var hjärnans rationalitet helt meningslös. Det var en strid mellan två krafter som vägrade ge vika.

Men en kväll, när jag låg i sängen och stirrade upp i taket, slog det mig att kanske handlade det inte om att vinna. Kanske behövde jag inte tvinga hjärtat att släppa taget på en gång. Kanske var det mer en fråga om att ge det tid. Hjärnan hade gjort sitt jobb – den hade förstått och gått vidare. Men hjärtat, ja, det följde sin egen rytm, sin egen logik. Och kanske var det okej.

Nästa morgon, när solen försiktigt smög in genom gardinerna, kändes något annorlunda. Det var inte som att all smärta försvunnit, eller att jag plötsligt var hel igen. Men det fanns en mjukare känsla av acceptans. Jag insåg att processen inte handlade om att tvinga mig själv till förändring. Det handlade om att låta mig själv känna, utan att fastna där. Jag kunde låta hjärtat hoppas ett tag till, medan jag fortsatte röra mig framåt, sakta men säkert.

Dagarna som följde var annorlunda. När minnena dök upp försökte jag inte längre kämpa emot dem. Jag lät dem vara, som besökare som inte längre skrämde mig. Och med varje besök blev de lite mindre starka, lite mindre skrämmande. Hjärtat, som hållit så hårt i hoppet, började också släppa, lite i taget.

En kväll, många veckor senare, satt jag återigen vid samma fönster och såg ut över den stilla natten. Men denna gång var det en annan känsla som fyllde mig. Inte sorg, inte förlust, utan en slags frid. Hjärtat och hjärnan hade till slut hittat en gemensam rytm. Hoppet, som en gång känts som en boja, hade nu blivit till en mjuk viskning i bakgrunden – något som fanns där, men som inte längre styrde mig.

Jag reste mig från fönstret, tände en lampa, och började planera morgondagen. Livet väntade, och för första gången på länge kände jag mig redo att möta det.

Dagens reflektion 240906

Publicerad den 6 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Ilska kan ibland misstas för att vara en explosiv kraft, en storm som sveper in med ilsken hetta och brinnande ord. Men vad är ilska, egentligen? När jag tänker på det, ser jag något annat. Det är som om ilskan är en dimma, tät och tung, som sveper över ens inre landskap. Den grumlar synfältet, men det är inte för att den vill skada, utan för att den bär med sig något djupt gömt.

Jag minns en tid då jag trodde att ilska var att vara arg. Jag skrek och kastade saker, som om det skulle frigöra något inom mig. Men när tystnaden lade sig, fanns fortfarande en tyngd kvar. Det var då jag insåg att ilskan inte var vrede, utan sorg. Det var sorgen som inte hade hittat en väg ut. Sorgen som inte kunde sätta ord på vad den kände, och därför klädde sig i ilskans röda, hetsiga ton.

I själva verket, är ilska en känsla på villovägar. Det är ledsamhet som inte vet vart den ska gå. Den letar efter en plats att vila, men finner ingen. Så den exploderar, skriker, försöker pressa sig ut. Det är som om mitt hjärta försöker säga att något är fel, men jag kan inte höra vad det är. Och i det kaoset känner jag mig förlorad.

Men när jag saktar ner, när jag ger mig själv tid att lyssna på vad ilskan egentligen vill säga, ser jag att den bara är ett rop på hjälp. Ett rop från en plats inom mig som känner sig sårad, som känner sig ensam. Då förvandlas ilskan. Den blir mjukare, mindre intensiv. Och jag inser att det är okej att vara ledsen. Det är okej att inte veta exakt hur man ska uttrycka det.

Ilska är inte en fiende. Den är en del av mig, en del som vill att jag ska lyssna. Och när jag gör det, finner jag att bakom varje utbrott finns en tystare, djupare sorg som bara vill bli sedd och förstådd.

Torsdag 5 September

Publicerad den 5 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var en tidig eftermiddag när jag hörde det välbekanta ljudet av små fötter som kom in. Min Ex-son, 11 år gammal, hade precis kommit på besök, och jag kunde känna hur glädjen spred sig i huset redan innan han ens öppnade dörren.

När han klev in i hallen möttes jag av hans sprudlande leende och de mest kärleksfulla kramar. Hans armar slingrade sig runt mig som om han aldrig ville släppa taget. ”Hej!” ropade han glatt, och jag kunde känna hur värmen från hans glädje spred sig in i hela mig. Det var något alldeles särskilt med dessa kramar – en känsla av ren kärlek och trygghet, som fyllde varje hörn av rummet.

Efter att vi hade satt oss ner i soffan med varsitt glas saft, började han ivrigt berätta om sin dag i skolan. Orden rann ur honom som en fors, och jag satt där och lyssnade, fascinerad av hans entusiasm. Han pratade om hur de hade haft matteprov, och hur han lyckats lösa en riktigt knepig uppgift som ingen annan hade klarat. Stoltheten i hans röst var omöjlig att missa. Jag nickade uppmuntrande och log, stolt över honom.

”Jag gillar verkligen att komma hit”, sa han plötsligt, lite mer allvarligt. Jag kunde se att han menade varje ord. ”Det känns tryggt här.” Hans ord träffade mig rakt i hjärtat. Det fanns inget som kunde betyda mer än att höra att han kände sig så hemma och säker hos mig.

Vi satt där ett tag och pratade vidare, och jag kunde inte sluta tänka på hur mycket denna stund betydde. Att få vara en del av hans liv, att se honom växa och känna att han kände sig trygg här – det var en obeskrivlig känsla av tacksamhet.

När kvällen närmade sig och vi satt tillsammans och tittade på en film, kände jag en djup värme sprida sig genom hela mig. Det var i dessa stunder som jag verkligen förstod vilken gåva det var att få vara en del av hans liv.