Författare: Maxwell Ryder Emerson

Kategorier2025Kryptonit

Kryptonit

Publicerad den 20 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag kan inte komma i närheten av dig.

Det är som om luften blir tyngre, som om varje andetag bränner mina lungor. Mitt hjärta slår i panik, som om det försöker fly ut ur min bröstkorg. Jag ser dig inte längre, men du är överallt.

Jag kan inte vara i samma rum som dig.

Jag vet att det skulle förstöra mig. Dina ögon skulle genomborra mig, ditt leende skulle håna mig. Det skulle påminna mig om allt jag försöker glömma – allt jag förlorade när jag förlorade dig.

Jag vill inte se dig.

Bilderna finns redan etsade i mitt huvud. Jag ser dem när jag blundar, jag ser dem när jag sover. Dina händer som en gång höll mina, din röst som en gång viskade löften du aldrig höll.

Jag vill inte höra ditt namn.

Det river upp något inom mig, något jag trodde hade läkt. Det får mig att minnas känslan av dina händer i mitt hår, dina läppar mot mina. Det får mig att minnas smärtan när du drog dig undan, som om jag aldrig betytt något.

Jag vill att ingen påminner mig om dig.

Men det gör de. En låt på radion, doften av din parfym i folkmassan, sättet någon uttalar ditt namn som om det fortfarande var en del av min värld.

För då tappar jag greppet.

Då förlorar jag fotfästet, då slås jag tillbaka till den stund när allt gick sönder. Jag har försökt laga mig själv, men sprickorna är för djupa.

För då rasar min värld.

Och jag står kvar i spillrorna, ensam, hjälplös. För du var mitt ljus, min eld, min största svaghet.

Du är min kryptonit.

Kategorier2025Fasaden du byggde

Fasaden du byggde

Publicerad den 20 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Du tror att ingen ser. Att ingen kan nå dig. Du har byggt en fasad av hårda ord och oberörda blickar, en mur av skratt som inte når dina ögon.

Men jag ser.

Jag ser hur din axlar sjunker en millimeter när du tror att ingen tittar. Jag ser hur du stryker dig över armen, nästan omedvetet, som om du försöker hålla dig själv samman. Jag ser hur du pratar högt om hur lite du bryr dig, men din röst spricker i slutet av meningen.

Du tror att din fasad är ogenomtränglig, att ditt ego ska hålla dig uppe. Att om du bara tänker på dig själv, om du bara blundar tillräckligt hårt, så kommer det du flyr ifrån att försvinna.

Men ensamheten försvinner inte.

Jag ser det i hur du undviker speglar, hur du slänger ut ord som hugger innan någon hinner se vad som finns bakom dem. Jag ser det i hur du alltid är den första att lämna, innan någon hinner förstå att du egentligen vill stanna.

Du tror att ingen ser.

Men jag ser. Och jag vet att du egentligen bara vill att någon ska knacka på din mur och säga:

“Jag ser dig. Och jag går ingenstans.”

Men du är bara en simpel idiot.

Du tror att du lurar oss alla. Att din självsäkerhet är äkta, att din arrogans är ett bevis på styrka. Men jag ser. Jag ser hur du famlar i mörkret bakom din mur, hur du klamrar dig fast vid en bild av dig själv som du tror skyddar dig.

Och vet du vad? Det är tragiskt.

För du kunde ha varit någon. Någon som vågade känna, någon som vågade vara sårbar. Men istället valde du att gömma dig bakom ett skal av likgiltighet och hårda ord. Du valde att låtsas att du är oberörd, att du är starkare än oss andra bara för att du inte visar vad som finns inuti.

Men vi vet.

Vi ser hur ditt leende är för brett, hur dina skämt är för skarpa, hur dina ögon letar efter en utväg så fort någon kommer för nära. Vi ser att du skrattar högst när du egentligen vill skrika.

Men du är för feg.

För feg för att erkänna att du inte är bättre än oss. För feg för att släppa taget om ditt ego och låta någon se dig på riktigt. Så du fortsätter. Du trycker ner, hånar, vänder ryggen till. Och du tror att det gör dig stark.

Men i slutändan är du bara ensam.

Och ensamheten bryr sig inte om hur hårt du byggt din fasad. Den kryper in ändå, i sprickorna du vägrar att erkänna finns. Och den kommer att äta upp dig inifrån.

Tills det bara finns en simpel idiot kvar.

Kategorier2025Jag går först nu

Jag går först nu

Publicerad den 19 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag har alltid varit den som flyttar på mig. Som gör plats. Som backar ett steg när någon annan kliver fram.

Det har varit så länge jag kan minnas. Som barn var jag den som lät andra välja först, som nöjde mig med den sista kakan på fatet. Som vuxen blev jag den som ställde upp, lyssnade, log, anpassade mig. Den som aldrig sa ifrån, som alltid höll med, som svalde irritationen och tänkte att “det ordnar sig”.

Men det ordnar sig aldrig. Inte för mig.

För varje gång jag har varit snäll, har någon annan sett det som en självklarhet. För varje gång jag har anpassat mig, har någon annan tänkt att det är så det ska vara. Och för varje gång jag har gett, har någon annan tagit—utan att ens reflektera över att det var något de fick.

Jag är trött nu. Trött på att böja mig, trött på att vara snäll för snällhetens skull. Trött på att vara en nickedocka som ler och säger “det är lugnt” när det egentligen brinner inombords.

Så nu gör jag det annorlunda.

Nu går jag först.

Jag väljer först, jag säger nej när jag menar nej, jag slutar att förminska mig själv för att andra ska få ta mer plats. Jag slutar vara den som alltid förstår och börjar vara den som också vill bli förstådd.

Jag vet att det kommer vara svårt. Jag vet att någon kommer bli förvånad, kanske till och med besviken. Men vet du vad? Det är inte mitt problem längre.

För första gången på länge tänker jag inte på alla andra.

Jag tänker på mig själv.

Och det känns förbannat bra.

Kategorier2025Att skriva i motvind

Att skriva i motvind

Publicerad den 19 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Det finns stunder när orden fastnar i halsen, när tankarna blir så tunga att de bara kan pressas ut genom fingrarna, ner i tangenterna, som tårar som inte kan gråtas. Jag har märkt att jag skriver mest när jag mår sämst. Det är som om orden är det enda som kan bära mig när jag själv inte orkar.

Ibland är det som att jag kastar ut mina känslor i ett stort, tomt rum, bara för att se om någon ekar tillbaka. Men det är en balansgång, eller hur? Att få dela sin smärta utan att belasta andra. Att vara ärlig utan att bli en börda. Jag vet att jag har uttryckt mig negativt här, kanske för mycket. Kanske har jag skrivit ord som gjort någon illa till mods, fast det aldrig var min mening.

Det handlar aldrig om att söka uppmärksamhet eller dra ner någon annan. Det handlar bara om att få ut det. För det gör mindre ont när det får ta plats utanför mig, istället för att ligga därinne och ruttna.

Men jag vill inte vara en skugga i ett forum där andra kanske söker ljus. Så om det jag skriver skaver, om det känns för mörkt, säg till. Jag kan försöka bära det tystare. Men jag kan aldrig sluta skriva, för då slutar jag vara jag.

Och just nu, när vinden blåser som hårdast, är det det enda jag kan hålla fast vid.

Kategorier2025Från dörrmatta till skurk – när “nej” blir en attack

Från dörrmatta till skurk – när “nej” blir en attack

Publicerad den 19 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag har alltid varit en sådan där trevlig människa. Ni vet, en sån som nickar förstående när någon drar en halvtimmes monolog om sin katt. En sån som alltid ställer upp, alltid lyssnar, alltid säger “självklart” när någon frågar om en tjänst, även om det innebär att jag måste jonglera trettioåtta andra saker samtidigt.

Men så en dag – kanske var det åldern, kanske var det en uppenbarelse från ovan – så insåg jag att min ryggsäck var full. Nej, inte full. Den var så överpackad att dragkedjan skrek av smärta. Så jag bestämde mig: Nu sätter jag gränser.

Det började försiktigt. Ett “tyvärr, jag kan inte den dagen” här. Ett “jag måste prioritera mig själv just nu” där. Och plötsligt – jag svär att det hände över en natt – blev jag den onda.

“Vad har hänt med dig?” frågade folk. Som om jag gått med i en sekt. Som om jag plötsligt börjat offra smådjur till mörka krafter.

“Du brukade vara så snäll…” sa någon, med den där besvikna blicken som får en att känna sig som om man just knuffat en pensionär framför en buss.

Jaha. Så tydligen betyder “snäll” att man alltid ska vara tillgänglig, alltid ska anpassa sig, alltid ska ta skiten utan att säga ifrån. Men så fort man sätter gränser – då blir man The Bad Guy.

Märkligt ändå, hur människor älskar generositet… så länge den inte har en gräns. Så länge den inte innebär att de någon gång måste anstränga sig själva.

Så här står jag nu. Inte längre dörrmattan. Inte längre den som alltid säger ja. Och visst, jag kanske är “den svåra” nu. Kanske är jag “den själviska”. Men vet ni vad? Det är ett pris jag är mer än villig att betala. För i slutändan är det bättre att vara en fri skurk än en kedjad hjälte.

Kategorier2025När orden blir en brottsplats

När orden blir en brottsplats

Publicerad den 19 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag trodde att relationer byggdes på kommunikation. Att man skulle prata med varandra, lufta känslor, vara ärlig om sina behov. Så naiv jag var. För så fort jag öppnar munnen, så fort jag vågar säga att något skaver, att jag behöver mer, att jag känner mig ensam eller osedd då är jag boven i dramat. Då kommer de anklagande orden:

“Varför måste du alltid ta upp sånt här?”

“Du förstör allt när du håller på så.”

“Kan vi inte bara ha det bra istället?”

Jo, absolut. Vi kan “bara ha det bra”. Jag kan hålla käften. Le och nicka. Inte säga något när det gör ont, inte fråga när jag undrar, inte be om mer när jag behöver. Det är ju så enkelt. För dig.

Men här är grejen: När jag sväljer mina känslor, då sväljer jag också mig själv. Varje gång jag väljer tystnad istället för ärlighet, blir jag lite mindre. Lite blekare. Lite mer som en skugga av den jag var. Och när jag till slut är borta, när jag har gjort mig så liten att jag knappt syns – är det då vi har det bra? Är det först då jag inte “förstör allt”?

Relationer är tydligen ett minfält. Säger jag inget, exploderar jag inombords. Säger jag något, exploderar relationen. Så jag står där, med hjärtat i handen, redo att försiktigt lägga fram det, bara för att få höra att jag är en känslomässig terrorcell.

Är det jag som gör fel?

Är det jag som förstör?

Eller är det kanske så att en relation där den ena inte får prata om sina känslor redan är trasig? Kanske är det tystnaden som är det verkliga hotet.

Och om det är så varför är det alltid den som vågar prata som får skulden?

Kategorier2025Mellan ljus och skugga

Mellan ljus och skugga

Publicerad den 17 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag har vandrat mellan lycka och förtvivlan, som om livet själv var en gunga i höstens vind. Ena stunden svävade jag högt, dränkt i solens värme, och i nästa föll jag fritt, utan att veta var marken fanns.

Jag släppte taget, inte för att jag ville, utan för att krafterna tog slut. Och där, i fallet, såg jag världen ur en annan vinkel – en där skuggorna var längre, tystnaden djupare, och allt som en gång varit självklart plötsligt blev en fråga utan svar.

Men kaninhål har sina gränser. Jag föll, men inte hela vägen. Någonstans där i djupet fann jag en kant att greppa tag i, en spricka i mörkret där ljuset sipprade in. Med darrande händer började jag klättra, sakta men envist, ett andetag i taget.

Nu står jag här, varken på toppen eller i avgrunden, men någonstans däremellan – där vinden fortfarande kan bära och där marken känns trygg nog att stå på. Och kanske är det just här jag hör hemma, i rörelsen, i balansen mellan fall och flykt.

Hur har du haft det?

Kategorier2025Osynliga sår

Osynliga sår

Publicerad den 16 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag står framför spegeln och ser på mitt ansikte. Inga blåmärken, inga rivsår. Bara samma ansikte som alltid, samma ögon, samma mun. Men ändå är jag trasig. Ändå gör det ont.

Folk ser mig varje dag. De hälsar, ler artigt, frågar hur jag mår. Jag svarar alltid detsamma.

– Jag mår bra.

För vad skulle jag annars säga? Att det brinner inuti? Att jag kämpar för att hålla ihop sprickorna? Att jag varje kväll lägger mig i sängen och stirrar upp i taket och undrar om någon någonsin kommer att förstå?

Jag försökte en gång. Försökte säga att jag inte mådde bra.

– Alla har dåliga dagar, fick jag höra.

Jag nickade och log, som om det var en dålig dag. Bara en dag.

Men det här är inte en dag. Det är en evighet. Ett sår som aldrig slutar blöda, fast det är osynligt.

Jag vill skrika ibland. Ruska om folk och fråga: Ser du mig? Ser du verkligen mig?

Men jag vet svaret. De ser det de vill se. Och jag låter dem. För det är enklast så.

Så jag går vidare. Tar ett andetag till. Ler en gång till. Och hoppas, någonstans djupt inom mig, att någon en dag ser igenom fasaden och förstår.

Kategorier2025Aldrig mer din skugga

Aldrig mer din skugga

Publicerad den 14 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Nu har jag insett det.

Åren jag var med dig var åren du ville ha en hjälpreda. Någon att forma, någon att tämja, någon att styra. Jag trodde att det var kärlek, att vi var två som gick genom livet tillsammans, men i själva verket var jag bara en förlängning av din vilja.

Du sa alltid att du ville mitt bästa. När du påpekade hur jag borde klä mig, hur jag borde prata, vilka vänner jag skulle ha och vilka drömmar som var “realistiska”. Jag trodde dig. Gud, jag trodde dig.

Men jag var aldrig din älskade – jag var din skapelse.

Minns du kvällarna då jag låg vaken och försökte förstå varför jag kände mig så ensam, trots att du låg precis bredvid mig? Minns du gångerna jag försökte sätta ord på det, men du skrattade och sa att jag var känslig, att jag överanalyserade? Jag brukade undra om jag var galen.

Nu vet jag.

Jag vet att kärlek inte ska kväva. Kärlek ska inte forma om, tysta eller förminska. Den ska få oss att växa. Den ska göra oss större, starkare – inte mindre, inte svagare.

Och vet du vad?

Du lyckades aldrig.

Du kunde aldrig helt bryta ner mig, aldrig sudda ut den jag egentligen var. Jag kämpade. Jag kvävde mig själv för att få plats i det liv du ville att jag skulle leva, men någonstans i mig fanns en röst som aldrig dog ut.

Den rösten viskar nu starkare än någonsin.

Jag är fri.

Och du kommer aldrig att lyckas. Aldrig mer.

Kategorier2025Året jag dog

Året jag dog

Publicerad den 12 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Många saker dog det här året.

Mitt självförtroende försvann först, som en viskning i vinden, utbytt mot en osäkerhet som smög sig på likt skuggor i gryningen. Jag såg mig själv i spegeln och kände inte längre igen blicken som mötte min. Där fanns ingen glöd, ingen styrka – bara en människa som försökte överleva en dag i taget.

Min självkänsla följde kort därefter. Den bröts ner i små bitar, som glas krossat mot asfalt. Ord som tidigare rullat av mig, sögs nu in i huden som törnen. Jag var inte tillräcklig, inte stark nog, inte bra nog. Jag visste det, och världen bekräftade det om och om igen.

Min syn på människor förändrades också. Jag brukade tro på godhet, att människor i grunden ville väl. Men detta år visade mig en annan verklighet. Löften bröts, vänskaper försvann, och kvar stod jag med en bitter eftersmak av svek. Jag insåg att människor kan vara som speglar – de visar dig vad du vill se, tills du ser för djupt och upptäcker sprickorna.

Det bästa hos mig dog också. Glädjen. Hoppet. Tron på framtiden. Jag försökte hålla fast vid det, men det gled genom mina fingrar som sand. Kanske var det verkligheten som kvävde det, kanske var det jag som gav upp.

Men när något dör, föds också något nytt. Och i askan av den jag en gång var, började något annat ta form. Något råare, mer avskalat. Kanske var det en version av mig som inte längre bar på illusioner, men som ändå kunde resa sig. Inte starkare, men annorlunda.

Det här var året jag dog.

Men kanske också året jag lärde mig att överleva.

Kategorier2025Ångest och hans objudna vänner

Ångest och hans objudna vänner

Publicerad den 9 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Det börjar som en liten knackning på dörren i mitt huvud. En försiktig knackning, nästan artig. Jag vet precis vem det är, men jag låtsas att jag inte hör.

”Hallå? Det är jag, Ångest. Jag har med mig några vänner, hoppas det går bra?”

Nej, det går inte bra. Men innan jag ens hinner säga något – POFF! – så har han sparkat upp dörren och släpat in hela sitt förbannade entourage.

Först kommer Skuld. Han är den där jobbiga typen som alltid vill prata om gamla synder. Han lutar sig fram, viskar i mitt öra:

”Minns du när du glömde din väns födelsedag? Eller den där gången du sa något dumt 2009?”

Jag försöker mota bort honom, men då har redan Skam slagit sig ner i soffan, brett ut sig och satt fötterna på bordet.

”Ja, alltså… du är ju pinsam. Jag menar, minns du vad du sa på det där mötet? Alla skrattade, men inte med dig… utan åt dig.”

Jag försöker hålla för öronen. Men just då stormar Hjärnspökena in som en flock duvungar på amfetamin. De flaxar runt i mitt huvud, skriker i munnen på varandra:

”Vad gör du med ditt liv? Är det inte dags att byta jobb? Kanske flytta till ett kloster? Eller åtminstone börja träna?”

Jag försöker resonera. ”Snälla, det är söndag. Jag ville bara ha en lugn dag.”

Ångest ler. Ett självgott, triumferande leende.

”Nej, nej, nej. Lugn och ro är för folk som inte har gjort bort sig så många gånger som du.”

Och där sitter jag, omringad av mina objudna gäster. Skuld sörplar på en imaginär kaffe, Skam skrollar genom mitt livs pinsamheter, och Hjärnspökena har tagit över hela hjärnkontoret.

Jag suckar djupt.

Sen tar jag fram min hemliga vapen.

Jag ställer mig upp, sträcker på mig och säger högt:

”Vet ni vad? JAG SKITER I DETTA!”

Och så sätter jag på Netflix, äter en påse chips och låtsas att jag är en ansvarslös amöba utan minnen eller framtid. Ångest och hans gäng suckar besviket. De hatar när jag gör så.

Men vet ni vad? Det är fan inte mitt problem.

Kategorier2025I skuggan av mig själv

I skuggan av mig själv

Publicerad den 9 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag sitter på sängkanten och stirrar ner i golvet. Trött. Så jävla trött. Inte bara fysiskt, utan in i märgen, i hjärtat, i själen. Som om jag för länge sedan passerat gränsen för vad som är möjligt att orka.

Det började inte idag, det har pågått länge. Jag vet inte när det vände, när oturen blev min skugga, när livet började kännas som ett motstånd snarare än en möjlighet. Det känns som att jag sprungit rakt in i en osynlig vägg, gång på gång, tills jag nu bara står här, helt fast.

Varför?

Vad är det som händer?

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Frågorna ekar i huvudet, men ingen svarar. Inte ens jag själv.

Jag försöker tänka tillbaka på den jag var förut. En person som hade energi, som skrattade, som trodde att saker skulle lösa sig. Nu är det som att den personen sakta men säkert försvunnit, ersatts av en skuggversion av mig själv – en som bara existerar, men inte lever.

Jag försöker ta ett djupt andetag, men det känns som om luften är för tung. Som om jag andas in betong istället för syre. Kroppen är sliten, men det värsta är att själen känns som om den håller på att ge upp.

Men jag vill inte ge upp.

Jag vet inte hur, men jag måste hitta en väg ut ur detta. Jag har gjort det förut. Kanske ligger lösningen inte i att kämpa emot väggen, utan att hitta en annan väg. Kanske är det okej att vila, att känna sig svag, att erkänna att jag är trött.

Men jag måste tro att det vänder. Kanske inte idag, kanske inte ens imorgon, men någon dag.

Och tills dess…

Ett andetag i taget.

Kategorier2025Missförstådd

Missförstådd

Publicerad den 2 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag kanske borde vara tyst och inte säga något mer.

Det känns som att vad jag än säger, så blir det fel. Jag menar en sak, men folk hör något annat. De tolkar mina ord som en förolämpning, fast jag aldrig menade att såra någon. Jag försöker förklara, men det spelar ingen roll. Vissa människor tar allt så personligt att det är lönlöst att ens försöka.

Kanske är det lika bra att jag håller tyst.

Jag börjar undra om det är jag som är problemet. Kanske behöver jag bearbeta mig själv, tänka om, vara någon annan. Det känns som att hela världen ser mig som en negativ person. Jag vet inte varför. Jag vet bara att det gör ont.

Och om jag ändå bara är någon som missförstås, vad är då meningen med att ens försöka? Varför ska jag existera överhuvudtaget om jag bara tycks skapa missförstånd och besvikelse?

Jag är trött. Trött på att bli feltolkad, trött på att förklara mig, trött på att bära känslan av att jag alltid står utanför.

Men samtidigt… djupt inom mig vet jag att jag inte är så som de tror. Jag vet vad jag menar. Jag vet att jag inte är en dålig person.

Så kanske handlar det inte om att jag ska vara tyst. Kanske handlar det om att jag bara behöver hitta någon som faktiskt lyssnar.

Kategorier2025Attityden

Attityden

Publicerad den 1 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt det. Kanske hundra. Kanske tusen. Att det är som att jag går runt och strör ut vänlighet som konfetti medan världen bara trampar ner den i smutsen. Att det är jag som ler först, jag som säger “hur mår du?”, jag som håller upp dörren, jag som lyssnar, jag som försöker. Men vad får jag tillbaka? En axelryckning. Ett avmätt “mm”. En blick som redan letar sig bort.

Och det gör mig förbannad. Inte för att jag förväntar mig att världen ska dansa efter min pipa, men… hade det varit så jävla svårt? Att visa lite respekt. Lite jävla hyfs.

Det är den där attityden. Det är den som sätter sig i bröstet som en klump av oförståelse. Som får mig att undra om jag är ensam om att bry mig. Är det bara jag som bär runt på den här förbannade tron att vi borde vara snälla mot varandra?

Jag försöker intala mig att det inte spelar någon roll. Att det inte är någon förlust att ge utan att få. Men vissa dagar… vissa dagar känns det som att jag står ensam i ett rum fullt av människor som har glömt vad respekt betyder.

Och kanske är det just det som gör ondast. Att jag vet att jag kan välja att bli som dem. Stänga av. Sluta bry mig. Men fan, jag vill inte bli en sådan människa.

Så jag andas djupt. Skakar av mig besvikelsen. Och imorgon ler jag igen. För inte fan ska världen få slipa ner mig till något jag aldrig vill bli.

Kategorier2025En evig karusell av måsten

En evig karusell av måsten

Publicerad den 25 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag är trött på allt just nu. På att bli körd hit och dit som en vilsen paketleverans utan adress. Som en stressad passagerare i en taxi jag aldrig beställde. Ena sekunden ska jag vara där, nästa sekund någon annanstans, och ingen verkar ens reflektera över om jag vill dit.

Detta gör mig illamående. Inte bara i den fysiska bemärkelsen, även om jag ibland undrar om det finns ett världsrekord i ofrivilligt åkande. Nej, det är själen som mår illa. Den där gnistan, den där lilla livsglädjen som får en att orka, den känns som en fladdrande låga i en storm. Hur länge kan man egentligen orka springa mellan punkter på en karta som någon annan har ritat upp?

Hur tänker dom egentligen? Tror de att jag har en inbyggd GPS och ett batteri som laddar sig självt? Eller att jag fungerar som en robot – bara att programmera in en ny destination så rullar jag iväg, leende och tacksam? Jag vill skrika att jag inte är en självkörande bil! Jag har känslor, behov, en vilja!

Men ändå… här sitter jag. Väntar på nästa färd, nästa anhalt. Och funderar över när någon ska fråga: Vill du ens åka?

Kategorier2025Respektera mig som jag är! (Men kanske inte alltid?)

Respektera mig som jag är! (Men kanske inte alltid?)

Publicerad den 25 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Vi har alla hört det någon gång. Den där meningen som uttalas med en bestämd röst och ett självsäkert tonfall:

“Du får respektera mig som jag är!”

Javisst, självklart! Vi ska respektera varandra, acceptera våra olikheter och låta alla få vara sig själva. Men här kommer den lilla detaljen – ibland betyder “respektera mig som jag är” egentligen “acceptera att jag aldrig kommer att förändras, oavsett hur mycket jag sårar eller påverkar andra negativt.”

Det är ungefär som att någon bestämmer sig för att gå runt med en regnmolnig attityd och kyla ner hela rummet med sin pessimism, för att sedan förvänta sig att vi alla glatt ska stå där med våra paraplyer och låtsas att vi njuter av stormen.

Och visst, vi kan stå där en stund, le lite stelt och nicka förstående. Men efter ett tag börjar det kännas… ja, rätt utmattande. Det är som att försöka krama en isbit och hoppas att den ska bli varm av kärlek.

Problemet med den här inställningen är att den bygger på idén att personlig utveckling är något onödigt, nästan farligt. Att det är en förolämpning att föreslå att någon kan förbättra sitt sätt att vara. Men tänk om vi alla resonerade så?

• “Jag kommer alltid att vara sur och bitter, det är bara så jag är!”

• “Jag är född lat och otrevlig, det får du respektera!”

• “Jag har alltid haft för vana att avbryta folk mitt i meningar, det får du bara acceptera!”

Tänk vilken fantastisk (och outhärdlig) värld vi skulle leva i.

Men här är min lilla reflektion: det handlar inte om att förändras för någon annans skull. Det handlar om att vara en person som faktiskt tillför något gott till sin omgivning. Att sprida positiv energi istället för att dränera andra. Att inse att förändring inte alltid är en fiende – ibland är den vår största vän.

För visst vill vi väl alla ha människor omkring oss som får oss att känna oss lättare, gladare, mer inspirerade? Inte sådana som lämnar oss med känslan av att vi just har blivit överkörda av en känslomässig ångvält.

Så nästa gång någon säger “respektera mig som jag är”, kanske vi kan svara:

“Absolut! Men om du kan respektera mig som jag är, kanske du också kan försöka vara en version av dig själv som gör livet lite trevligare för oss alla?”

Det är ju ändå inte en helt orimlig förväntan, eller hur?

Kategorier2025Den Perfekta Lögnen

Den Perfekta Lögnen

Publicerad den 22 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag scrollar genom flödet, samma sak varje dag. Leende ansikten, perfekta kroppar, exotiska resmål. Folk jag knappt känner delar sina lyckligaste stunder, som om deras liv vore en enda lång dröm. Men jag vet bättre. Jag vet att det är en lögn.

Bakom varje leende finns en sorg, en osäkerhet, en rädsla att inte vara tillräcklig. De visar bara det som glänser, det som får dem att verka bättre än vad de egentligen är. Jag ser genom fasaden, för jag har själv varit där. Jag har lagt upp bilder där jag ser lycklig ut, men bakom skärmen satt jag ensam, kvävd av känslan av otillräcklighet.

Sociala medier har blivit en tävling. En tävling där alla kämpar om uppmärksamhet, om bekräftelse. Men vad är priset? Människor mår sämre än någonsin, stressade över att deras liv inte ser ut som de liv som visas upp på skärmen.

Det är ironiskt, egentligen. De som skapar den falska lyckan är ofta de som är som mest trasiga. De bygger en illusion, en perfekt version av sig själva som aldrig existerat. Och vi andra? Vi sväljer lögnen, vi jämför våra liv med en fabricerad verklighet och känner oss värdelösa.

Jag släcker skärmen och andas ut. Jag vill inte vara en del av det längre. Jag vill inte jaga en bild av lycka som aldrig varit sann. Jag vill hitta den äkta glädjen, den som inte behöver likes eller filter för att existera. Och kanske, bara kanske, kan vi en dag sluta lura varandra – och oss själva.

Kategorier2025Att Förlora Sig Själv

Att Förlora Sig Själv

Publicerad den 22 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Att slösa tid på människor som inte uppskattar dig är som att ge bort din dyrbara energi till de som aldrig kommer förvalta dess värde. Ju längre du håller på, desto mer förlorar du av dig själv. Till slut står du där, ensam med ånger och tomhet.

Jag vet det, för jag har varit där.

Jag har suttit i ändlösa samtal där mina ord inte spelade någon roll, där jag gav allt men fick tystnad tillbaka. Jag har kämpat för människor som aldrig skulle lyfta ett finger för mig. Jag har ursäktat dem, försvarat dem, intalat mig själv att om jag bara försökte lite till, skulle de kanske se mig på riktigt.

Men det hände aldrig.

Och varje gång jag lämnade ännu en sådan kväll, ännu ett sådant möte, kände jag mig lite mindre som mig själv. Som om jag långsamt höll på att suddas ut.

Det är en märklig sak, hur ensamheten inte alltid handlar om att vara utan människor. Ibland är det precis tvärtom – den största ensamheten finns bland de som inte ser ditt värde.

Det tog tid för mig att förstå det.

Att inse att varje gång jag gav av min tid och energi till någon som inte uppskattade det, var det som att hälla vatten i en bottenlös brunn. Ingenting kom tillbaka. Inget växte där. Det var bara en evig förlust, en tyst erosion av det jag var.

Men när den insikten slog mig, kom något annat också – frihet.

Friheten att gå. Friheten att välja mig själv. Att sluta försöka vinna en uppskattning som aldrig skulle komma. Och det var då, i tomrummet som blev kvar när jag slutade ge utan att få, som jag äntligen hittade mig själv igen.

För det var aldrig jag som saknade värde. Jag gav bara till fel människor.

Kategorier2025Skuggan och Ljuset

Skuggan och Ljuset

Publicerad den 21 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Varje dag är en kamp. En osynlig strid som ingen ser, men som känns i märgen. En kamp mot klockan, som tickar obarmhärtigt vidare oavsett hur trött jag är. En kamp mot samhället, som kräver att jag presterar, att jag bevisar mitt värde innan jag ens får rätten att andas. Frågorna ekar i mitt huvud, men inga svar kommer. Är jag tillräcklig? Gör jag rätt? Spelar det ens någon roll?

Jag ser mig omkring. Staden är full av människor, men ingen ser varandra. De går sida vid sida, men deras blickar är fästa på skärmar, inåtvända, isolerade i sin egen värld. Ingen har tid. Ingen har plats för någon annan. Vi har blivit vår egen värsta fiende – egocentriska, bedömande, ständigt på jakt efter nästa bekräftelsekick.

Jag minns tiden då vi kunde vara oss själva. Innan varje steg blev övervakat. Innan varje ord vägdes som guld, rädda för att falla fel och bli brännmärkta för livet. Det är en ny tidsålder nu – en där minsta snedsteg förvandlar dig till fiende nummer ett. Sociala medier har gjort oss till våra egna domare, jury och bödlar. Ett enda misstag, och du finns kvar på internet för alltid.

Men jag vägrar.

Jag vill leva här och nu. Jag vill släppa taget om rädslan och kasta mig ut i livet utan säkerhetsnät. Jag vill känna vinden i mitt ansikte, höra fåglarna sjunga, och skratta utan att oroa mig för om någon filmar i smyg. Jag vill säga vad jag tycker utan att censurera mig själv, utan att frukta de digitala skuggorna som alltid lurar, alltid lyssnar.

Jag ser mig i spegeln. Jag ser någon som har blivit en del av maskinen, men som fortfarande har valet att bryta sig fri.

Så jag stänger ner skärmen. Slår av telefonen.

Och för första gången på länge tar jag ett djupt andetag och känner mig levande.

Kategorier2025Allt handlar om dem

Allt handlar om dem

Publicerad den 19 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Solen hade precis börjat gå ner bakom hustaken, och himlen brann i nyanser av orange och rosa. Jag satt på kaféet vid hörnet, med en kopp kaffe framför mig, medan min vän Lisa pratade. Eller rättare sagt, medan hon pratade om sig själv.

“… och sen sa jag till honom att jag förtjänar bättre. Alltså, jag vet ju att jag är en fantastisk flickvän, men män uppskattar aldrig något! Jag menar, jag gör allt för honom, men vad får jag tillbaka? Ingenting!”

Jag nickade och hummade till svar, men mina tankar var någon annanstans. Hur många gånger hade jag suttit här och lyssnat? Hur många gånger hade jag gett råd, stöttat, funnits där? Och hur många gånger hade hon frågat hur jag mådde?

Aldrig.

Det var som om jag var en biroll i hennes film. En statisk karaktär som fanns där för att nicka på rätt ställen, skratta när det behövdes och hålla ihop hennes värld när den hotade att rasa. Och ändå… ändå brydde jag mig. Eller gjorde jag?

Jag hade börjat undra om jag ens existerade i hennes ögon utanför min funktion att lyssna. Om jag slutade bry mig, skulle hon ens märka det? Om jag en dag sa: “Jag mår inte bra”, skulle hon stanna upp? Eller skulle hon bara hitta ett sätt att vrida det tillbaka till sig själv?

“Hallå? Lyssnar du ens?”

Jag rycktes ur mina tankar. “Ja, förlåt. Vad sa du?”

Hon suckade. “Alltså, ibland känns det som att du inte bryr dig, vet du det?”

Jag stirrade på henne. En skrattretande känsla växte i mig. Ironin. Jag som hade offrat timmar, dagar, år på att lyssna, stötta, finnas där. Och nu var det jag som inte brydde mig?

Något inom mig gav upp i den stunden.

“Du har rätt,” sa jag och reste mig upp.

Hon såg förvånad ut. “Va? Vart ska du?”

Jag log, ett ärligt leende för första gången på länge. “Någonstans där någon frågar hur jag mår.”

Och med det gick jag, lämnade min halvdruckna kopp och en vänskap som bara gått åt ett håll.

Jag hade varit tillräcklig hela tiden. Bara för fel person.