2025 – Om jag visste

2025 Aldrig mer din skugga

Aldrig mer din skugga

Publicerad den 14 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Nu har jag insett det.

Åren jag var med dig var åren du ville ha en hjälpreda. Någon att forma, någon att tämja, någon att styra. Jag trodde att det var kärlek, att vi var två som gick genom livet tillsammans, men i själva verket var jag bara en förlängning av din vilja.

Du sa alltid att du ville mitt bästa. När du påpekade hur jag borde klä mig, hur jag borde prata, vilka vänner jag skulle ha och vilka drömmar som var “realistiska”. Jag trodde dig. Gud, jag trodde dig.

Men jag var aldrig din älskade – jag var din skapelse.

Minns du kvällarna då jag låg vaken och försökte förstå varför jag kände mig så ensam, trots att du låg precis bredvid mig? Minns du gångerna jag försökte sätta ord på det, men du skrattade och sa att jag var känslig, att jag överanalyserade? Jag brukade undra om jag var galen.

Nu vet jag.

Jag vet att kärlek inte ska kväva. Kärlek ska inte forma om, tysta eller förminska. Den ska få oss att växa. Den ska göra oss större, starkare – inte mindre, inte svagare.

Och vet du vad?

Du lyckades aldrig.

Du kunde aldrig helt bryta ner mig, aldrig sudda ut den jag egentligen var. Jag kämpade. Jag kvävde mig själv för att få plats i det liv du ville att jag skulle leva, men någonstans i mig fanns en röst som aldrig dog ut.

Den rösten viskar nu starkare än någonsin.

Jag är fri.

Och du kommer aldrig att lyckas. Aldrig mer.

2025 Året jag dog

Året jag dog

Publicerad den 12 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Många saker dog det här året.

Mitt självförtroende försvann först, som en viskning i vinden, utbytt mot en osäkerhet som smög sig på likt skuggor i gryningen. Jag såg mig själv i spegeln och kände inte längre igen blicken som mötte min. Där fanns ingen glöd, ingen styrka – bara en människa som försökte överleva en dag i taget.

Min självkänsla följde kort därefter. Den bröts ner i små bitar, som glas krossat mot asfalt. Ord som tidigare rullat av mig, sögs nu in i huden som törnen. Jag var inte tillräcklig, inte stark nog, inte bra nog. Jag visste det, och världen bekräftade det om och om igen.

Min syn på människor förändrades också. Jag brukade tro på godhet, att människor i grunden ville väl. Men detta år visade mig en annan verklighet. Löften bröts, vänskaper försvann, och kvar stod jag med en bitter eftersmak av svek. Jag insåg att människor kan vara som speglar – de visar dig vad du vill se, tills du ser för djupt och upptäcker sprickorna.

Det bästa hos mig dog också. Glädjen. Hoppet. Tron på framtiden. Jag försökte hålla fast vid det, men det gled genom mina fingrar som sand. Kanske var det verkligheten som kvävde det, kanske var det jag som gav upp.

Men när något dör, föds också något nytt. Och i askan av den jag en gång var, började något annat ta form. Något råare, mer avskalat. Kanske var det en version av mig som inte längre bar på illusioner, men som ändå kunde resa sig. Inte starkare, men annorlunda.

Det här var året jag dog.

Men kanske också året jag lärde mig att överleva.

2025 Ångest och hans objudna vänner

Ångest och hans objudna vänner

Publicerad den 9 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Det börjar som en liten knackning på dörren i mitt huvud. En försiktig knackning, nästan artig. Jag vet precis vem det är, men jag låtsas att jag inte hör.

”Hallå? Det är jag, Ångest. Jag har med mig några vänner, hoppas det går bra?”

Nej, det går inte bra. Men innan jag ens hinner säga något – POFF! – så har han sparkat upp dörren och släpat in hela sitt förbannade entourage.

Först kommer Skuld. Han är den där jobbiga typen som alltid vill prata om gamla synder. Han lutar sig fram, viskar i mitt öra:

”Minns du när du glömde din väns födelsedag? Eller den där gången du sa något dumt 2009?”

Jag försöker mota bort honom, men då har redan Skam slagit sig ner i soffan, brett ut sig och satt fötterna på bordet.

”Ja, alltså… du är ju pinsam. Jag menar, minns du vad du sa på det där mötet? Alla skrattade, men inte med dig… utan åt dig.”

Jag försöker hålla för öronen. Men just då stormar Hjärnspökena in som en flock duvungar på amfetamin. De flaxar runt i mitt huvud, skriker i munnen på varandra:

”Vad gör du med ditt liv? Är det inte dags att byta jobb? Kanske flytta till ett kloster? Eller åtminstone börja träna?”

Jag försöker resonera. ”Snälla, det är söndag. Jag ville bara ha en lugn dag.”

Ångest ler. Ett självgott, triumferande leende.

”Nej, nej, nej. Lugn och ro är för folk som inte har gjort bort sig så många gånger som du.”

Och där sitter jag, omringad av mina objudna gäster. Skuld sörplar på en imaginär kaffe, Skam skrollar genom mitt livs pinsamheter, och Hjärnspökena har tagit över hela hjärnkontoret.

Jag suckar djupt.

Sen tar jag fram min hemliga vapen.

Jag ställer mig upp, sträcker på mig och säger högt:

”Vet ni vad? JAG SKITER I DETTA!”

Och så sätter jag på Netflix, äter en påse chips och låtsas att jag är en ansvarslös amöba utan minnen eller framtid. Ångest och hans gäng suckar besviket. De hatar när jag gör så.

Men vet ni vad? Det är fan inte mitt problem.

2025 I skuggan av mig själv

I skuggan av mig själv

Publicerad den 9 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag sitter på sängkanten och stirrar ner i golvet. Trött. Så jävla trött. Inte bara fysiskt, utan in i märgen, i hjärtat, i själen. Som om jag för länge sedan passerat gränsen för vad som är möjligt att orka.

Det började inte idag, det har pågått länge. Jag vet inte när det vände, när oturen blev min skugga, när livet började kännas som ett motstånd snarare än en möjlighet. Det känns som att jag sprungit rakt in i en osynlig vägg, gång på gång, tills jag nu bara står här, helt fast.

Varför?

Vad är det som händer?

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Frågorna ekar i huvudet, men ingen svarar. Inte ens jag själv.

Jag försöker tänka tillbaka på den jag var förut. En person som hade energi, som skrattade, som trodde att saker skulle lösa sig. Nu är det som att den personen sakta men säkert försvunnit, ersatts av en skuggversion av mig själv – en som bara existerar, men inte lever.

Jag försöker ta ett djupt andetag, men det känns som om luften är för tung. Som om jag andas in betong istället för syre. Kroppen är sliten, men det värsta är att själen känns som om den håller på att ge upp.

Men jag vill inte ge upp.

Jag vet inte hur, men jag måste hitta en väg ut ur detta. Jag har gjort det förut. Kanske ligger lösningen inte i att kämpa emot väggen, utan att hitta en annan väg. Kanske är det okej att vila, att känna sig svag, att erkänna att jag är trött.

Men jag måste tro att det vänder. Kanske inte idag, kanske inte ens imorgon, men någon dag.

Och tills dess…

Ett andetag i taget.

2025 Missförstådd

Missförstådd

Publicerad den 2 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag kanske borde vara tyst och inte säga något mer.

Det känns som att vad jag än säger, så blir det fel. Jag menar en sak, men folk hör något annat. De tolkar mina ord som en förolämpning, fast jag aldrig menade att såra någon. Jag försöker förklara, men det spelar ingen roll. Vissa människor tar allt så personligt att det är lönlöst att ens försöka.

Kanske är det lika bra att jag håller tyst.

Jag börjar undra om det är jag som är problemet. Kanske behöver jag bearbeta mig själv, tänka om, vara någon annan. Det känns som att hela världen ser mig som en negativ person. Jag vet inte varför. Jag vet bara att det gör ont.

Och om jag ändå bara är någon som missförstås, vad är då meningen med att ens försöka? Varför ska jag existera överhuvudtaget om jag bara tycks skapa missförstånd och besvikelse?

Jag är trött. Trött på att bli feltolkad, trött på att förklara mig, trött på att bära känslan av att jag alltid står utanför.

Men samtidigt… djupt inom mig vet jag att jag inte är så som de tror. Jag vet vad jag menar. Jag vet att jag inte är en dålig person.

Så kanske handlar det inte om att jag ska vara tyst. Kanske handlar det om att jag bara behöver hitta någon som faktiskt lyssnar.

2025 Attityden

Attityden

Publicerad den 1 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt det. Kanske hundra. Kanske tusen. Att det är som att jag går runt och strör ut vänlighet som konfetti medan världen bara trampar ner den i smutsen. Att det är jag som ler först, jag som säger “hur mår du?”, jag som håller upp dörren, jag som lyssnar, jag som försöker. Men vad får jag tillbaka? En axelryckning. Ett avmätt “mm”. En blick som redan letar sig bort.

Och det gör mig förbannad. Inte för att jag förväntar mig att världen ska dansa efter min pipa, men… hade det varit så jävla svårt? Att visa lite respekt. Lite jävla hyfs.

Det är den där attityden. Det är den som sätter sig i bröstet som en klump av oförståelse. Som får mig att undra om jag är ensam om att bry mig. Är det bara jag som bär runt på den här förbannade tron att vi borde vara snälla mot varandra?

Jag försöker intala mig att det inte spelar någon roll. Att det inte är någon förlust att ge utan att få. Men vissa dagar… vissa dagar känns det som att jag står ensam i ett rum fullt av människor som har glömt vad respekt betyder.

Och kanske är det just det som gör ondast. Att jag vet att jag kan välja att bli som dem. Stänga av. Sluta bry mig. Men fan, jag vill inte bli en sådan människa.

Så jag andas djupt. Skakar av mig besvikelsen. Och imorgon ler jag igen. För inte fan ska världen få slipa ner mig till något jag aldrig vill bli.

2025 En evig karusell av måsten

En evig karusell av måsten

Publicerad den 25 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag är trött på allt just nu. På att bli körd hit och dit som en vilsen paketleverans utan adress. Som en stressad passagerare i en taxi jag aldrig beställde. Ena sekunden ska jag vara där, nästa sekund någon annanstans, och ingen verkar ens reflektera över om jag vill dit.

Detta gör mig illamående. Inte bara i den fysiska bemärkelsen, även om jag ibland undrar om det finns ett världsrekord i ofrivilligt åkande. Nej, det är själen som mår illa. Den där gnistan, den där lilla livsglädjen som får en att orka, den känns som en fladdrande låga i en storm. Hur länge kan man egentligen orka springa mellan punkter på en karta som någon annan har ritat upp?

Hur tänker dom egentligen? Tror de att jag har en inbyggd GPS och ett batteri som laddar sig självt? Eller att jag fungerar som en robot – bara att programmera in en ny destination så rullar jag iväg, leende och tacksam? Jag vill skrika att jag inte är en självkörande bil! Jag har känslor, behov, en vilja!

Men ändå… här sitter jag. Väntar på nästa färd, nästa anhalt. Och funderar över när någon ska fråga: Vill du ens åka?

2025 Respektera mig som jag är! (Men kanske inte alltid?)

Respektera mig som jag är! (Men kanske inte alltid?)

Publicerad den 25 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Vi har alla hört det någon gång. Den där meningen som uttalas med en bestämd röst och ett självsäkert tonfall:

“Du får respektera mig som jag är!”

Javisst, självklart! Vi ska respektera varandra, acceptera våra olikheter och låta alla få vara sig själva. Men här kommer den lilla detaljen – ibland betyder “respektera mig som jag är” egentligen “acceptera att jag aldrig kommer att förändras, oavsett hur mycket jag sårar eller påverkar andra negativt.”

Det är ungefär som att någon bestämmer sig för att gå runt med en regnmolnig attityd och kyla ner hela rummet med sin pessimism, för att sedan förvänta sig att vi alla glatt ska stå där med våra paraplyer och låtsas att vi njuter av stormen.

Och visst, vi kan stå där en stund, le lite stelt och nicka förstående. Men efter ett tag börjar det kännas… ja, rätt utmattande. Det är som att försöka krama en isbit och hoppas att den ska bli varm av kärlek.

Problemet med den här inställningen är att den bygger på idén att personlig utveckling är något onödigt, nästan farligt. Att det är en förolämpning att föreslå att någon kan förbättra sitt sätt att vara. Men tänk om vi alla resonerade så?

• “Jag kommer alltid att vara sur och bitter, det är bara så jag är!”

• “Jag är född lat och otrevlig, det får du respektera!”

• “Jag har alltid haft för vana att avbryta folk mitt i meningar, det får du bara acceptera!”

Tänk vilken fantastisk (och outhärdlig) värld vi skulle leva i.

Men här är min lilla reflektion: det handlar inte om att förändras för någon annans skull. Det handlar om att vara en person som faktiskt tillför något gott till sin omgivning. Att sprida positiv energi istället för att dränera andra. Att inse att förändring inte alltid är en fiende – ibland är den vår största vän.

För visst vill vi väl alla ha människor omkring oss som får oss att känna oss lättare, gladare, mer inspirerade? Inte sådana som lämnar oss med känslan av att vi just har blivit överkörda av en känslomässig ångvält.

Så nästa gång någon säger “respektera mig som jag är”, kanske vi kan svara:

“Absolut! Men om du kan respektera mig som jag är, kanske du också kan försöka vara en version av dig själv som gör livet lite trevligare för oss alla?”

Det är ju ändå inte en helt orimlig förväntan, eller hur?

2025 Den Perfekta Lögnen

Den Perfekta Lögnen

Publicerad den 22 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag scrollar genom flödet, samma sak varje dag. Leende ansikten, perfekta kroppar, exotiska resmål. Folk jag knappt känner delar sina lyckligaste stunder, som om deras liv vore en enda lång dröm. Men jag vet bättre. Jag vet att det är en lögn.

Bakom varje leende finns en sorg, en osäkerhet, en rädsla att inte vara tillräcklig. De visar bara det som glänser, det som får dem att verka bättre än vad de egentligen är. Jag ser genom fasaden, för jag har själv varit där. Jag har lagt upp bilder där jag ser lycklig ut, men bakom skärmen satt jag ensam, kvävd av känslan av otillräcklighet.

Sociala medier har blivit en tävling. En tävling där alla kämpar om uppmärksamhet, om bekräftelse. Men vad är priset? Människor mår sämre än någonsin, stressade över att deras liv inte ser ut som de liv som visas upp på skärmen.

Det är ironiskt, egentligen. De som skapar den falska lyckan är ofta de som är som mest trasiga. De bygger en illusion, en perfekt version av sig själva som aldrig existerat. Och vi andra? Vi sväljer lögnen, vi jämför våra liv med en fabricerad verklighet och känner oss värdelösa.

Jag släcker skärmen och andas ut. Jag vill inte vara en del av det längre. Jag vill inte jaga en bild av lycka som aldrig varit sann. Jag vill hitta den äkta glädjen, den som inte behöver likes eller filter för att existera. Och kanske, bara kanske, kan vi en dag sluta lura varandra – och oss själva.

2025 Att Förlora Sig Själv

Att Förlora Sig Själv

Publicerad den 22 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Att slösa tid på människor som inte uppskattar dig är som att ge bort din dyrbara energi till de som aldrig kommer förvalta dess värde. Ju längre du håller på, desto mer förlorar du av dig själv. Till slut står du där, ensam med ånger och tomhet.

Jag vet det, för jag har varit där.

Jag har suttit i ändlösa samtal där mina ord inte spelade någon roll, där jag gav allt men fick tystnad tillbaka. Jag har kämpat för människor som aldrig skulle lyfta ett finger för mig. Jag har ursäktat dem, försvarat dem, intalat mig själv att om jag bara försökte lite till, skulle de kanske se mig på riktigt.

Men det hände aldrig.

Och varje gång jag lämnade ännu en sådan kväll, ännu ett sådant möte, kände jag mig lite mindre som mig själv. Som om jag långsamt höll på att suddas ut.

Det är en märklig sak, hur ensamheten inte alltid handlar om att vara utan människor. Ibland är det precis tvärtom – den största ensamheten finns bland de som inte ser ditt värde.

Det tog tid för mig att förstå det.

Att inse att varje gång jag gav av min tid och energi till någon som inte uppskattade det, var det som att hälla vatten i en bottenlös brunn. Ingenting kom tillbaka. Inget växte där. Det var bara en evig förlust, en tyst erosion av det jag var.

Men när den insikten slog mig, kom något annat också – frihet.

Friheten att gå. Friheten att välja mig själv. Att sluta försöka vinna en uppskattning som aldrig skulle komma. Och det var då, i tomrummet som blev kvar när jag slutade ge utan att få, som jag äntligen hittade mig själv igen.

För det var aldrig jag som saknade värde. Jag gav bara till fel människor.

2025 Skuggan och Ljuset

Skuggan och Ljuset

Publicerad den 21 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Varje dag är en kamp. En osynlig strid som ingen ser, men som känns i märgen. En kamp mot klockan, som tickar obarmhärtigt vidare oavsett hur trött jag är. En kamp mot samhället, som kräver att jag presterar, att jag bevisar mitt värde innan jag ens får rätten att andas. Frågorna ekar i mitt huvud, men inga svar kommer. Är jag tillräcklig? Gör jag rätt? Spelar det ens någon roll?

Jag ser mig omkring. Staden är full av människor, men ingen ser varandra. De går sida vid sida, men deras blickar är fästa på skärmar, inåtvända, isolerade i sin egen värld. Ingen har tid. Ingen har plats för någon annan. Vi har blivit vår egen värsta fiende – egocentriska, bedömande, ständigt på jakt efter nästa bekräftelsekick.

Jag minns tiden då vi kunde vara oss själva. Innan varje steg blev övervakat. Innan varje ord vägdes som guld, rädda för att falla fel och bli brännmärkta för livet. Det är en ny tidsålder nu – en där minsta snedsteg förvandlar dig till fiende nummer ett. Sociala medier har gjort oss till våra egna domare, jury och bödlar. Ett enda misstag, och du finns kvar på internet för alltid.

Men jag vägrar.

Jag vill leva här och nu. Jag vill släppa taget om rädslan och kasta mig ut i livet utan säkerhetsnät. Jag vill känna vinden i mitt ansikte, höra fåglarna sjunga, och skratta utan att oroa mig för om någon filmar i smyg. Jag vill säga vad jag tycker utan att censurera mig själv, utan att frukta de digitala skuggorna som alltid lurar, alltid lyssnar.

Jag ser mig i spegeln. Jag ser någon som har blivit en del av maskinen, men som fortfarande har valet att bryta sig fri.

Så jag stänger ner skärmen. Slår av telefonen.

Och för första gången på länge tar jag ett djupt andetag och känner mig levande.

2025 Allt handlar om dem

Allt handlar om dem

Publicerad den 19 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Solen hade precis börjat gå ner bakom hustaken, och himlen brann i nyanser av orange och rosa. Jag satt på kaféet vid hörnet, med en kopp kaffe framför mig, medan min vän Lisa pratade. Eller rättare sagt, medan hon pratade om sig själv.

“… och sen sa jag till honom att jag förtjänar bättre. Alltså, jag vet ju att jag är en fantastisk flickvän, men män uppskattar aldrig något! Jag menar, jag gör allt för honom, men vad får jag tillbaka? Ingenting!”

Jag nickade och hummade till svar, men mina tankar var någon annanstans. Hur många gånger hade jag suttit här och lyssnat? Hur många gånger hade jag gett råd, stöttat, funnits där? Och hur många gånger hade hon frågat hur jag mådde?

Aldrig.

Det var som om jag var en biroll i hennes film. En statisk karaktär som fanns där för att nicka på rätt ställen, skratta när det behövdes och hålla ihop hennes värld när den hotade att rasa. Och ändå… ändå brydde jag mig. Eller gjorde jag?

Jag hade börjat undra om jag ens existerade i hennes ögon utanför min funktion att lyssna. Om jag slutade bry mig, skulle hon ens märka det? Om jag en dag sa: “Jag mår inte bra”, skulle hon stanna upp? Eller skulle hon bara hitta ett sätt att vrida det tillbaka till sig själv?

“Hallå? Lyssnar du ens?”

Jag rycktes ur mina tankar. “Ja, förlåt. Vad sa du?”

Hon suckade. “Alltså, ibland känns det som att du inte bryr dig, vet du det?”

Jag stirrade på henne. En skrattretande känsla växte i mig. Ironin. Jag som hade offrat timmar, dagar, år på att lyssna, stötta, finnas där. Och nu var det jag som inte brydde mig?

Något inom mig gav upp i den stunden.

“Du har rätt,” sa jag och reste mig upp.

Hon såg förvånad ut. “Va? Vart ska du?”

Jag log, ett ärligt leende för första gången på länge. “Någonstans där någon frågar hur jag mår.”

Och med det gick jag, lämnade min halvdruckna kopp och en vänskap som bara gått åt ett håll.

Jag hade varit tillräcklig hela tiden. Bara för fel person.

2025 Arg Mellan orden Novell

Mellan orden

Publicerad den 17 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Sitter här och tänker. Tankarna snurrar, stöter mot varandra, blir till en röra av frågor utan svar. Är det jag som skapar problemen? Är det jag som ser till att allt blir… Ja, jag vet inte. Är det bara jag som missförstår, eller är det någon annan som missförstår mig?

Det gör mig förvirrad. Hela tiden. Som om jag tappat bort nyckeln till något viktigt. Ibland undrar jag om det är fel på mig. Om det är jag som gör fel. Jag försöker verkligen tänka om, tänka på vad jag säger, hur jag beter mig. Försöker att inte bara tänka på mig själv, utan på omgivningen också.

Men varje person jag träffar är olika. Det borde inte vara ett problem, ändå blir det det. Det blir bara fel. Jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag ska prata med dem. Varje gång tror jag att vi är på samma nivå, men tydligen är vi inte det.

Förut var det enklare. Då kunde jag läsa av människor, förstå vad de menade utan att de behövde säga allt rakt ut. Nu känns det som att jag inte kan det längre. Som att jag tappat stinget. Jag vet inte ens hur jag ska prata med människor längre.

Ska jag bara vara tyst? Men det vill jag inte. Jag har varit tyst så länge. Hela min uppväxt har varit tystnad. Allt skulle vara husch husch, inget skulle sägas rakt ut. Men jag vill inte vara den personen längre.

Frågan är bara – hur bemöter jag människor på rätt sätt? Hur pratar jag med dem? Hur ska jag vara? Jag kan inte anpassa mig varje jävla gång när de själva inte gör det.

Jag tänker bara vara mig själv. Det är det enda som känns rätt.

Så, hej då.