Jag har alltid tänkt att människor är som speglar. Varje person vi möter reflekterar något tillbaka till oss, ibland tydligt, ibland subtilt. Men det är inte förrän nyligen som jag verkligen förstått hur mycket deras reflektioner påverkar vår egen bild av oss själva.
Du blir inte som du är, utan som du blir behandlad. Orden snurrar i mitt huvud, och jag ser tillbaka på alla de gånger jag trodde att jag visste vem jag var, bara för att inse att det inte var min egen bild jag såg – det var andras.
Det är lätt att tro att vi bär vår identitet inom oss, stark och oföränderlig. Men sanningen är att vi är så formbara. Varje möte, varje relation, varje ord från en annan person lämnar avtryck. Som en skulptörs händer formar det oss, ibland försiktigt, ibland brutalt, men alltid bestämt. Vi är mer än vi inser ett resultat av hur vi blir bemötta.
Jag minns ett särskilt ögonblick, en konversation med en vän som förändrade hur jag såg på mig själv. Vi satt vid ett kafébord, och hennes ord, så vänliga och uppriktiga, lyfte fram något jag inte visste att jag hade inom mig. “Du är så stark,” sa hon, och jag skrattade åt det. Styrka var inte något jag associerade med mig själv. Men när jag såg hennes ansikte, den övertygelsen hon bar, började jag fundera. Kanske hade hon rätt. Kanske var jag starkare än jag trodde.
Och så var det motsatsen. Alla gånger någon tvivlat på mig, alla gånger jag blivit nedvärderad, alla gånger jag känt mig osynlig. De ögonblicken skapade också sin bild av mig, en bild jag anammade utan att ifrågasätta. Som när en lärare en gång sa att jag inte var tillräckligt kreativ för att lyckas i konsten. Jag lade bort pennan efter det, och tanken på att jag inte var “kreativ nog” följde mig i åratal.
Vi förstår nog inte, eller vill kanske inte erkänna, hur stor inverkan andra har på vår själ. Varje relation, från de närmaste till främlingarna vi möter i förbifarten, lämnar märken. De formar oss, förvränger oss, ibland till det bättre, ibland till det sämre. Och vi bär med oss dessa versioner av oss själva, ofta utan att ens märka det.
Men det finns också en makt i att förstå detta. För om vi är formbara, kan vi också välja vilka vi låter forma oss. Kanske är det där friheten ligger – att inse att vi inte är fast i andras reflektioner. Vi kan själva välja vilka speglar vi tittar i.
Och kanske, tänker jag, är det den största insikten av alla: att förstå att vi inte är låsta vid de bilder andra skapar åt oss. Vi kan bryta oss loss, om vi vill. Det är inte lätt – speglarna är överallt, och deras reflektioner kan vara förföriska i sin bekvämlighet. Men vi kan välja. Välja vilka röster vi låter eka i vårt sinne, välja vilka ord vi håller fast vid och vilka vi låter rinna av oss som regn från ett fönster.
Jag inser att styrkan inte ligger i att alltid vara säker på sig själv, utan i att våga ifrågasätta. Att våga fråga: ”Är detta verkligen jag? Eller är det bara en bild någon annan har målat?” Och att sedan ha modet att sudda ut den och börja om, om det behövs.
Så där, medveten om de många speglarna runt mig, bestämmer jag mig för att skapa min egen bild. Inte byggd av andras blickar, utan av min egen. Det kommer att ta tid, och det kommer att vara svårt. Men jag vet nu att det är möjligt.
För vi är inte, och har aldrig varit, fångar i andras ögon. Vi är de som väljer hur vi ser på oss själva. Och den bilden, den vi själva skapar, är den enda som egentligen betyder något.