Arg

Sitter här och tänker. Tankarna snurrar, stöter mot varandra, blir till en röra av frågor utan svar. Är det jag som skapar problemen? Är det jag som ser till att allt blir… Ja, jag vet inte. Är det bara jag som missförstår, eller är det någon annan som missförstår mig?

Det gör mig förvirrad. Hela tiden. Som om jag tappat bort nyckeln till något viktigt. Ibland undrar jag om det är fel på mig. Om det är jag som gör fel. Jag försöker verkligen tänka om, tänka på vad jag säger, hur jag beter mig. Försöker att inte bara tänka på mig själv, utan på omgivningen också.

Men varje person jag träffar är olika. Det borde inte vara ett problem, ändå blir det det. Det blir bara fel. Jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag ska prata med dem. Varje gång tror jag att vi är på samma nivå, men tydligen är vi inte det.

Förut var det enklare. Då kunde jag läsa av människor, förstå vad de menade utan att de behövde säga allt rakt ut. Nu känns det som att jag inte kan det längre. Som att jag tappat stinget. Jag vet inte ens hur jag ska prata med människor längre.

Ska jag bara vara tyst? Men det vill jag inte. Jag har varit tyst så länge. Hela min uppväxt har varit tystnad. Allt skulle vara husch husch, inget skulle sägas rakt ut. Men jag vill inte vara den personen längre.

Frågan är bara – hur bemöter jag människor på rätt sätt? Hur pratar jag med dem? Hur ska jag vara? Jag kan inte anpassa mig varje jävla gång när de själva inte gör det.

Jag tänker bara vara mig själv. Det är det enda som känns rätt.

Så, hej då.

Jag känner ilskan brinna inom mig, en eld som jag inte kan släcka. Jag är så arg på dig att det skakar i mig, men samtidigt finns där ett djupt sår som gör ont på ett sätt jag knappt kan beskriva. Du sårade mig på ett sätt jag aldrig trodde du skulle göra. Jag gav dig allt jag hade – mitt hjärta, min tid, min kärlek – men för dig var det aldrig tillräckligt. Jag kunde ha gett dig mer, om jag bara hade vetat vad du behövde. Men nu inser jag att det inte handlade om vad jag kunde ge, utan om vad du aldrig var villig att ta emot.

Jag tänker på allt jag vill säga, alla de hårda orden som ligger på tungan och bränner, ord som skulle kunna skada dig lika mycket som du skadat mig. Jag skulle kunna skrika, kasta tillbaka alla de giftiga kommentarerna du dolde bakom ditt kalla leende. Jag skulle kunna avslöja hur du manipulerade mig, hur du fick mig att tvivla på mig själv, gång på gång.

Men vad skulle det egentligen göra? Du bryr dig inte. Du är för blind för att se smärtan du orsakat, för självupptagen för att förstå konsekvenserna av dina handlingar. Du är en kall, narcissistisk person utan empati. Jag har försökt nå dig, försökt bryta igenom det där hårda skalet, men jag inser nu att det var lönlöst. Det fanns ingen ömhet där, ingen värme, inget utrymme för någon annan än dig själv.

Det som gör mig mest arg är att jag lät dig komma så nära, att jag trodde att du kunde förändras. Att jag gång på gång övertalade mig själv att du bara behövde tid, att du kanske bar på något sår inom dig som jag kunde läka. Men nu ser jag det för vad det är – du är bara en person som saknar förmågan att känna med andra, och jag var bara ett verktyg för dig. Ett verktyg att fylla din egen tomhet med.

Det gör ont att inse, men jag måste acceptera det. Jag vill inte längre slösa ord eller känslor på dig. Du förtjänar inte mer av mig, inte en enda tanke till. Min ilska ska inte längre äta upp mig inifrån, den ska istället bli min styrka. Jag förtjänar bättre än att fastna i din värld av egoism och likgiltighet.

Så även om jag är arg, och även om det svider, ska jag gå vidare. För jag vägrar låta dig definiera mitt värde eller diktera hur jag ska känna. Det enda du lämnar efter dig är min insikt om att jag är starkare än du någonsin var – för jag kan känna, och det är min största styrka.

Kategori: Arg

Mellan orden