Det finns stunder när orden fastnar i halsen, när tankarna blir så tunga att de bara kan pressas ut genom fingrarna, ner i tangenterna, som tårar som inte kan gråtas. Jag har märkt att jag skriver mest när jag mår sämst. Det är som om orden är det enda som kan bära mig när jag själv inte orkar.
Ibland är det som att jag kastar ut mina känslor i ett stort, tomt rum, bara för att se om någon ekar tillbaka. Men det är en balansgång, eller hur? Att få dela sin smärta utan att belasta andra. Att vara ärlig utan att bli en börda. Jag vet att jag har uttryckt mig negativt här, kanske för mycket. Kanske har jag skrivit ord som gjort någon illa till mods, fast det aldrig var min mening.
Det handlar aldrig om att söka uppmärksamhet eller dra ner någon annan. Det handlar bara om att få ut det. För det gör mindre ont när det får ta plats utanför mig, istället för att ligga därinne och ruttna.
Men jag vill inte vara en skugga i ett forum där andra kanske söker ljus. Så om det jag skriver skaver, om det känns för mörkt, säg till. Jag kan försöka bära det tystare. Men jag kan aldrig sluta skriva, för då slutar jag vara jag.
Och just nu, när vinden blåser som hårdast, är det det enda jag kan hålla fast vid.