Det är mitt i natten, och mörkret har omslutit mig. Jag ligger vaken, stirrar upp i taket där skuggorna dansar som om de visste något jag inte gör. Det känns som om tiden har stannat, men min puls rusar som om jag precis sprungit ett maraton. Ångesten, min tysta följeslagare, har återigen smugit sig in och lagt sig tung över mitt bröst. Jag försöker andas djupt, men luften känns som tjock sirap i mina lungor.
I rummet är det knäpptyst, förutom ljudet av min egen andning ojämn, flämtande. Känslan av panik växer och jag försöker hitta något, vad som helst, att hålla fast vid. Det är som om världen plötsligt blivit en främmande plats, och jag är ensam på en öde gata, förlorad utan karta eller kompass.
Jag vrider mig ur sängen, sätter fötterna på det kalla golvet och försöker hitta fast mark under mig. Hela kroppen är på helspänn, som om jag väntar på en fara jag inte kan se. Ångesten viskar i mitt öra, “Det här går inte, du kommer inte klara det. Du kommer falla.” Jag vet att jag borde resa mig, försöka hitta ett sätt att bryta tankarna, men det känns som om jag sitter fast i en mörk virvelström som vägrar släppa taget.
Jag famlar mig fram till köket och sätter på tekokaren. Vattnet kokar långsamt upp, och jag tvingar mig själv att fokusera på de små ljuden – vattnets bubblande, det låga surrandet från kylskåpet, det avlägsna regnet som trummar mot fönstret. Jag klamrar mig fast vid dem som om de vore livlinor, försöker övertyga mig själv att jag fortfarande är här, fortfarande står stadigt på marken.
Jag sjunker ner på köksstolen, känner hur tröttheten rinner genom kroppen, men ångesten ger mig ingen ro. Tankarna rusar som en otyglad storm, påminner mig om allt jag kunde ha gjort annorlunda, allt jag borde ha sagt, allt jag borde vara. Och där, mitt i stormen, vill jag bara hitta en plats där det är tyst, där jag kan vila.
Jag tänker på alla gånger jag kämpat mig ur mörkret förut. På de stunder när jag rest mig trots att benen skakade och hjärtat dunkade som om det skulle sprängas. Jag vet att jag har klarat det tidigare, att jag har överlevt. Men när ångesten slår till känns det som om jag måste börja om från början, som om jag aldrig riktigt kommit någonstans.
En tår rullar nerför min kind, och jag torkar snabbt bort den med handryggen. Jag vill inte ge ångesten makten över mig, men just nu känns den överväldigande, som en vägg jag inte kan klättra över. Tekoppen skvalpar lite när jag lyfter den, mina händer skakar och jag håller hårt i porslinet för att inte tappa det. Värmen sprider sig långsamt genom mina kalla fingrar, och jag tvingar mig själv att ta en klunk, låta den heta vätskan rinna ner genom min torra hals.
Jag lutar mig tillbaka, blundar och försöker minnas de där få stunderna när jag faktiskt känt mig trygg. Jag ser ett minne framför mig – en solig dag vid havet, vinden som lekte med mitt hår och vågorna som slog lugnt mot stranden. Jag hör min egen skratt, fri och obesvärad, och för ett ögonblick känns det som om jag kan andas igen. Som om den tyngd som legat över mitt bröst lättat, om än bara en aning.
Det är inte över, jag vet det. Ångesten kommer tillbaka, gång på gång, och varje gång känns den lika främmande och skrämmande som den första. Men jag har lärt mig något viktigt: att även när den där kalla, obönhörliga rädslan omsluter mig, så finns det alltid något litet som påminner mig om att jag kan stå emot. Kanske är det en väns varma röst i telefonen, ett leende från en främling på gatan, eller den enkla trösten i en kopp te när natten är som mörkast.
Jag reser mig långsamt från stolen, känner hur styrkan börjar återvända till mina ben. Jag tar ett djupt andetag och försöker släppa ut den kvävande känslan bit för bit, även om det bara är för en stund. Ångesten har inte försvunnit, men jag vet att den inte är allt. Jag är fortfarande här, fortfarande jag, och även om oron ibland drar mig ner, så finns det alltid en väg uppåt en väg tillbaka till ljuset, hur liten och avlägsen den än må verka just nu.
Och jag tänker att om jag klarar en natt till, om jag hittar styrkan att stå emot bara en liten stund till, så har jag redan vunnit. För ibland är det de minsta segrarna som betyder mest – de där stunderna när man fortsätter andas, trots att allt inom en skriker att man ska ge upp.
Så jag tar en sista klunk av mitt te, låter värmen sprida sig genom kroppen, och bestämmer mig för att stanna kvar i mörkret, i tystnaden, och i livet.