Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt det. Kanske hundra. Kanske tusen. Att det är som att jag går runt och strör ut vänlighet som konfetti medan världen bara trampar ner den i smutsen. Att det är jag som ler först, jag som säger “hur mår du?”, jag som håller upp dörren, jag som lyssnar, jag som försöker. Men vad får jag tillbaka? En axelryckning. Ett avmätt “mm”. En blick som redan letar sig bort.
Och det gör mig förbannad. Inte för att jag förväntar mig att världen ska dansa efter min pipa, men… hade det varit så jävla svårt? Att visa lite respekt. Lite jävla hyfs.
Det är den där attityden. Det är den som sätter sig i bröstet som en klump av oförståelse. Som får mig att undra om jag är ensam om att bry mig. Är det bara jag som bär runt på den här förbannade tron att vi borde vara snälla mot varandra?
Jag försöker intala mig att det inte spelar någon roll. Att det inte är någon förlust att ge utan att få. Men vissa dagar… vissa dagar känns det som att jag står ensam i ett rum fullt av människor som har glömt vad respekt betyder.
Och kanske är det just det som gör ondast. Att jag vet att jag kan välja att bli som dem. Stänga av. Sluta bry mig. Men fan, jag vill inte bli en sådan människa.
Så jag andas djupt. Skakar av mig besvikelsen. Och imorgon ler jag igen. För inte fan ska världen få slipa ner mig till något jag aldrig vill bli.