Vi lever i en illusion. En värld där vi tror att våra liv är mer sammanflätade än någonsin, men i verkligheten har vi aldrig varit så långt ifrån varandra. Sociala medier målar upp en bild av perfektion, en fasad där varje ögonblick är noggrant utvalt för att passa in i det narrativ vi själva skapar. En bild som speglar allt vi vill vara, men sällan vad vi egentligen är.
Det som började som ett sätt att hålla kontakten, ett sätt att dela glädje och minnen, har blivit något helt annat. Vi jagar bekräftelse genom små digitala hjärtan och kommentarer, fastän vi i slutändan alltid känner oss tomma. Kanske är det därför förhållanden känns svagare nu än någonsin. Vi spenderar timmar på att stirra på skärmar, scrolla igenom bilder på andra människors liv, medan vi försummar det som faktiskt är äkta. Hur kan man vara närvarande när man ständigt är distraherad?
Jag har sett det hända. Par som sitter mittemot varandra på en restaurang, men istället för att prata, rör deras fingrar över en skärm. Blickarna möts knappt, som om den andra personen är där, men ändå inte. Vad hände med att vara närvarande? Att verkligen se varandra?
Vi är så upptagna med att visa världen vad vi gör, vad vi har, och vad vi tycker, att vi glömmer bort det viktigaste att leva för oss själva, för stunden, för våra relationer. Att älska på riktigt, inte bara genom en statusuppdatering eller en bild. Illusionen vi lever i blir allt tjockare, och varje dag förlorar vi oss själva lite mer i den.
Kanske är det dags att vakna upp. Kanske är det dags att se bortom skärmarna och istället se in i varandras ögon, för det är där den verkliga världen finns. Det är där vi hittar närhet, kärlek och det som verkligen spelar roll.