I det svaga ljuset från gatan utanför, föll en skugga över spegeln. Jag såg på min reflektion, men bilden som stirrade tillbaka var någon annan – en främling, vars ögon dolde allt jag inte vågade möta.
En gång hade det funnits en glöd, en slags värme som inte krävde ord. Men nu var det bara askan kvar, spillror av något som hade brunnit för starkt, för snabbt. Jag var inte säker på när det hade börjat. Kanske var det där hela tiden, som en långsam bränning som tärde på mig, tills jag till sist förlorade förmågan att känna något annat än smärtan.
Allt omkring mig kändes distanserat. Världen fortsatte som om ingenting hade hänt, som om den aldrig brytt sig om vad jag gick igenom. Samtalen blev ekon, och leenden, som en gång kändes äkta, var nu masker jag såg rakt igenom. Jag hade blivit bränd, men inte av eld – utan av närheten till något som aldrig riktigt var verkligt.
Minnen, som jag en gång vårdade, hade förvandlats till skärvor som skar djupt varje gång jag försökte plocka upp dem. Ord som hade burit löften, var nu tomma skal som ekade i mitt sinne, och smärtan av sveket, av att inte ha blivit sedd för den jag är, gnagde som en ständig påminnelse om förlusten av något obestämbart.
Jag blundade, men bilderna blev inte mindre tydliga. De dansade som flammor bakom mina ögonlock – händelser jag försökt radera, känslor jag försökt dämpa, men de brände sig fast. Det fanns ingen ro, ingen flykt. Jag var fånge i en eld som inte syntes, men som brann lika hett inombords.
När jag öppnade ögonen igen, var spegelbilden fortfarande där, stirrande tillbaka på mig med en tom blick. Jag kände hur brännmärkena fortfarande bultade, men det fanns inget bandage som kunde täcka de sår jag bar. Ingen annan kunde se dem, ändå var de där, alltid, som ett tyst rop om att jag behövde räddas.
Men vem skulle höra?