Du ser dem.
Du ser de som faller. De som ropar tyst på hjälp.
Men du låtsas att du inte gör det.
Du tänker att du inte har tid.
Du tänker att det inte är ditt ansvar.
Du tänker att världen är hård, och att alla måste klara sig själva.
Du intalar dig att det är naturligt att gå förbi.
Att du inte kan rädda alla.
Att du inte kan bära någon annans tyngd.
Men sanningen är fulare än så:
Du vill inte att deras smärta fastnar på dig.
Du är rädd för att deras svaghet ska smitta din perfekta yta.
Rädd för att se vad du själv kan bli.
Någon som inte längre passar in. Någon som blev kvar på trottoaren medan världen rusade förbi.
Så du vänder bort blicken.
Du låtsas att de inte finns.
Du raderar dem med en blinkning, en snabb tanke, en snabbare steg.
Och varje gång du gör det, blir du lite mindre människa.
Varje gång du lämnar någon ensam, lämnar du en del av dig själv kvar på marken.
Så om du en dag ligger där, och ingen stannar –
Vet att det är du.
Det var alltid du.
Det är du som lärde världen att blunda.