Någon berättade för mig för länge sedan att det finns ett lugn före stormen. Jag vet inte längre om jag tror på det. Kanske är det något vi bara säger för att vi behöver en chans att andas innan allt faller samman. Eller kanske är lugnet där, men vi är för upptagna med att vänta på kaoset för att märka det.
Jag minns en tid då livet var enklare. Då varje dag hade ett förutsägbart mönster och känslor inte kastade mig från höger till vänster. Men den tiden känns som en avlägsen dröm nu. Som om jag stått stilla mitt i ett hav av förändringar, medan vågorna rört sig runt mig, utan att jag märkt hur långt jag dragits med.
Och så en dag kom stormen. Den kom inte som ett plötsligt utbrott, utan smög sig på. Ett samtal, en blick, en gnagande känsla som inte gick att ignorera längre. Det var inte en fråga om om stormen skulle komma, utan när. Jag stod där, mitt i all röra, och väntade på det lugn jag blivit lovad. Men det kom aldrig.
Istället fann jag mig själv tvungen att skapa mitt eget lugn. Mellan de höga vindarna som slet i mitt hjärta och de känslomässiga vågorna som höll mig fast. Jag lärde mig att andas djupt, mitt i stormens öga, och att hålla fast vid vad jag visste om mig själv. Jag visste att jag inte kunde kontrollera kaoset, men jag kunde kontrollera hur jag navigerade genom det.
Och kanske är det så lugnet ser ut inte som en stillhet utanför oss, utan en styrka inom oss. Stormar kommer och går, men vi är fortfarande här, letandes efter den där famnen där vi kan vila våra slitna nerver, eller den inre styrka som håller oss stående när vinden blåser som hårdast.
Så, ja, någon berättade för mig att det finns ett lugn före stormen. Men jag har lärt mig att lugnet inte alltid väntar på oss. Ibland måste vi skapa det själva.