Varje gång jag stänger ögonen, ser jag dig. Du är som en vålnad, svävande genom mina tankar, en mörk skugga som hemsöker varje vrå av mitt sinne. Jag försöker blunda hårdare, tvinga bort dig, men du är kvar. Ditt minne, dina ord, ditt ansikte de flyter omkring som dimma, alltid där, alltid närvarande.
När jag vaknar på morgonen känner jag tyngden av dig, en närvaro jag inte kan skaka av. Det är som om du följer mig genom dagen, en tyst skugga som viskar bakom min rygg. Din närvaro är påtaglig, trots att du inte är här. Det är nästan som om du njuter av att se mig kämpa, som om du lever genom mitt lidande.
På natten är det värst. Då kryper du fram ur skuggorna och fyller mina drömmar med ditt vålnadsliknande skratt. Jag försöker ropa, försöker be dig att försvinna, men min röst försvinner i tomheten. Du är alltid där, för nära, för verklig. Du smyger runt i mitt inre, ett eko som vägrar tystna.
Snälla, försvinn. Lämna mig ifred. Jag behöver frihet från dig, från din obevekliga närvaro som drar mig ned i mörkret. Det är en kamp jag inte längre orkar ta. Du må ha varit viktig en gång, men nu är du bara en kvarleva av något som borde ha försvunnit för länge sedan.
Du är en hemsk vålnad, men jag tänker inte låta dig vinna.