Det var en helt vanlig kväll, precis som alla andra. Jag satt i soffan, benen uppdragna under mig, och stirrade ut genom fönstret. Regnet smattrade mot rutan, och ljudet brukade alltid lugna mig, men den här gången var det annorlunda. Någonting kändes avlägset, som om jag inte längre riktigt var en del av mitt eget liv. Som om jag hade förlorat något längs vägen, något som en gång hade känts självklart.
Du satt vid köksbordet med din telefon, uppslukad av skärmen och knappt märkte att jag fanns där. Vi hade fallit in i ett mönster, ett mönster där vi var tillsammans men ändå inte. Våra samtal hade blivit korta, ytliga, som om vi inte längre hade något att säga till varandra. Och jag, jag började inse att jag saknades, att jag höll på att försvinna.
Du tog mig för givet.
Det var inte så från början. I början såg du mig, varje detalj av mig. Du skrattade åt mina skämt, höll min hand när vi gick längs gatorna, och lyssnade på varje ord jag sa som om det var det viktigaste du någonsin hade hört. Du såg mig då, såg mig på ett sätt som ingen annan hade gjort. Jag var någon i dina ögon.
Men med tiden förändrades det. Det var som om du slutade se mig. Som om jag bara blev en del av möblemanget, något som alltid fanns där men som du inte behövde tänka på. Jag fortsatte att göra alla de där små sakerna för oss, för dig, i hopp om att du skulle märka det. Jag lagade middagar, fixade runt i hemmet, stöttade dig när du hade tuffa dagar på jobbet. Men varje gång fick jag mindre och mindre tillbaka, som om du förväntade dig att jag alltid skulle vara där, alltid redo att ge mer.
Jag började märka att dina ögon aldrig riktigt sökte mina längre. Du frågade inte hur min dag hade varit, och när jag pratade verkade du vara någon annanstans, som om mina ord inte spelade någon roll. Det var som om jag hade blivit osynlig, en skugga av den person jag en gång var i ditt liv.
Du tog mig för givet.
Jag väntade länge, hoppades att du skulle märka. Att du skulle se mig igen, som du en gång gjort. Jag försökte skapa de där stunderna, de där ögonblicken som brukade betyda så mycket för oss. Men det var som om du inte ens märkte mina försök. Och varje gång du inte såg mig, varje gång du vände dig bort eller stirrade på din telefon istället för på mig, blev det tydligare. Jag var inte längre någon du behövde uppmärksamma, inte längre någon du kämpade för.
Du tog mig för givet, och det gjorde ont. Varje dag en ny påminnelse om hur vi hade blivit främlingar i vårt eget hem, hur jag hade blivit någon du inte längre riktigt såg. Jag ville skrika, ruska om dig, få dig att förstå att jag fortfarande fanns här, att jag fortfarande behövde bli sedd, bli älskad. Men orden fastnade i halsen, och jag kände hur klyftan mellan oss växte för varje dag.
Det var inte att jag inte älskade dig längre. Nej, det var just därför det gjorde så ont. För jag älskade dig fortfarande, älskade det vi hade varit och den person jag visste att du kunde vara. Men jag visste också att jag inte kunde stanna i den här osynligheten för alltid. Jag kunde inte fortsätta vara någon du bara förväntade dig skulle finnas där, någon du aldrig längre såg som sin egen.
Så nu sitter jag här, i samma soffa, med samma regn som slår mot rutan. Men något är annorlunda ikväll. Jag har förstått att jag inte kan vänta längre. Jag kan inte vänta på att du ska börja se mig igen, för den dagen kanske aldrig kommer. Och om jag inte tar mig själv på allvar, om jag inte ser mitt eget värde, hur ska du någonsin kunna göra det?
Du tog mig för givet. Men jag tänker inte låta mig själv försvinna längre.