Ikväll har tankarna snurrat, ett kalejdoskop av känslor som jag inte längre kan hålla inne. Jag vill dela något, inte bara för att lätta mitt hjärta, utan för att kanske, bara kanske, någon där ute kan känna igen sig och hitta en gnutta hopp i det jag skriver.
För ungefär sju månader sedan gick jag igenom något jag aldrig trodde jag skulle klara. En breakup som inte bara slet sönder mitt hjärta, utan också mitt sinne. Det var inte bara ett förhållande som tog slut, utan en hel verklighet som rasade. Psykisk misshandel, gaslighting, manipulation… jag tappade bort mig själv i någon annans skugga. Och sedan, när jag var som mest sårbar, blev jag ghostad. Utnyttjad. Lämnad utan svar.
Sommaren kom och gick, men för mig kändes den som en enda lång natt. Min självkänsla var i spillror, som glassplitter utspridda över ett golv jag inte vågade gå barfota på. Jag trodde att allt var över. Jag trodde att jag aldrig skulle få känna glädje igen, aldrig få träffa Lilleman – en gnista av ljus som jag knappt vågade hoppas på.
Jag ville ge upp. Allt.
Men någonstans där, mitt i mörkret, hittade jag en liten låga. Det var terapi. Många timmar av att sitta där och sakta, smärtsamt, plocka isär allt som hänt. Samtidigt blev skrivandet en annan form av terapi. Ord efter ord, rad efter rad, började jag uttrycka allt det som jag inte kunde säga högt. Det var mitt sätt att överleva. Mitt sätt att rädda mig själv.
Och sedan kom Hanna in i mitt liv. En vän som var Fantastisk. Hon var en påminnelse om att världen inte bara består av skuggor och tomrum. Hon fick mig att våga vara mig själv igen, våga prata om allt det jag hållit inne. Det som annars hotat att kväva mig. Ibland tänker jag på hur mycket en liten gest kan betyda. Ett lyssnande öra, en hand på axeln, en påminnelse om att jag inte var ensam.
Det var också genom musiken som jag hittade tillbaka. Ni kanske har hört några av låtarna jag släppte – I Wish I Never Met You och Payback Time. De är bitar av mig, fragment av allt det jag gått igenom. Musik har alltid varit mitt språk när orden inte räcker till.
Det kommer en ny låt snart. Jag vet inte när jag vågar släppa den. Den heter Not OK, och den handlar om allt det jag beskrev i början. Den är rå, ärlig och… mig.
Jag hoppas ni inte dömer mig för det jag delar med mig av. Det är inte perfekt. Det är sårbart. Men det är jag.
Och om någon av er går igenom något liknande, vill jag säga en sak: ge inte upp. Du kanske inte ser det just nu, men det finns en väg framåt. Det finns ljus, även när det känns som att världen är gjord av mörker.
Det här är en bit av min resa. Tack för att ni lyssnar.