Tala om för mig hur man älskar någon när de inte vill att det ska vara för evigt. Det är som att hålla i sand, du vet. Känslan av något som rinner mellan fingrarna, trots att du försöker så hårt att hålla kvar. Du älskar med allt du har, med hela ditt väsen, men det finns en gräns, en osynlig mur som hindrar dig från att nå ända fram.
Jag såg på dig, dina ögon, de där stunderna av närhet när allt verkade möjligt. Men varje gång jag trodde vi var på väg någonstans, drog du dig undan, som om du alltid var rädd för att komma för nära. För mig var kärleken en trygg plats, men för dig… den var något som inte skulle vara för evigt.
Vi satt på bänken i parken den kvällen när du först sa det. “Det här… jag vet inte om jag vill att det ska vara för evigt.” Dina ord träffade som kalla droppar på en varm hud. Jag ville fråga varför, jag ville förstå, men det fanns inget enkelt svar, bara tystnad och ett ensamt löv som virvlade ner från trädet ovanför oss. Du lät det lövet vara, medan jag i mitt sinne försökte fånga det, precis som jag försökte fånga oss.
Är det möjligt att älska med vetskapen att någon dag kommer det att ta slut? Kanske är det just då man älskar som mest. När man vet att varje ögonblick är lånat, varje beröring en gåva som kan tas bort. Det blir intensivt, som att leva på ett sätt som brinner snabbare, hetare, för att man vet att lågorna kommer falna en dag.
Jag älskade dig i alla fall. Jag älskade dig trots att det fanns ett slut, trots att du aldrig lovade en framtid. Och kanske är det det som gör kärlek så svårt ibland. Man ger, man hoppas, man drömmer… även när den andra redan har satt upp en gräns.
Och när allt är över, när du går, vad finns kvar då? Minnen, ja. Fragment av oss, som sand mellan fingrarna. Och jag, jag kommer att minnas dig, alltid. För ibland älskar man någon, även när de inte vill att det ska vara för evigt.