Det är fredag, och medan andra ser fram emot helgen, sitter jag med en gnagande känsla i magen. Ångesten smyger sig på, som den alltid gör vid den här tiden. Det borde vara en tid att slappna av, en chans att varva ner, men för mig blir tystnaden för tung. Helgen ligger som en tom väg framför mig, en väg som jag inte vet hur jag ska navigera.
Alla pratar om sina planer, sina middagar, utflykter och filmkvällar. Jag ler och nickar när jag hör dem, men inuti känns det som att jag är på en annan plats. När dörren stängs bakom mig på fredagseftermiddagen, blir tystnaden påtaglig. Det finns inget att fly till, ingen rutin att hålla sig till. Bara jag och mina tankar, och de är inte alltid vänliga.
Ångesten är konstig på det sättet. Den dyker upp när jag minst väntar det, som en ovälkommen gäst. Jag önskar att jag kunde släppa den, att jag kunde njuta av den där friheten som andra verkar hitta i helgens stillhet. Men istället känns det som om varje timme som går påminner mig om att jag är fast i mina egna känslor, att helgen inte blir den lättnad den borde vara.
Så jag sitter här, på fredagskvällen, medan mörkret sänker sig utanför fönstret. Jag stirrar på min telefon, funderar på vad jag ska göra, men egentligen vet jag redan svaret. Ingenting kommer att kännas rätt just nu. Helgen är här, och med den, den där oinbjudna känslan som jag aldrig riktigt kan skaka av mig.