Det är höstdagsjämning, och världen har stannat upp för en stund. Dagen och natten väger jämnt, som om naturen själv tar ett djupt andetag innan mörkret sakta tar över. Jag står vid köksfönstret och ser ut över skogen. Träden, som för bara några veckor sedan stod gröna och frodiga, har nu börjat skifta i alla tänkbara nyanser av guld, rött och brunt. Löven virvlar i luften och landar mjukt på den fuktiga marken, som om de har förstått att deras tid är över för den här säsongen.
Det finns en viss skärpa i luften, en kyla som smyger sig in genom fönsterkarmarna, men det är en välkomnande kyla. Den påminner mig om att förändring är oundviklig, men också nödvändig. Jag känner en konstig förväntan, som om jag också är redo att släppa något gammalt och öppna upp för det nya.
Jag tar på mig en tjock tröja och går ut på verandan. Marken under mina fötter är mjuk, och varje steg jag tar får löven att prassla. Jag har alltid älskat den här tiden på året, den där världen verkar sakta ner och hitta sin rytm. Sommaren är vild och intensiv, men hösten är mjukare, mer eftertänksam.
Solen står lågt på himlen, och dess gyllene strålar bryter genom molnen, kastar ett varmt ljus över allt den nuddar. Jag drar in ett djupt andetag av den kalla, friska luften och låter mig själv vara en del av ögonblicket. Tankarna, de som annars jagar mig under hektiska arbetsdagar, är tysta nu. Det är som om höstdagsjämningen också ger mig en chans att balansera mitt inre.
Det har varit ett år av förändringar, och mycket har hänt sedan vintern sakta gled över i vår och sommar. Vissa relationer har vissnat, andra har vuxit. Jag tänker på allt som har gått förlorat, men också på allt som jag har vunnit. Precis som träden tappar sina löv, känns det som om jag också har fått släppa taget om vissa delar av mig själv – de som inte längre behövdes.
Jag sätter mig på trappsteget och ser på medan skuggorna långsamt växer längre och mörkret närmar sig. Det är något vackert med det här övergången, den där världen förbereder sig för vinterdvalan. Och mitt i allt det här känns det som om jag också är i en övergång, mellan det som varit och det som kommer.
Höstdagsjämningen är en påminnelse om att livet är i ständig rörelse, att balans inte alltid handlar om att allt ska vara perfekt, utan om att acceptera de stunder då ljuset och mörkret står jämnt. Och i den här balansen, på tröskeln till vintern, känner jag mig märkligt lugn.
Jag reser mig upp och går in igen, men känslan av lugn följer med mig. Klarheten i luften, i tankarna, får mig att känna att jag är redo för vad som än kommer.