Jag sitter på sängkanten och stirrar ner i golvet. Trött. Så jävla trött. Inte bara fysiskt, utan in i märgen, i hjärtat, i själen. Som om jag för länge sedan passerat gränsen för vad som är möjligt att orka.
Det började inte idag, det har pågått länge. Jag vet inte när det vände, när oturen blev min skugga, när livet började kännas som ett motstånd snarare än en möjlighet. Det känns som att jag sprungit rakt in i en osynlig vägg, gång på gång, tills jag nu bara står här, helt fast.
Varför?
Vad är det som händer?
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Frågorna ekar i huvudet, men ingen svarar. Inte ens jag själv.
Jag försöker tänka tillbaka på den jag var förut. En person som hade energi, som skrattade, som trodde att saker skulle lösa sig. Nu är det som att den personen sakta men säkert försvunnit, ersatts av en skuggversion av mig själv – en som bara existerar, men inte lever.
Jag försöker ta ett djupt andetag, men det känns som om luften är för tung. Som om jag andas in betong istället för syre. Kroppen är sliten, men det värsta är att själen känns som om den håller på att ge upp.
Men jag vill inte ge upp.
Jag vet inte hur, men jag måste hitta en väg ut ur detta. Jag har gjort det förut. Kanske ligger lösningen inte i att kämpa emot väggen, utan att hitta en annan väg. Kanske är det okej att vila, att känna sig svag, att erkänna att jag är trött.
Men jag måste tro att det vänder. Kanske inte idag, kanske inte ens imorgon, men någon dag.
Och tills dess…
Ett andetag i taget.