En gång i tiden längtade jag efter helgen. Efter semester. Efter att bara få vara. Släppa alla krav, sova ut, ta en kopp kaffe i tystnad. En gång i tiden kändes tystnaden som en gåva.
Men nu…
Nu är den något annat.
Nu lever jag i den tystnaden. Den omsluter mig som en dimma, tät och kvävande.
Tystnaden… ja, tystnaden.
Den äter mig inifrån.
Sakta, nästan ömt, som om den viskar: ”Jag är allt du har kvar.”
Jag hör inga skratt längre. Inte mina egna, inte andras. Det ekar bara gamla minnen i väggarna, och jag har slutat svara när de ropar.
Jag börjar ifrågasätta mig själv.
Är det mig det är fel på?
Är det därför jag aldrig riktigt passat in, inte känt mig hemma bland människor?
Jag brukade tro att jag bara var lite annorlunda. Lite mer känslig, kanske.
Men nu undrar jag om det inte är mer än så. Om det är något trasigt i mig – något som andra ser men aldrig säger rakt ut.
De ler, ja. De säger:
”Du är så rolig, så klok, så djup.”
Men ändå… när det är dags att bjuda in till gemenskap, så glöms jag bort.
Jag får inte följa med. Jag blir kvar.
Med tystnaden.
Jag försöker ropa ibland. Skriva ett meddelande, föreslå en fika, höra av mig.
Men svaren kommer långsamt. Om de ens kommer alls.
Och då blir tystnaden ännu högre. Nästan aggressiv.
Jag skriker inte ut det, nej. Jag biter ihop.
Men ibland viskar jag det till mig själv innan jag somnar:
”Är det mig det är fel på?”
Och ibland…
ibland är det den enda rösten jag hör.
Men jag andas. Jag lever. Än så länge.
Och kanske kanske en dag kommer någon att höra mig.
Inte bara det jag säger, utan det jag försöker dölja.
Tills dess
lever jag i tystnaden.
Och hoppas den en dag släpper taget.