Du såg mig.
Men du såg inte mig.
Du såg det jag inte sa, men aldrig varför jag var tyst.
Du såg hur jag gick, hur jag vred på kroppen, hur jag släppte blicken.
Och du gjorde dina egna slutsatser.
Du fyllde i tomrummen med dina teorier.
Du byggde en sanning av dina egna rädslor, och satte mitt namn på den.
Du dömde mig.
Inte med domstol, inte med bevis.
Med blickar.
Med viskningar.
Med avstånd.
Jag kände det varje gång du valde att inte fråga.
Varje gång du valde att tro på det som var enklast att tro.
Att det var mitt fel.
Att jag var problemet.
Att jag bar på något fult, något du inte kunde förstå och därför gjorde till skuld.
Men du vet inte.
Du vet inte vad som fanns bakom tystnaden.
Du vet inte vilka nätter jag höll mig vaken bara för att orka andas igen.
Du vet inte vad jag försökte rädda den där dagen, när alla trodde att jag gömde något.
Jag gömde inget.
Jag skyddade något.
Mig själv, kanske. Eller någon annan.
Du frågade aldrig.
Du dömde.
Och jag lät dig. Länge.
Jag bar din bild av mig tills jag inte längre kände igen min egen.
Men nu ser jag dig.
Och jag säger:
Du hade fel.
Du såg en skugga, inte ett hjärta.
Du hörde ett rykte, inte en sanning.
Du valde att vara trygg i din egen tolkning, istället för att vara modig nog att fråga.
Jag är inte din spegel.
Inte din fiende.
Jag är bara en människa som bar mer än jag borde ha burit i tystnad.
Men jag är inte tyst längre.
Så nästa gång du står inför någon du inte förstår
fråga.
Lyssna.
Se.
Och döm inte, innan du vet.