Det var som att leva med en ständig storm inombords. Utan synliga åskmoln för omvärlden att upptäcka, mullrade den där – ilskan, frustrationen – i varje tanke, varje andetag. Det var som en osynlig skugga som alltid följde mig, alltid i periferin, även om jag försökte ignorera den, le bort den eller förtränga dess närvaro.
Jag förstår inte riktigt varför jag är så arg hela tiden. Inte ens när jag står där framför spegeln och ser mitt ansikte, som utåt sett verkar så lugnt och samlat, kan jag hitta svaret. Det är som att något djupt inom mig har börjat ruttna, och varje dag blir en ny kamp att hålla skenet uppe, att inte låta världen se att det faktiskt pågår ett kaos bakom fasaden.
Det är depressionen, säger jag till mig själv. Det är min psykiska hälsa som spökar och vägrar släppa taget om mig. Jag vet det. Men att veta är inte samma sak som att kunna hantera det. Det är som att veta att en storm är på väg men ändå inte kunna stänga dörren mot vinden.
Och så finns det den andra delen av mig, den delen som fortfarande försöker läka från sveket. Att lita på någon som en gång stod mig så nära, och att sedan bli lämnad av den personen… det har skapat ett öppet sår som jag inte vet hur jag ska läka. Hur kan jag lita på någon igen när den jag trodde jag kunde luta mig mot försvann när jag behövde dem som mest?
Jag försöker hantera allt på en gång. Jag vet att jag är mitt i en kamp mot mig själv, mot den mörka sidan som växer inom mig. Vissa dagar känns det som om jag kommer vinna, som om ljuset är inom räckhåll, medan andra dagar är jag övertygad om att mörkret är starkare. Att ilskan och sorgen kommer ta över helt. Men jag vägrar ge upp, inte än. För mitt inre vet jag att det finns ett hopp, ett ljus någonstans där ute – och kanske, en dag, kommer jag hitta tillbaka till det.
Men tills dess kämpar jag vidare. Mot stormen inom mig. Mot den mörka sidan.