Jag kan inte komma i närheten av dig.
Det är som om luften blir tyngre, som om varje andetag bränner mina lungor. Mitt hjärta slår i panik, som om det försöker fly ut ur min bröstkorg. Jag ser dig inte längre, men du är överallt.
Jag kan inte vara i samma rum som dig.
Jag vet att det skulle förstöra mig. Dina ögon skulle genomborra mig, ditt leende skulle håna mig. Det skulle påminna mig om allt jag försöker glömma – allt jag förlorade när jag förlorade dig.
Jag vill inte se dig.
Bilderna finns redan etsade i mitt huvud. Jag ser dem när jag blundar, jag ser dem när jag sover. Dina händer som en gång höll mina, din röst som en gång viskade löften du aldrig höll.
Jag vill inte höra ditt namn.
Det river upp något inom mig, något jag trodde hade läkt. Det får mig att minnas känslan av dina händer i mitt hår, dina läppar mot mina. Det får mig att minnas smärtan när du drog dig undan, som om jag aldrig betytt något.
Jag vill att ingen påminner mig om dig.
Men det gör de. En låt på radion, doften av din parfym i folkmassan, sättet någon uttalar ditt namn som om det fortfarande var en del av min värld.
För då tappar jag greppet.
Då förlorar jag fotfästet, då slås jag tillbaka till den stund när allt gick sönder. Jag har försökt laga mig själv, men sprickorna är för djupa.
För då rasar min värld.
Och jag står kvar i spillrorna, ensam, hjälplös. För du var mitt ljus, min eld, min största svaghet.
Du är min kryptonit.