Jag ska försöka vara positiv med mitt skrivande. Orden har alltid varit mitt fönster utåt, men också min spegel inåt, och ibland är det svårt att inte låta dem färgas av det som ligger och gnager längst in. Jag vet att jag har varit bitter – bitit ifrån mig, tryckt undan känslor för att det varit lättare än att möta dem. Men nu, nu vill jag ventilera ut allt. Låta allt det där som fastnat i bröstet flyga fritt. För jag har insett att det inte är i mörkret jag vill vara kvar. Det är ljuset jag strävar efter.
Ljuset, det på andra sidan gräset. Det är där jag vill vara.
När jag ser mig omkring, ser jag fältet framför mig oändligt, grönskande men också otillgängligt på något sätt. Jag har gått länge nu, trampat runt i cirklar ibland, försökt hitta stigar som inte finns. Men nu vet jag att jag bara behöver fortsätta framåt. För på andra sidan, där väntar något annat. Något som känns lättare, renare.
Jag vet inte exakt hur lång tid det kommer ta att nå dit. Ibland känns det som att ljuset skymtar, som ett löfte om att allt ska ordna sig, och ibland försvinner det, dolt av tvivel och gamla vanor. Men jag har bestämt mig för att inte låta det skrämma mig längre. Jag kan inte fastna här, bland tunga tankar och oavslutade meningar. Jag måste få orden att bli något mer än bara en ventil – de måste vara min väg ut, min väg mot det där ljuset.
Kanske innebär det att jag måste gräva djupare i mig själv. Kanske måste jag släppa det förflutna mer än jag gjort. Men jag är redo nu. Jag vill inte hålla kvar vid bitterheten, även om den en gång tjänat sitt syfte. Den var min sköld, min mur, men nu vill jag sänka den. Jag vill känna vinden i ansiktet när jag springer över gräset, fri från allt det gamla.
Och kanske, när jag väl står där i ljuset, kommer jag inse att det inte handlar om var jag befinner mig, utan om vem jag blivit på vägen dit.