Denna mörka morgon när jag steg utanför dörren, möttes jag av en klar, stor måne som hängde lågt på himlen. Den verkade vänta på mig. Som om den hade stått där hela natten och spejat efter ett tillfälle att få prata.
Månen blinkade till och sa:
– Hur mår du idag?
Jag hajade till, oväntat men välkommet sällskap så tidigt på morgonen. Med ett litet leende svarade jag:
– Jag mår rätt bra, lite trött kanske. Själv då?
Månen log, eller jag inbillade mig att den log, och den glödde lite starkare.
– Jag har haft en lång natt, men det har varit ganska fridfullt. Så… vill du ha sällskap på vägen till jobbet?
Jag skrattade till.
– Sällskap av månen? Det låter inte så dumt!
Så vi började vandra, jag på trottoaren och månen svävande stilla ovanför, som en trofast vän. Ljuset från den kastade en silkeslen skugga på marken, och varje steg kändes lite lättare. Vi pratade om allt möjligt småsaker som hur tyst staden var på morgonen, till större saker som drömmar och framtidsplaner.
När jag närmade mig jobbet frågade månen:
– Vad är det bästa med din dag?
Jag stannade till, tänkte efter och svarade:
– Det här. Att få ha ett så oväntat och magiskt sällskap som dig.
Månen glittrade lite extra och sa:
– Då är min uppgift fullgjord. Ha en strålande dag, så ses vi när solen gått ner.
Och med det försvann månen bakom molnen, men jag fortsatte till jobbet med ett lätt hjärta och ett stort leende.