Det är mörkt nu, inte bara ute, utan även inombords. Tiden rör sig närmare jul och nyår, dagar som en gång var fyllda med värme och gemenskap, men nu känns de som skuggor av det som varit. Varje år denna tid brukade jag längta efter den där speciella känslan av förväntan, när adventsljusen tändes och allt gnistrade i vintermörkret. Men nu… nu är det annorlunda.
Jag känner en slags tyngd i bröstet, som om något fattas mig, något jag kanske inte ens vet hur jag ska sätta ord på. Jag undrar om jag verkligen orkar möta dessa högtider i år, för allt känns så tomt. Tomt på det där sättet som kryper under huden, som om världen saknar färg och ljudet av skratt har tonats ut till ett viskande eko.
Vad väntar mig egentligen nu, när så mycket har förändrats? När allt jag trodde jag kunde hålla fast vid verkar glida ur mina händer som sand? Ångesten kryper fram, sakta men säkert, och jag vet att det bara blir starkare ju närmare julen vi kommer. Det är den där gnagande känslan av ensamhet, även om det kanske finns folk runtomkring. Det är den där rädslan att behöva möta sig själv, sina egna tankar, i en tid som annars skulle ha varit fylld med så mycket ljus.
Jag vet att jag måste stå ut, men ibland undrar jag hur. Kanske finns det någon tröst i de små sakerna. Kanske handlar det om att bygga en ny slags jul, en ny slags nyår, även om det känns som om jag står på en annan sida av ett tomrum jag inte kan korsa. Det är en svår tid framför mig, men på något sätt, djupt inom mig, finns ändå ett svagt hopp att jag ska kunna skapa något nytt ur det som nu känns så förlorat.
Men just nu är det bara mörkt, och jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig.