Jag minns det tydligt. Sådär pinsamt tydligt som när man råkar ropa “mamma” till läraren i trean, eller glömmer att dra upp gylfen på första dejten. Fast det här var inte ett misstag. Det var du, och din briljanta idé.
Vi var inne i vår första månad tillsammans. En månad! Trettioen dagar, två övernattningar, och ett delat Netflix-konto (som jag betalade för, förresten). Och ändå… där satt vi. På ett kontor som luktade ångest och lavendel. Terapeutens namn var Ingalill. Hon hade glasögon i samma form som hennes dömande blick.
Du log så nöjt. “Jag vill att vi kommunicerar bättre,” sa du och lade en hand på mitt lår. Jag tror det var menat som stöd. Det kändes mer som ett grepp från en försäljare: “Den här killen här borta behöver optimeras.”
Jag minns att jag blinkade långsamt, som om verkligheten skulle hinna ändra sig innan jag öppnade ögonen igen. Spoiler: det gjorde den inte.
“Varför är vi här?” frågade jag, som om någon annan bokat mötet.
“För att jag vill att vi ska fungera,” svarade du.
Fungera? Vi hade inte ens hunnit krascha än. Hur kunde du vara så säker på att vi var trasiga?
Ingalill nickade, skrev ner något i sitt block och såg på mig som om jag var ett obehandlat barndomstrauma.
“Hur känner du, när hon säger så?” frågade hon med den där rösten som får en att vilja kasta en stol och sedan be om ursäkt för sina problem.
Hur jag känner? Jag känner att jag vill vara hemma och äta chips. Jag känner att jag inte vet vad jag gör här, bredvid en människa som tydligen planerar relationsbehandling som andra planerar brunch.
Och ändå sa jag: “Jag vet inte.”
Det var tydligen ett fel svar.
“Du måste våga känna,” sa du, som om jag varit emotionellt förlamad sedan barnsben.
“Du stänger in dig,” fortsatte du, som om du plötsligt blivit min känslomässiga GPS. “Jag vill ha en partner som kan vara sårbar.”
Och där satt jag. Sårbar som fan. I ett rum jag aldrig bett om, med en terapeut jag aldrig ringt och med en flickvän som ville laga något som inte ens börjat spricka än.
Jag visste att vi var dömda redan då. Inte för att jag var rädd för känslor. Nej, nej. Jag har gråtit till Lejonkungen som alla andra. Men för att du såg relationer som projekt – som Ikea-möbler som behövde skruvas ihop innan vi ens bestämt om de skulle passa i vardagsrummet.
Och vet du vad det värsta var?
Du blev irriterad när jag inte tog det på allvar.
“Du saboterar vår framtid,” sa du.
Vår framtid? Vi hade knappt gemensamma tandborstar. Du pratade framtid medan jag fortfarande kämpade med att komma ihåg ditt mellannamn.
Jag minns att jag, på vägen ut, tittade på Ingalills växt i fönstret och tänkte: “Du fattar mig. Du säger ingenting. Du dömer inte. Du lever bara.”
Sedan gick jag hem. Själv. Till chipsen.
Och vet du vad? Det var den mest terapeutiska stunden jag haft på länge.