Det var en kall höstdag när jag insåg att något hade förändrats. Vinden susade genom träden och löven föll långsamt till marken, som om de hade tappat sin styrka att klamra sig fast. Precis som jag själv kände. Mobilen låg tyst på bordet, och det där förväntade meddelandet eller samtalet från en vän kom aldrig.
Jag tänkte tillbaka på alla gånger jag hade funnits där. När någon behövde en lyssnande axel, när någon behövde råd eller bara någon att prata med. Jag ställde alltid upp, oavsett tid eller plats. Men när mörkret kröp in i mitt eget liv, när jag själv behövde någon, var det tyst.
Först försökte jag slå bort känslan. “De är upptagna”, intalade jag mig. “Alla har sina egna liv.” Men ju fler dagar som gick, desto tydligare blev det. Det handlade inte bara om att vara upptagen – det handlade om ointresse.
Jag satt där, i mitt vardagsrum, med tankarna malande i huvudet. Jag öppnade min telefon, skrollade genom kontakterna, och fingret stannade vid några namn. Namn som en gång betydde gemenskap och närhet, men som nu mest kändes som minnen från en annan tid. Jag övervägde att skriva något, men vad skulle jag säga?
“Jag finns inte bara till för dig när du behöver mig”, tänkte jag. “Vänskap ska vara ömsesidig.” Jag suckade djupt och satte ner telefonen igen. Kanske var det dags att släppa taget. Att inte längre vara den som alltid sträckte ut en hand utan att någon mötte den.
Hösten fortsatte utanför fönstret, och med den kom en insikt. Det är inte alltid de man tror ska finnas där som gör det. Ibland måste man skapa sitt eget stöd, hitta sin egen styrka. Och i den styrkan låg också friheten att inte längre finnas till för de som bara såg mig när de själva behövde något.
När den insikten sjönk in, kände jag något som liknade lättnad. Kanske var det första gången på länge som jag faktiskt satte mig själv först. Det var en konstig känsla, men också en styrka jag inte visste att jag hade. Jag reste mig från soffan och gick mot fönstret, såg ut över den grå himlen och de blottade träden. Det var som om världen utanför speglade något inom mig – en avskalad verklighet, utan fasader och förväntningar.
Jag tänkte på alla de gånger jag prioriterat andras behov framför mina egna, och hur jag gång på gång övertygat mig själv om att det var vad vänskap innebar. Men var det verkligen så? Jag insåg att jag hade förväxlat villkorslös kärlek med att låta mig själv bli utnyttjad.
Det var dags att rita om kartan. Kanske skulle vissa namn försvinna helt från den. Kanske skulle jag hitta nya vägar, nya människor som var villiga att gå bredvid mig, inte bara när de själva behövde något, utan också när jag gjorde det.
Jag började tänka på vad jag behövde, vad jag verkligen ville ha i livet, och för första gången på länge vågade jag ställa de frågorna utan att känna skuld.
Solen började sakta bryta igenom molnen, och jag kände en strimma värme. Det var som ett tecken på att det fanns en väg framåt, även om den inte såg ut som jag hade tänkt mig från början.
Jag tog ett djupt andetag och log för mig själv. Det var dags att kliva ut ur den gamla rollen, den där jag alltid fanns till för andra men sällan för mig själv. Det var dags att skapa något nytt, något som gav mig lika mycket som jag gav tillbaka.
Och för första gången på länge kändes det inte som ett tomrum att förlora det gamla. Det kändes som en möjlighet att hitta något bättre, något mer äkta.