Novell – Om jag visste

Novell: Spindelväv av Lögner

Publicerad den 10 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag satt vid köksbordet, stirrade ut genom fönstret och såg regnet som sakta trummade mot glaset. I handen höll jag min telefon, hennes senaste meddelande lyste upp skärmen. Orden var vackra, perfekta. ”Jag älskar dig så mycket, du är allt för mig.” De ekade i mitt huvud, men känslan bakom dem var tom. Jag kunde inte längre känna den värme som en gång fanns där.

När vi först träffades, svepte hon in i mitt liv som en storm. Hennes intensitet tog mig med storm, varje ögonblick med henne kändes som en dröm. Hon fyllde mina dagar med kärlek och uppmärksamhet, så mycket att jag nästan drunknade i hennes närvaro. “Du är min allt,” brukade hon säga, och jag trodde på varje ord.

Men med tiden förändrades något. Jag märkte hur små, oskyldiga kommentarer blev vapen. “Varför är du så tyst idag? Har du inget att säga?” eller “Jag undrar om det är något fel på oss, andra par verkar aldrig ha det så här.” Det började som små nålstick, men efter ett tag kände jag mig som om jag gick på glas varje gång jag försökte vara mig själv.

Hon visste precis hur hon skulle dra sig undan när jag behövde henne som mest. Tystnaden var värst. Det var som att jag inte ens existerade för henne längre. De där dagarna då hon inte svarade på mina meddelanden eller vände ryggen till mig i sängen, gjorde att jag tvivlade på allt. Hade jag sagt något fel? Var det jag som gjorde henne besviken?

När jag samlade mod och frågade henne varför hon behandlade mig så, skakade hon bara på huvudet och log, det där leendet som en gång hade värmt mitt hjärta men nu bara skrämde mig. “Du överdriver, älskling. Du tar allt så personligt. Varför måste du alltid göra en stor grej av saker?”

Ibland var hon helt underbar igen. De där dagarna då hon var precis som i början – charmig, kärleksfull, full av framtidslöften. Hon pratade om vårt hus vid havet, om de resor vi skulle göra tillsammans. Jag kände en skarp längtan efter den versionen av henne som jag hade förälskat mig i. Men den kvinnan försvann lika snabbt som hon dök upp. Framtidslöftena var en hägring, och jag visste det nu.

De gånger jag försökte prata om mina känslor, när jag verkligen behövde henne, möttes jag ofta av en vägg av skuld. Hon kunde vända på allt. “Du gör mig galen med alla dina frågor. Kan du inte bara lita på mig?” Och varje gång hon sa det, kröp en obehaglig känsla över mig. Det var som om jag var den som alltid sabbade stämningen, alltid den som förstörde.

Det tog tid innan jag insåg vad som verkligen hände. Hur hon systematiskt bröt ner mig, bit för bit, utan att jag ens märkte det. Hon visste precis vilka knappar hon skulle trycka på. När hon märkte att jag började dra mig undan, kom de där kärleksbombningarna igen. Hon skulle överösa mig med komplimanger och löften, omfamna mig och säga att jag var den bästa som någonsin hänt henne.

Men så snart jag andades ut, var hon tillbaka till att dra sig undan, ge mig den där kalla blicken som fick mitt hjärta att krympa. Hon älskade att jämföra mig med andra, särskilt med sina ex. “De förstod mig bättre. De visste hur man gjorde mig lycklig.”

Och jag försökte. Jag kämpade så hårt för att vara den personen hon ville att jag skulle vara. Men jag började tappa bort mig själv i processen. Det var som att jag sakta höll på att försvinna, och varje gång jag såg mig själv i spegeln undrade jag vem jag egentligen var.

I slutet av allt, när jag insåg att jag inte längre kunde andas i hennes närhet, började jag se genom hennes spel. Hon manipulerade mig. Hon gaslightade mig, fick mig att tvivla på min egen verklighet. Och jag var trött. Så fruktansvärt trött på att vara en skugga i mitt eget liv.

Det fanns inget enkelt sätt att lämna henne, men jag visste att om jag inte gjorde det nu, skulle jag förlora mig själv helt. Så jag reste mig från köksbordet, lät telefonen ligga kvar och gick ut genom dörren. Regnet kändes kallt mot min hud, men för första gången på länge kunde jag andas.

2024 Hjärnspöket och jag Novell

Hjärnspöket och jag

Publicerad den 5 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är en tyst morgon när jag vaknar, ensam men ändå inte. Hjärnspöket sitter redan på sängkanten, precis som vanligt. Det följer mig överallt, även om jag ibland låtsas som att det inte finns där. Vi går i hand, i takt, men stegen känns tyngre när det drar mig tillbaka till gamla minnen.

“Vad var det jag sa?” frågar hjärnspöket. Det behöver inte säga mycket mer. Orden ekar från gårdagen, från åren som gått, från de gånger då det kändes som att marken rasade under mig. Jag suckar, skakar på huvudet och försöker ignorera det.

Men vi fortsätter gå. Hand i hand. Hjärnspöket har den förmågan att alltid hitta mig när jag är svag. När jag känner mig som allra mest sårbar. Det påminner mig om allt jag gjort, allt jag inte gjorde. Varje liten detalj, som ett obevekligt eko från det förflutna.

“Du är inte ensam, men du är alltid ensam”, mumlar det tyst när jag försöker få i mig min första kopp kaffe. Hjärnspöket vet vilka knappar det ska trycka på, hur det ska vrida och vända på mina tankar tills de inte längre känns som mina egna. Jag släpper en suck, försöker koncentrera mig på något annat.

“Jag har lärt mig mycket”, säger jag bestämt, nästan som ett mantra. För varje gång jag kämpar emot hjärnspöket blir jag starkare. Det vet jag. Det vet även hjärnspöket, även om det aldrig skulle erkänna det.

Vi fortsätter promenaden genom dagen. Ibland känner jag att hjärnspöket håller ett lättare grepp om min hand. Kanske för att det också förstår att jag inte längre är samma person som förr. Att jag blivit bättre på att möta dess mörka viskningar med en styrka som inte alltid funnits där.

När kvällen kommer, och mörkret faller, vet jag att hjärnspöket kommer att ligga bredvid mig, viska sina gamla lögner och påminnelser om det som inte blev. Men jag vet också att jag har blivit bättre på att inte lyssna. På att släppa taget om dess hand, även om det bara är för en liten stund.

Och i den stunden, den lilla sekunden när jag inte håller hjärnspökets hand, känner jag något annat. Frihet.

2024 När dörrar slås igen Novell

När dörrar slås igen

Publicerad den 4 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Den som sviker dig en gång, kommer att förråda dig tusen gånger.

Du behöver inte dricka hela havet för att inse att det är salt.

Det var något med blicken den där sista gången, som om en dörr sakta slog igen. Förändringen hade märkts långt innan, men det fanns en envis tro på att människor förändras för att de vill, att kärlek kan växa genom sprickorna och göra dem hela. Men så var inte fallet. Det fanns något annat som gnagde, något dolt bakom orden och beröringen, något som anades men inte kunde förklaras.

En gång hade sveket redan inträffat. Förlåtelsen hade känts som att dricka ur ett salt hav – varje klunk fylld med hopp, men med en djup vetskap om att det skulle skada i slutändan. Det fanns en tanke om att det skulle gå att förändra eller åtminstone omdefiniera vad det hela betydde, att något nytt skulle kunna byggas av spillrorna som lämnats bakom.

Men varje gång närheten fanns där, återuppstod den känslan. Det behövdes inte drickas hela havet för att veta att det var salt. Den insikten fanns redan från första droppen. Och nu, sittandes vid köksbordet, kändes det som om glaset hållits fast alldeles för länge, trots att det redan var klart att det borde ha släppts för länge sedan.

Det var inte bara sveket, utan också längtan efter att tro på något bättre som hade förrått. Viljan att hitta ljuset i mörkret, att hålla fast vid idén om att kärlek skulle kunna rädda allt. Men hur många gånger hade detta inte hänt förut? Hur många gånger hade människor svikit varandra, fallit tillbaka i samma gamla mönster?

Den som sviker en gång, kommer förråda tusen gånger. Det var en läxa som nu hade lärts. Och kanske var det nu dags att göra det som alltid varit en rädsla – att släppa taget helt och hållet. För även om orden återigen skulle låta som sanning, så skulle det alltid finnas något i luften, något som aldrig riktigt var på riktigt.

Med fönstret öppet strömmade den kalla höstluften in, svalkande huden och rensande tankarna. Nu var det tid att stänga dörren – för gott.

2024 Drottningen av Ingenstans Novell sarkastiskt

Drottningen av Ingenstans

Publicerad den 3 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var en gång en kvinna, en sådan där unik varelse som får dig att ifrågasätta hela ditt livsval. Hon var inte bara vacker, hon var också mästare i något som jag inte ens visste var en sport – att vara närvarande och ändå frånvarande på exakt samma gång. Det krävs en speciell talang för att kunna prata i en timme utan att egentligen säga någonting alls. Men det var hon expert på.

Våra konversationer var som att titta på en omgång schack där bara hon visste reglerna – men förmodligen hade glömt dem halvvägs igenom. “Jag sa ju det där för tre månader sedan”, var hennes standardreplik, trots att det tydligen bara var i hennes huvud hon sagt det. Det var som att leva i en verklighet där logik och konsekvens bara var valfria extratillbehör.

Hon var också den typen som alltid hade en plan. En plan som ändrades ungefär lika ofta som hon bytte outfit. ”Vi ska absolut resa till Paris i sommar!” sa hon – medan hon redan hade börjat boka sin soloresa till Bali utan att säga ett ord. Och sedan när hon kom tillbaka? Ja, självklart skulle det vara mitt fel att jag inte följde med, eftersom jag ”inte hade förstått signalerna”. Signalera lite tydligare nästa gång kanske?

Och romantiken? Det var ett kapitel för sig. Hon hade den sällsynta förmågan att alltid få det att kännas som att hon gjorde mig en stor tjänst bara genom att vara i samma rum. “Åh, jag antar att jag kan stanna för middag, men bara om du inte gör något för komplicerat. Jag är inte hungrig egentligen.” Jo, det märktes verkligen när hon satt där och petade i sin sallad som om den gömde ett djupt filosofiskt mysterium som bara hon kunde lösa.

Hon kunde också slänga ur sig ett “Jag älskar dig” när det passade henne, och hennes humör. Det var inte en fråga om känslor, utan mer ett taktiskt drag – som om orden i sig skulle lösa en situation eller fylla ett tomrum. Men om jag sa det på fel tidpunkt? Då var det minsann överdrivet eller “onödigt tjatigt.” Kärleken flöt fritt… men bara när det var bekvämt för henne.

Men hennes riktiga superkraft var självömkan. Hon kunde, med ett knappt märkbart ansiktsuttryck, få det att låta som att varje obetydlig händelse var ett personligt slag mot henne. Bussen var sen? Världens fel. Glömde jag hennes tredje mellannamn på en födelsedagsinbjudan? Skandal! Det var ett under att hon överlevde en dag med allt som gick emot henne.

Och ändå, trots all denna briljans, skulle hon alltid, på något märkligt sätt, vända det till att vara min brist på empati som var problemet. “Du förstår mig bara inte”, sa hon alltid med en suck. Nej, verkligen inte. Det var som att försöka lösa ett sudoku med bara bokstäver.

Drottningen av Ingenstans, den fulländade konstnären i att göra allt till en tragedi – och jag, en simpel statist i hennes oändliga drama.

2024 Novell Sanningen i skuggan

Sanningen i skuggan

Publicerad den 3 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Månaderna hade gått som i en dimma, där varje dag kändes som en ny kamp. Inte mot någon yttre fiende, utan mot ett osynligt nät som sakta, bit för bit, hade slingrat sig runt själen. Psykisk misshandel är inte alltid en smäll eller ett skrik. Ibland är det den tystnad som ekar mellan orden, de osynliga trådarna av kontroll som dras åt tills det inte finns något syre kvar att andas. Känslan av att drunkna, utan vatten.

Det hade funnits stunder då hoppet nästan slocknat, där den inre rösten börjat tveka och ifrågasätta sin egen verklighet. “Är det mitt fel? Överdriver jag? Är det jag som är den svaga?” Men, djupt där inne, under all smärta och förvirring, fanns en gnista som vägrade dö. Det är den gnistan som alltid har gett styrka, en påminnelse om att den som styrs av sina känslor, sin sanning, aldrig är den som förlorar. Inte på riktigt.

Narcissisten hade inga gränser. Inget stopp. Ingen empati. Ingen sympati. Orden som yttrades var noga kalkylerade, de små kommentarerna insvepta i omtanke, som om varje liten pik var en del av en större plan. Manipulationen var en konstform, och mästaren visste precis vilka knappar att trycka på. Att få makt över någon annans känslor, att forma deras verklighet, det var allt. En skuggvarelse som närde sig på andras ljus.

Men ljuset är starkare. Känslorna, även de mörka, även de såriga, är sannare än någon lögn en narcissist kan spinna. För den som känner smärta, den som bär på ilska, sorg, och förvirring, har något äkta inom sig. Något som inte går att manipulera bort. Att styras av sina känslor är att följa den sanning som finns kvar, även när allt annat rämnar.

Det finns dagar då tanken på hämnd växer. Inte för att vinna, utan för att se rättvisa ske. En dag kommer karma. En dag kommer den som skadat, den som brutit ner, få möta sitt eget mörker. Ingen kan undfly konsekvenserna av sina handlingar för evigt. Vad som sänds ut i världen kommer alltid tillbaka, och den tomhet och smärta som narcissisten spridit omkring sig kommer en dag att vända sig mot dem.

Kanske kommer den dagen i tystnad. Kanske kommer den som ett oväntat slag. Men den kommer. Och när den gör det, kommer hjärtat som alltid följt sina känslor att stå starkt kvar, oberört av den storm som faller över den som förtjänat den.

Tiden läker inte alltid allt, men den avslöjar alltid sanningen.

2024 Börja Gå Novell

Börja Gå

Publicerad den 3 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Vid fönstret, blickandes ut över gatan, dansade höstens första löv förbi i vinden. De orangea och gula nyanserna var vackra, som en påminnelse om att även det som faller kan vara fullständigt och lysande. Många gånger hade tankarna kretsat kring situationen, osäkerheten om var allt befann sig, vad det egentligen var.

Det hade pågått länge nu, utan att något blivit tydligt eller klart. Små tecken eller ord kunde få hjärtat att slå snabbare, men andra gånger växte avståndet, som om inget spelade någon roll. Den här pendlingen skapade förvirring och osäkerhet. Varje händelse, varje antydan försöktes tolka, i hopp om att förstå.

Men inget svar kom. Med tiden infann sig en känsla av stillastående, som om tiden stannat mitt i alla obesvarade frågor. Vänner påpekade att det kanske var bäst att söka klarhet, att ställa frågan rakt ut. Men hur gör man det när det inte ens är säkert om rätten att fråga finns? Ingen tydlig definition fanns, ändå var känslorna starka.

En kväll sänkte sig tystnaden i rummet, och insikten kom. Det var dags att sluta stå stilla. Att försöka lista ut vad allt betydde hade blivit som ett fängelse av obesvarad osäkerhet. Utan ett tydligt svar var det dags att sluta stå och vänta.

Styrkan som steg inom kroppen var oväntad men befriande. Nu var tiden inne att börja gå – inte nödvändigtvis bort från någon, men mot något annat. Mot en väg där känslan av styrka och frihet växte, där inget värde mättes utifrån någon annans tystnad eller oförmåga att svara. Känslorna, längtan efter klarhet, var nog för att ta ett första steg framåt.

Målet var oklart, men det spelade ingen roll. Det enda som betydde något var att inte längre stå still. Och i rörelsen, i det första steget framåt, fanns något länge saknat – en ny riktning.

Om du inte kan lista ut vart du står med någon?
Då är det dags att sluta stå… och börja gå i stället

2024 Kampen mellan hjärna och hjärta – och den oväntade parten själen Novell

Kampen mellan hjärna och hjärta – och den oväntade parten själen

Publicerad den 3 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var en gråmulen morgon när kampen inleddes, som så många andra gånger. Inuti, i tystnadens utrymme där ingen annan kan se, satt hjärnan och hjärtat i varsin ände av ett långt, oändligt bord. De stirrade på varandra, redo för ännu en strid. Återigen skulle beslutet tas om en väg framåt, men de visste båda att inget skulle bli enkelt.

Hjärnan lutade sig tillbaka, analytisk och rationell. Den hade en lista med för- och nackdelar, en logisk kalkyl över vad som var bäst för framtiden, vad som skulle vara tryggt och säkert.

“Vi måste göra det här rätt,” sade hjärnan kallt, som om alla känslor var irrelevanta.

Hjärtat dunkade hårt, med en intensiv värme. Det brydde sig inte om kalkyler. För hjärtat handlade allt om att känna, att följa passionen och leva i nuet.

“Men om vi inte känner, lever vi inte,” svarade hjärtat och slog sin mjuka näve i bordet. “Vi måste våga älska, våga känna även om det är farligt.”

De två hade diskuterat samma sak i veckor, kanske månader. De hade båda sina poänger, men det fanns ingen samstämmighet, inget slut på den inre konflikten.

Och där, i tystnaden som följde, tog en tredje röst till orda. Den hade varit tyst under så lång tid att de nästan hade glömt att den fanns där. Det var själen, den oväntade parten.

“Ni båda gör fel,” sade själen lugnt men bestämt. Rösten ekade mjukt, men fylld med en uråldrig visdom. “Ni ser bara er sida av saken, men det finns något djupare, något mer. Det handlar inte bara om vad som känns bra eller vad som är logiskt.”

Hjärnan och hjärtat vände sig förvånat om mot själen. De hade aldrig förstått riktigt var den hörde hemma, eller vad den ville.

“Vad menar du?” frågade hjärtat misstänksamt.

Själen log milt. “Det handlar om vad som är rätt för oss – inte för stunden, inte för framtiden, utan för vår helhet. Hjärnan, du vill skydda oss från misstag. Hjärtat, du vill att vi ska leva i varje ögonblick. Men sanningen är att vi behöver båda. Ni måste lyssna på mig, för jag ser bortom tid och logik, bortom passion och rädsla. Jag ser vad vi verkligen behöver, och det handlar om balans.”

Hjärnan och hjärtat tystnade, båda insåg att själen talade med en sorts klokhet de aldrig helt förstått. Det var inte en kamp mellan logik och känsla, utan en harmoni mellan dem. De behövde varandra.

“Så vad gör vi nu?” frågade hjärnan efter en stunds tystnad.

Själen reste sig långsamt. “Vi lyssnar. På oss själva, på varandra. Vi tar små steg framåt, utan att skynda. Och vi lär oss att lita på att vi alla tre har något att bidra med.”

Och så, för första gången på länge, slutade kampen. Hjärnan och hjärtat kunde andas ut, medvetna om att de inte behövde slåss om kontrollen. Själen hade funnit vägen framåt, där de tillsammans kunde skapa något större, något som både kändes rätt och var klokt.

De reste sig från det oändliga bordet, lämnade stridens arena och tog sina första steg tillsammans mot en framtid där alla tre – hjärnan, hjärtat och själen – hade en plats.

2024 Jag var tyst men inte blind Novell

Jag var tyst men inte blind

Publicerad den 2 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är märkligt hur tystnaden ibland kan säga så mycket mer än ord. Jag brukade tänka att det bästa sättet att undvika problem var att hålla tyst, att inte skapa bråk eller sätta ord på saker som kunde göra någon obekväm. Det fanns en tid när jag gick genom livet som om det vore en dans på glas – varje steg försiktigt och eftertänksamt för att undvika att krossa något, eller någon.

Men tystnaden var inte bristen på insikt. Jag såg mer än någon kunde ana. Jag såg orden som aldrig sades, känslorna som försökte gömma sig bakom leenden, och lögnerna som sipprade fram i det outtalade. Människor trodde kanske att min tystnad betydde att jag inte förstod, men sanningen var att jag förstod alltför väl.

Det fanns en tid när jag lät deras ord, deras beslut, forma min värld. Jag trodde att om jag bara anpassade mig, om jag bara gjorde alla nöjda, skulle allt ordna sig. Men jag såg hur jag sakta började försvinna i deras spegelbilder, i deras förväntningar. Jag såg hur min egen spegelbild bleknade, tills jag knappt kände igen mig själv.

Men jag var aldrig blind.

Det var ett beslut som behövde tas – att inte längre stå vid sidan och se på. Att förstå att min tystnad inte längre tjänade mig, att den inte längre skyddade mig. För varje gång jag valde att inte säga ifrån, för varje gång jag lät saker passera, förlorade jag lite mer av mig själv.

En dag, när spegeln framför mig kändes mer som en främling än en vän, insåg jag att min tystnad hade varit min fiende lika mycket som någon annans ord någonsin kunde vara. Och då var det som om en låga tändes inombords. Det var dags att tala. Inte med ilska, inte med bitterhet, men med styrkan av att äntligen veta vad jag ville och vem jag var.

När jag väl började tala, när jag började ta plats, insåg jag att min tystnad aldrig var nödvändig. Det var bara en skyddsmur jag byggt upp, en falsk trygghet som hindrade mig från att stå upp för mig själv.

Jag var tyst. Men jag var aldrig blind.

Nu står jag här, medveten om att varje ord jag väljer att säga eller inte säga har en kraft. Och jag väljer att använda min röst, att se världen för vad den är, och att aldrig mer förlora mig själv i tystnaden.

2024 Bakom Skärmarna: En Verklighet Vi Glömde Novell

Bakom Skärmarna: En Verklighet Vi Glömde

Publicerad den 1 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Vi lever i en illusion. En värld där vi tror att våra liv är mer sammanflätade än någonsin, men i verkligheten har vi aldrig varit så långt ifrån varandra. Sociala medier målar upp en bild av perfektion, en fasad där varje ögonblick är noggrant utvalt för att passa in i det narrativ vi själva skapar. En bild som speglar allt vi vill vara, men sällan vad vi egentligen är.

Det som började som ett sätt att hålla kontakten, ett sätt att dela glädje och minnen, har blivit något helt annat. Vi jagar bekräftelse genom små digitala hjärtan och kommentarer, fastän vi i slutändan alltid känner oss tomma. Kanske är det därför förhållanden känns svagare nu än någonsin. Vi spenderar timmar på att stirra på skärmar, scrolla igenom bilder på andra människors liv, medan vi försummar det som faktiskt är äkta. Hur kan man vara närvarande när man ständigt är distraherad?

Jag har sett det hända. Par som sitter mittemot varandra på en restaurang, men istället för att prata, rör deras fingrar över en skärm. Blickarna möts knappt, som om den andra personen är där, men ändå inte. Vad hände med att vara närvarande? Att verkligen se varandra?

Vi är så upptagna med att visa världen vad vi gör, vad vi har, och vad vi tycker, att vi glömmer bort det viktigaste att leva för oss själva, för stunden, för våra relationer. Att älska på riktigt, inte bara genom en statusuppdatering eller en bild. Illusionen vi lever i blir allt tjockare, och varje dag förlorar vi oss själva lite mer i den.

Kanske är det dags att vakna upp. Kanske är det dags att se bortom skärmarna och istället se in i varandras ögon, för det är där den verkliga världen finns. Det är där vi hittar närhet, kärlek och det som verkligen spelar roll.

2024 Novell Novell: Döm inte utan att veta

Novell: Döm inte utan att veta

Publicerad den 30 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är som en osynlig mur reser sig mellan dig och världen så snart du uttrycker en åsikt. Orden du delar, de tankar som bara är en del av vem du är, möts plötsligt av kyla. Dömda, inte på grund av deras innebörd, utan för att någon annan snabbt formulerat en bild av dig utan att känna dig..

Du sitter där framför skärmen, skriver något som betyder något för dig, men innan du ens hinner trycka på ”skicka” vet du vad som kommer. Blickar, förutfattade meningar, ytligheten som smyger sig fram som en skugga. Det känns som om ingen egentligen bryr sig om historien bakom dina ord. Bara vad du säger just nu – inte varför du säger det.

”Varför dömer ni mig?” vill du skrika. Det är som om ingen ser hela bilden, bara ett ögonblick som de själva valt att tolka. Människor tenderar att välja den enklaste vägen, den som kräver minst förståelse. Men du, du önskar att de skulle stanna upp, fråga, och förstå. Att någon skulle vilja höra din historia.

Istället dömer de. Hårda ord, kalla ansikten som gömmer sig bakom skärmar, modet som försvinner när ansvaret kan undvikas. Det är alltid lättare att döma när man inte behöver se någon i ögonen, när skärmen är en mur som skyddar deras egna osäkerheter.

Du suckar, trycker ändå på ”skicka”. För du vet, innerst inne, att din historia är värd att höras. Den har ett djup som ingen kan förstå förrän de ställer rätt frågor. Och även om de inte gör det, så är det deras förlust. De är fega, gömda bakom skärmarna, och det är lättare att döma än att försöka förstå.

Men du vet bättre. Du vet att en människas åsikter formas av deras resa, deras upplevelser och deras sanningar. Och den sanningen, den bär du med stolthet, oavsett vad de andra tror sig veta.

Döm mig inte, tänker du. För ni vet inte hela historien.

2024 Novell Solen Skiner Ändå

Solen Skiner Ändå

Publicerad den 28 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Även solen är ensam men den skiner. Den reser sig varje morgon, helt utan sällskap på sin resa över himlen. Ingen annan stjärna är där för att dela dagens ljus eller natten som väntar. Och ändå skiner den, starkt och kraftfullt, som om den inte känner av sin egen ensamhet.

Det finns dagar då jag känner mig som solen. Ensam, men med en inre styrka som inte slocknar. Det är som om världen förväntar sig att jag ska lysa upp allt omkring mig, men det är ingen som ser vad som händer när kvällen faller och mörkret tränger sig på. Ensamheten. Den där tysta, kvävande känslan av att vara ensam, även när människor är nära. De ser ljuset jag ger, men inte den tomhet jag bär inom mig.

Ändå, precis som solen, fortsätter jag. Jag reser mig varje dag, för det finns en kraft i att skina trots allt. Det finns en styrka i att vara självständig, i att veta att jag kan lysa oavsett om någon står bredvid mig eller inte. Det är mitt eget ljus, och det är värt att värna om.

Ibland undrar jag om det är möjligt att solen själv känner längtan. Kanske önskar den sig sällskap, någon att dela sina strålar med. Men det är också möjligt att den har funnit frid i sin ensamhet, att den vet att dess ljus är nog – att det är tillräckligt, även om det bara är för sig själv.

Jag försöker lära mig av solen. Att även när jag är ensam, fortsätta lysa. För det är när jag lyser som jag verkligen känner mig levande. Och kanske, om jag tillåter mig själv att vara mitt ljus fullt ut, kommer någon annan att se det och förstå. Kanske är det inte ensamheten som definierar mig, utan min förmåga att fortsätta skina, trots allt.

För i slutändan, även solen är ensam. Men den skiner ändå, och det är det som gör den så stark och så vacker.

2024 Novell Om regnet kunde radera mina känslor för en stund

Om regnet kunde radera mina känslor för en stund

Publicerad den 27 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Regnet föll mjukt mot fönsterrutorna, som om himlen viskade hemligheter jag aldrig skulle förstå. Jag satt i min favoritfåtölj, försjunken i tankar som jag försökte undvika, men som alltid lyckades hitta tillbaka. Det var något med regnet, hur varje droppe tycktes tvätta bort de små sakerna som brukade spela roll. Ändå var det som om de största känslorna, de som ständigt klamrade sig fast, blev kvar.

Om regnet kunde radera mina känslor för en stund, tänkte jag. Bara för en liten stund. Tänk att få en paus från allt, att låta varje droppe spola bort smärtan, saknaden, och den där gnagande känslan av otillräcklighet. Jag ville försvinna i det, låta det omsluta mig som en filt av stillhet, där ingenting behövde kännas längre.

Varje minut utan dig blev en evighet, och samtidigt blev det lättare att andas för varje dag som gick. Men ibland, precis som nu när regnet drog fram över staden, kom minnena tillbaka som skarpa ljusstrimmor genom molnen. Det var som om himlen inte ville låta mig glömma, som om den ville säga: ”Det var äkta. Du kan inte bara skölja bort det.”

Men jag ville. Jag ville så gärna. För varje gång jag mindes, var det som att öppna ett gammalt sår. Ett som aldrig riktigt läker, bara ligger där och bultar, påminner mig om vad som var och aldrig kan bli igen.

Jag reste mig upp och gick fram till fönstret, lutade mig mot den kalla rutan. Utanför bildade regndropparna små floder längs glaset, som om de målade en egen värld. En värld där känslor kunde försvinna med varje droppe, där tankarna kunde flyta bort med regnets rytmiska slag. Jag önskade att jag kunde kliva ut i det, låta vattnet skölja över mig tills jag blev renad. Tills allt som var kvar av mig var en blank yta, redo att fyllas med något nytt.

Men verkligheten fungerar inte så. Regnet kan inte ta bort något av betydelse, hur mycket jag än önskar det. Det bara smeker ytan, svalkar för en stund, men under ytan finns känslorna kvar. De drar i mig som undertoner i en melodi, något jag inte kan bli av med, oavsett hur mycket jag försöker.

Jag suckade djupt och drog en hand genom håret. Kanske är det så det måste vara. Kanske måste vi leva med allt vi känner, även när det känns överväldigande. Även när vi önskar att regnet kunde radera det, bara för en liten stund.

Men även om regnet inte kan ta bort mina känslor, kan det åtminstone ge mig ett ögonblick av stillhet. Ett ögonblick där jag kan andas, där jag kan låta tankarna vila, och låta mig själv existera i tystnaden. Och det kanske är nog, för nu.

2024 Novell Utan Ord

Utan Ord

Publicerad den 26 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag står framför dig, och trots att rummet är fyllt av tystnad, är det som om ett samtal pågår mellan oss. Inga ord behövs, inga röster bryter stillheten. Våra ögon möts, och i den blicken finns allt jag behöver säga.

Din blick vilar på mig med samma intensitet som alltid. Den där stillsamma styrkan som bara du har. Vi har pratat så här förr, utan ord, utan ljud, bara vi två som förstår.

Du tar ett djupt andetag, och jag känner hur det påverkar min egen andning. Ett tyst meddelande överförs i rytmen av in och ut, som om våra lungor är synkroniserade. Jag känner dina känslor i varje andetag, som om varje utandning bär med sig en bit av din själ.

Din kropp lutar sig lite närmare. Den subtila rörelsen säger mer än tusen ord någonsin skulle kunna. Jag svarar genom att vända mig något åt ditt håll, mina axlar mjukas upp, och mitt hjärta följer efter. Jag känner hur varje millimeter av mig når ut till dig, hur varje liten gest blir en del av vår tysta dialog.

Vi behöver inte säga något. Våra kroppar talar för oss, i varje liten rörelse, i varje paus mellan andetagen. Och jag vet att du hör mig lika tydligt som jag hör dig.

Det finns en trygghet i det osagda, en närhet som inte kan brytas av ord.

2024 Kort Novell: Ett Hjärtas Pris Novell

Kort Novell: Ett Hjärtas Pris

Publicerad den 26 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag la min själ i dina händer. Det var inte en lätt sak att göra, men med dig kändes det som om det var rätt. I början fanns det ett hopp, en glöd som gjorde att allt annat runt omkring förlorade sin betydelse. Men vad jag inte insåg då var att du höll min själ så löst, som om den var något tillfälligt, något som inte var värt att bevara.

Jag föll för hårt, för snabbt. Det var som att hoppa rakt ut i det okända, övertygad om att du skulle fånga mig. Men varje gång jag sträckte mig mot dig, varje gång jag hoppades att du skulle hålla kvar, gled du undan. Och jag insåg, för sent, att det inte var mig du älskade. Det var inte jag som fick din kärlek, utan den bekvämlighet du hittade när det passade dig.

Det var som om du bara älskade när det var lätt. När jag inte krävde för mycket, när mina behov inte störde din värld. När du inte behövde ge något tillbaka, då älskade du. Men när jag behövde dig, när jag längtade efter något äkta, något som verkligen betydde något — då försvann du.

Nu står jag här med livets hårda läxa framför mig, insikten om att det finns människor som dig. Människor som säger rätt saker, som vet hur man spelar spelet, men som aldrig verkligen känner. Och det är en läxa som bränner, som lämnar ett ärr, men också en styrka. För jag vet nu, att aldrig mer lägga min själ i någon annans händer utan att vara säker på att de vet hur man håller den varsamt.

2024 Livet är inte slut Novell

Livet är inte slut

Publicerad den 25 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är så lätt att fastna i en fantasi, att bygga upp ett liv i huvudet där allt är precis som vi önskar. Där misstag inte existerar, och där varje felsteg aldrig inträffade. Men det är bara en illusion, en plats vi söker skydd i när verkligheten känns för tung. Du vet att du har varit där. Ibland kändes det enklare att drömma än att möta det som var på riktigt.

Men nu står du här, med dina misstag, dina brister, och allt det du en gång önskade att du kunde göra ogjort. Du inser att du inte kan fly längre. Det gör ont att minnas de gånger du valde fel väg, de beslut som ledde dig till smärta, kanske till och med förlust. Men så kommer den där insikten, den som sakta växer inom dig. Misstagen definierar dig inte – de lär dig. Varje gång du föll, reste du dig igen, starkare, visare.

Att gå vidare handlar inte bara om att lämna det gamla bakom sig, utan att omfamna det som en del av dig. Misstagen har format dig, men de har inte förstört dig. De har gjort dig klokare. Erfarenheterna har lärt dig vad du inte vill vara, och de har visat dig vad du kan bli.

Du tänker på alla gånger du försökt igen. Kanske inte alltid på exakt samma sätt, men med en ny förståelse. Gör om, gör rätt – eller ännu bättre. För nu vet du mer, nu ser du klarare. Du inser att att gå vidare inte handlar om att rätta till det förflutna, utan om att skapa något nytt. Något bättre.

Livet är inte slut, inte ens när du gjort fel. Det har fortfarande överraskningar att erbjuda, och du har chansen att möta dem med ögon som sett verkligheten och händer som känt smärtan – men som ändå är öppna för att ta emot det vackra som väntar.

Det Första Steget Novell

Novell: Det Första Steget

Publicerad den 25 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

”Du kan inte läsa nästa kapitlet av ditt liv om du fortsätter läsa om och om den förra.”

Det var en mening som ekade i hans huvud, ett råd han hade hört för länge sedan men aldrig riktigt tagit till sig. Han satt vid sitt skrivbord, stirrade på de gamla fotografierna framför sig. Varje bild var en påminnelse om det förflutna – om stunderna han inte kunde släppa. Ett leende här, en tår där. De var inte bara minnen, de var fällor, som drog honom tillbaka varje gång han försökte gå framåt.

Han suckade djupt och sköt bilderna åt sidan, men de låg där ändå, tysta vittnen till det liv han en gång levt. Hur skulle han någonsin kunna vända blad när varje ord i det förflutna kändes så djupt ingraverat i hans själ?

Telefonen vibrerade på bordet, en ny meddelandenotifikation. ”Hur mår du?” stod det. Det var från en vän han inte hade hört av på månader. En vän som fortfarande trodde på honom, trots att han inte ens trodde på sig själv längre.

Han visste att svaret låg där, i framtiden, i nästa kapitel. Men vad om han inte var redo att läsa det än? Vad om det gamla kapitlet var det enda som fortfarande kändes bekant? Han höll hårt i det, precis som en bok han vägrat avsluta, rädd för att nästa sida skulle vara tom.

Men kanske, tänkte han, var nästa sida inte tom. Kanske var den bara otydlig, dold i dimman av det förflutna han vägrade släppa. Han visste att det enda sättet att få klarhet var att våga släppa taget, att våga lyfta blicken och börja skriva sitt livs nästa mening, oavsett hur osäker eller svag den kändes.

Med darrande fingrar tog han telefonen och svarade på meddelandet. ”Jag mår bra”, skrev han, inte för att det var sant, men för att det kanske kunde bli det.

Och i det ögonblicket, när han tryckte på ”skicka”, kändes det som om han tog det första steget mot att läsa sitt nästa kapitel.