Det var sent på kvällen när regnet smattrade mot rutorna och vinden ven genom den gamla träbyggnaden. Inne i köket satt vi mittemot varandra, och stämningen var laddad. Det var en sådan där kväll när ord vägde tyngre än de borde, när känslor flöt upp till ytan oinbjudna.
”Jag säger inte att du har fel,” började jag, och försökte hålla min röst stadig, ”men en av oss har rätt och det är inte du.” Mina ord var vassare än jag tänkt, och jag såg hur de slog emot dig som små osynliga nålar.
Du satt tyst ett ögonblick, kanske för att samla dig, kanske för att hitta rätt ord att svara med. Ditt ansikte var blankt, som om du hade satt upp en mur för att skydda dig. Jag visste att vi hade nått en punkt där ingenting skulle bli osagt längre. Vi hade dansat runt problemet i veckor, kanske månader. Nu låg det där, mitt på bordet mellan oss, som en obekväm sanning vi båda försökt ignorera.
”Det handlar inte om rätt eller fel längre,” sa du till slut, din röst låg och trött. ”Det handlar om att vi inte hör varandra.”
Jag kände en ilning gå genom mig, som om något inom mig insåg att du kanske hade rätt, men jag var inte redo att erkänna det än. Stoltheten höll mig tillbaka, klistrade fast mig vid mina argument, vid min tro på att jag såg saken klarare än du gjorde.
Vi satt där en stund till, tysta, medan regnet fortsatte sitt envetna spel mot fönstret. I tystnaden insåg jag att det egentligen inte spelade någon roll vem av oss som hade rätt. Det som spelade roll var att avståndet mellan oss växte, och jag visste inte längre hur vi skulle kunna hitta tillbaka över den klyftan.
Men just då, just i den stunden, var det allt jag hade. Stoltheten och tron att jag hade rätt. Så jag sa ingenting mer, och du reste dig långsamt och gick.
Regnet smattrade vidare, men nu kändes tystnaden tyngre än någonsin.