Det har alltid varit där, ett osynligt regn som faller genom mina ögon. Inget som någon märker, inget som reflekteras i speglar eller kastar skuggor på marken. Jag kan inte förklara det för någon, för hur beskriver man något som inte syns? Det är bara en känsla, en närvaro, som om varje steg jag tar drar med sig små, tunga droppar som ingen annan kan se.
Ibland har jag undrat om jag är ensam om att bära det. Det osynliga regnet. När jag ser människor omkring mig, verkar de gå under klar himmel, deras världar oförmörkade av det jag bär. Men jag har lärt mig att inte jämföra, för alla har sitt eget väder, sin egen storm. Jag kan bara tala för mitt.
Det började tyst, som en vind som förändras i riktning, nästan omärkligt, men ändå nog för att skapa en skillnad. Ett ögonblick, en händelse, en förlust. Kanske var det så. Men efter det kunde jag aldrig riktigt bli av med känslan. Det osynliga regnet följde mig, överallt jag gick.
Jag blev bra på att dölja det. Människor ser på mig och tror att allt är bra, att jag har kontroll. Och kanske, på ytan, har jag det. Men regnet finns där, i varje ögonblick av ensamhet, i varje djup suck jag släpper när ingen ser. Ibland känner jag att det tynger mina axlar, som om jag bär något mer än bara mig själv genom dagen.
Det är ingen lätt sak att bära ett regn som ingen annan ser. Det finns stunder när jag vill skrika, låta någon annan veta att det är där, att jag kämpar med något som inte går att förklara. Men jag tystnar alltid. För jag har lärt mig att tystnad ofta är det enda sättet att överleva regnet. Det går inte att ropa på hjälp när det som behöver hjälpas inte syns. Jag har försökt, tro mig. Jag har försökt att sätta ord på det, att förklara för någon, men deras blickar har alltid varit fyllda av oförståelse.
Så jag bär det själv.
Men det finns också styrka i att bära det. Regnet har lärt mig tålamod, att vänta ut stormarna. Det har visat mig djupet av mina egna känslor, lärt mig att även i tystnaden finns det skönhet. För det osynliga regnet genom mina ögon kanske inte syns för världen, men det har format mig på sätt jag inte kan ignorera.
Och någon gång, kanske, kommer det att avta. Kanske kommer solen tillbaka och torka upp marken där mina tår har fallit. Kanske blir regnet till något mer – ett minne, en påminnelse om vad jag har gått igenom och överlevt.
Men tills dess, går jag vidare. Med regnet som min tysta följeslagare, vetandes att även om ingen annan ser det, är det verkligt för mig.