Ibland känns det som att livet har ett särskilt nöje i att testa ens gränser. Motgångarna radar upp sig som om de stod i kö – inte för att passera, utan för att slå rot. Man reser sig, borstar av sig, tänker ”den här gången var sista gången”, men det var det aldrig.
Och så var det dem… de så kallade nära vännerna. De som sa att de skulle stå kvar när alla andra gick. De som pratade om lojalitet som om det vore något de verkligen förstod. Men när mörkret föll och vinden blåste kall, då visade de sitt rätta jag – ett jag som aldrig tänkt stanna kvar. Kanske var de bara där för solskenet. Kanske var jag bara blind.
Det gör ont, men det väcker också något. En sorts klarsyn. Man lär sig att ensam inte alltid betyder ensamhet. Och att styrka ibland bara är att fortsätta gå, trots allt.
Till slut slutar man bli förvånad. När nästa svek kommer, rycker man bara på axlarna. Förväntningarna dog någonstans mellan lögnerna och tystnaden. Det är nästan komiskt – hur de som en gång kallade sig “familj” blev de första att vända ryggen till.
Inte ens ett farväl. Bara ett avstånd som växte tills det blev omöjligt att ignorera.
Man börjar tänka: kanske var det jag som var naiv. Som trodde att ord betydde något. Att “jag finns här” faktiskt betydde jag finns här. Men i verkligheten betyder det oftast: så länge det är bekvämt för mig.
Motgångarna då? De slutade inte. De bytte bara skepnad. Från yttre stormar till inre demoner. Man slutar be om en paus. Slutar vänta på rättvisa. Livet är inte rättvist, och det är ingen jävla saga.
Men trots allt – här står jag. Trasig? Ja. Bitter? Kanske. Men fortfarande här. Och ibland är det det mest upproriska man kan göra: att fortsätta existera när världen vill se en falla.
Så nej, jag litar inte längre blint. Jag räknar inte med någon. Jag bär min egen rygg. För när skiten slår fläkten, finns det bara en som står kvar – jag.
Ingen hjälte. Inget offer. Bara någon som har sett allt rasa och ändå reser sig varje gång.
Och om det är hat eller styrka som håller mig uppe? Det spelar ingen roll längre.
Det viktigaste är att jag fortfarande andas.
Trots allt.
Trots alla.