Månaderna hade gått som i en dimma, där varje dag kändes som en ny kamp. Inte mot någon yttre fiende, utan mot ett osynligt nät som sakta, bit för bit, hade slingrat sig runt själen. Psykisk misshandel är inte alltid en smäll eller ett skrik. Ibland är det den tystnad som ekar mellan orden, de osynliga trådarna av kontroll som dras åt tills det inte finns något syre kvar att andas. Känslan av att drunkna, utan vatten.
Det hade funnits stunder då hoppet nästan slocknat, där den inre rösten börjat tveka och ifrågasätta sin egen verklighet. “Är det mitt fel? Överdriver jag? Är det jag som är den svaga?” Men, djupt där inne, under all smärta och förvirring, fanns en gnista som vägrade dö. Det är den gnistan som alltid har gett styrka, en påminnelse om att den som styrs av sina känslor, sin sanning, aldrig är den som förlorar. Inte på riktigt.
Narcissisten hade inga gränser. Inget stopp. Ingen empati. Ingen sympati. Orden som yttrades var noga kalkylerade, de små kommentarerna insvepta i omtanke, som om varje liten pik var en del av en större plan. Manipulationen var en konstform, och mästaren visste precis vilka knappar att trycka på. Att få makt över någon annans känslor, att forma deras verklighet, det var allt. En skuggvarelse som närde sig på andras ljus.
Men ljuset är starkare. Känslorna, även de mörka, även de såriga, är sannare än någon lögn en narcissist kan spinna. För den som känner smärta, den som bär på ilska, sorg, och förvirring, har något äkta inom sig. Något som inte går att manipulera bort. Att styras av sina känslor är att följa den sanning som finns kvar, även när allt annat rämnar.
Det finns dagar då tanken på hämnd växer. Inte för att vinna, utan för att se rättvisa ske. En dag kommer karma. En dag kommer den som skadat, den som brutit ner, få möta sitt eget mörker. Ingen kan undfly konsekvenserna av sina handlingar för evigt. Vad som sänds ut i världen kommer alltid tillbaka, och den tomhet och smärta som narcissisten spridit omkring sig kommer en dag att vända sig mot dem.
Kanske kommer den dagen i tystnad. Kanske kommer den som ett oväntat slag. Men den kommer. Och när den gör det, kommer hjärtat som alltid följt sina känslor att stå starkt kvar, oberört av den storm som faller över den som förtjänat den.
Tiden läker inte alltid allt, men den avslöjar alltid sanningen.