Såren sitter djupare än vad någon kan se. Varje gång jag försöker sträcka mig efter något nytt, något som påminner mig om den där känslan av frihet, stöter jag på den där tunga muren av smärta. Det är inte bara ett minne, det är som en skugga som följer mig, viskar ord som jag helst skulle vilja glömma.
Jag försöker kämpa. Varje dag är en ny strid mot tystnaden och den kvävande känslan av ensamhet. Varje steg framåt känns som att jag går på en bro som kan kollapsa när som helst. Det är svårt att andas ibland, när tankarna på det som var sveper in som ett oväntat åskmoln.
Men ändå försöker jag läka. Jag letar efter ljusglimtar i små ögonblick, i saker jag brukade älska, även om de nu känns bleka och avlägsna. Ibland hittar jag något – en ton av musik, ett fragment av en bok – som väcker något inom mig. Det är inte mycket, men det är något. Kanske är det just det som behövs för att börja på nytt.
Såren är djupt, men jag har hört att tid kan mjuka upp dem. Jag hoppas det är sant.
Såren som finns i själen är så djupa och skär hårdare än något fysiskt. Det är som en ihållande smärta som aldrig riktigt släpper taget, en tung sten i bröstet som trycker nedåt. Varje dag är en kamp, ett försök att ta mig igenom timmarna utan att falla sönder.
Men trots allt kämpar jag vidare. Jag fortsätter att söka efter det lugn som känns så långt bort men ändå så oumbärligt. Jag hoppas att det en dag kommer – den där känslan av inre ro, där jag kan andas utan att känna mig tyngd av det förflutna.
Tills dess är jag här, i min kamp, i mitt sökande. Och även om vägen känns lång, så tror jag någonstans att jag till slut kommer att finna mig själv igen.