Det var fredag kväll, och hela veckan hade jag sett fram emot helgen. Jag hade planerat för en stunds avkoppling, en tid för mig själv. Men istället för att hitta den där välbehövliga lugna känslan, kom ångesten över mig som en våg, en tsunami som slog omkull allt i sin väg. Utan förvarning hade den tagit över, tyst men skoningslös. Vad jag än försökte göra, hur jag än kämpade, kunde jag inte stoppa den.
Lördagen blev tung, trots att jag försökte fylla den med aktiviteter som vanligtvis skulle distrahera mig. Jag tände ljus, satte på en av mina favoritfilmer, försökte läsa en bok, men inget hjälpte. Varje gång jag trodde att jag hade fått ett grepp om mitt inre kaos, kom en ny våg av ångest och svepte mig med sig. Det var som om allt jag brukade ta för givet, allt som kändes tryggt, plötsligt var utom räckhåll.
Två sömnlösa nätter följde. Jag låg vaken i mörkret, vred och vände mig, tankarna gick i cirklar utan slut. Varje gång jag slöt ögonen, kom rädslan krypande. Den viskade att jag inte hade kontroll, att allt kunde falla samman när som helst. Och hur jag än försökte skjuta bort tankarna, hur mycket jag än längtade efter att bara få en stunds vila, så förblev natten tyst och obeveklig.
Det var en kamp jag inte var beredd på, men kanske var det just därför jag var tvungen att möta den.
Söndag kväll kom, och till slut gav kroppen upp. Efter två sömnlösa nätter föll jag in i en djup, nästan medvetslös sömn. Jag hade inget val längre; tröttheten hade blivit för tung att bära. När jag vaknade på måndagsmorgonen, var världen suddig och kudden kändes som den tryggaste platsen på jorden. Jag ville inte lämna sängen, inte möta verkligheten där ute.
Men jobbet kallade, och hur mycket jag än ville gömma mig kvar under täcket, fanns det ingen annan utväg. Med tunga steg släpade jag mig upp, kände hur kroppen protesterade medan tankarna långsamt började sorteras in i veckans schema. En ny jobbvecka väntade, med sina rutiner, sina krav, och de små sakerna som vanligtvis håller mig sysselsatt men som nu kändes som ett berg att bestiga.
Kanske var det just det jag behövde – att fortsätta framåt, även när allt inom mig ville stanna. För någonstans, mitt i den gråa morgonen, fanns en tanke som började gro: att jag överlevt helgens storm. Jag visste att det skulle bli fler vågor, fler stunder när allt kändes överväldigande. Men jag hade också tagit mig igenom dem, en natt i taget, och nu stod jag inför en ny vecka – trött, men ändå lite starkare.