Jag minns dagen jag krossade spegeln.
Inte bokstavligt. Men inombords.
Den där förbannade spegeln som viskade, varje morgon, varje kväll.
“Du borde vara smalare.”
“Du borde ha jämnare hud.”
“Du borde inte äta det där.”
“Du borde vara… bättre.”
Och ni hör dem också, viskningarna. Från telefonen, från TV:n, från nyheterna.
De kommer som sminkade råd, inlindade i filter, med leenden och klickvänliga rubriker:
Så här går du ner 10 kilo på en vecka!
Den här frukten dödar fett!
Fem saker du aldrig får äta om du vill vara attraktiv!
Ni vet exakt vad jag menar.
Vi matas, inte med näring, utan med skuld.
Det är alltid något.
Du ska ha thigh gap. Du ska ha booty. Du ska vara “naturlig” men med rätt smink.
Du ska le, men inte skratta för mycket.
Du ska vara stark men inte hotfull.
Du ska äta clean men inte vara för jobbig om det.
Du ska leva hälsosamt – men ändå unna dig ibland, men inte för ofta, för då är du svag.
Och jag levde så.
Ni också, kanske?
I skuggan av algoritmer som bestämmer vad vi ska känna om oss själva.
I ett rum fullt av röster som inte är våra egna.
Tills en dag.
En liten gnista, en liten röst i bröstet.
Min.
Den sa: Stopp.
Jag är inte till för att behaga.
Jag är inte ett projekt att konstant förbättra.
Jag är inte ett föremål att polera.
Jag är ett jävla mästerverk.
Och det är ni också.
Det var då jag krossade spegeln.
Inte för att jag hatade mitt utseende – utan för att jag hatade lögnerna den bar.
För att jag ville se mig själv. Inte deras version.
Ni som läser det här det är dags.
Att ta tillbaka er spegel.
Att kasta ut rösterna som bor i era telefoner, i era flöden, i deras pekpinnar.
Att säga:
Jag är fri.
Jag är nog.
Jag väljer.
Vi har bara ett liv.
Och det är inte till för att ätas upp av “du borde”-s och “du får inte”-n.
Det är till för att levas.
På riktigt.
Med glass på en tisdag, skratt som får magen att göra ont, och kläder som känns som oss – inte som trender.
Allt det där perfekta?
Det är en illusion.
Det finns på skärmen – inte i verkligheten.
Men verkligheten…
…den är vackrare.
För där, där bestämmer vi.
Så vad säger ni?
Ska vi ta tillbaka makten?
Jag har redan börjat.
Nu är det er tur.