Tisdagsmorgonen var tung, nästan som om gårdagen fortfarande hängde kvar i luften. Den där känslan av chock, som om något djupt inom mig fortfarande inte riktigt hade landat. Jag hade somnat med huvudet fullt av tankar och vaknat med samma tyngd, som om måndagens känslostorm vägrade släppa taget om mig.
Jag tog min el-skoter till jobbet, något som vanligtvis fick mig att känna mig fri och lite lättare. Vinden i ansiktet brukade hjälpa mig att rensa tankarna, men idag var det som om den där vinden inte riktigt nådde fram till mitt inre. Jag åkte genom stadens gator, stirrade rakt fram, men kände mig ändå fångad i gårdagens tyngd.
När jag stannade vid ett rödljus, märkte jag en kvinna på trottoaren som vinkade mot mig. Hennes leende var så genuint, som om hon bara ville skicka lite ljus min väg utan att kräva något tillbaka. Jag hann knappt reagera innan ljuset slog om till grönt, men det ögonblicket, det lilla leendet, satte sig i mig.
När jag fortsatte färden kändes det som om något hade lättat inom mig. Den där enkla, lilla gesten från en främling hade brutit igenom muren av tunghet och påmint mig om att livet, trots allt, kunde innehålla små glimtar av värme, även när allt annat känns mörkt. Jag log för mig själv, fortfarande sårbar men nu lite lättare, som om just det lilla ögonblicket var precis vad jag behövde för att orka med resten av dagen.
Vägen till jobbet kändes inte lika lång längre.
Lite senare på jobbet, när jag fortfarande försökte gräva mig fram till vad det egentligen var som skavde inombords, dök min chef plötsligt upp i dörren. Hon kom in med ett stort, strålande leende och utan förvarning började hon prata om hur glad hon var för mitt arbete. Hon sa att jag gjorde ett fantastiskt jobb och att mitt sätt att bemöta alla, även de som inte alltid var på sitt bästa humör, verkligen gjorde skillnad.
Jag blev helt ställd. Det var som om tiden stannade upp för en sekund. Jag kände mig förvirrad, kanske för att jag själv inte kände mig särskilt fantastisk den här dagen. Jag stod där, stel och osäker på hur jag skulle svara. Det enda jag lyckades göra var att dra på mig ett snett leende, ett sånt som inte riktigt når ögonen.
Det var första gången hon sa något sådant till mig, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det. En del av mig ville känna glädje, men en annan del kunde inte riktigt ta emot det. Jag hade fastnat i min egen känslomässiga härva, och det kändes konstigt att någon plötsligt lyfte fram mig när jag kände mig så liten inombords.
Men ändå, någonstans långt inne, började något lätta. Det där oväntade leendet från chefen, som bara dök upp när jag minst anade det, var som en liten påminnelse om att världen inte alltid ser ut som vi känner oss. Kanske var det just det jag behövde höra, även om jag inte visste det själv just då.
Och trots att jag inte svarade särskilt väl, tror jag att hon såg något i mitt sneda leende, något som kanske betydde mer än ord just då.