Ibland känns det som jag går runt med en osynlig skylt runt halsen. En skylt som säger “förstå mig”, men ingen verkar riktigt se den. Jag vill inte ha någon som bara ler på ytan, säger rätt saker och håller igen när det börjar brännas. Jag vill ha någon som vågar. Någon som ser rakt igenom allt jag visar upp, och ändå stannar kvar. Inte för att de måste, utan för att de vill.
Att känna är inte farligt. Att prata är inte ett hot. Tystnad, däremot – den skrämmer mig mer än alla ord som någonsin kunde sägas fel.
Folk säger att det ska ske naturligt. Som om det vore ett frö som gror i egen takt, utan att någon rör vid det. Men jag undrar – hur lång tid är “naturligt”? Månader? År? Ett helt liv? Ska jag bara stå kvar och vänta på något som kanske aldrig kommer?
För mig är det enkelt. Antingen vill man, eller så vill man inte. Och den som inte vågar visa det – den vet kanske inte ens vad den letar efter.
Absolut. Här kommer fortsättningen med en arg och sarkastisk ton:
Och nej, jag köper inte det där jäkla snacket om “det kommer när du minst anar det”. Som om kärlek vore någon jävla överraskning på posten. “Åh titta, ett paket känslor! Helt oväntat!” Snälla. Vi är vuxna människor. Vi vet vad vi vill – eller åtminstone borde vi veta det. Om du inte vet vad du känner, varför är du ens här?
“Jag är inte redo”, säger vissa. Jaha? Men du är redo att skicka hjärtan, ligga nära, hålla handen och få någon att känna sig speciell – tills det plötsligt blir för verkligt. Då drar du dig tillbaka som om jag vore eld och du vore rädd för att brinna upp.
Vet du vad jag tror? Jag tror att människor är livrädda för att känna på riktigt. Det är lättare att spela cool, vara svår, låtsas som att man “tar det som det kommer”. Det låter vuxet, moget, till och med lite mystiskt. Men egentligen? Det är bara fegt.
Och under tiden står jag här och väntar på någon som ser mig – inte bara tittar på mig, utan ser. Någon som inte springer så fort samtalet blir lite för ärligt. Någon som inte stänger av sina känslor som om de vore en störande notis på mobilen.
Men det kanske är för mycket att begära nu för tiden. Autentiska känslor. Sårbarhet. En rak jävla mening.
Eller så är det bara jag som fortfarande tror att det borde vara enkelt. Inte lätt, men enkelt. Om man vill då visar man det. Punkt.
Vill du att jag bygger vidare på det ännu mer? Kanske utvecklar en karaktär eller en situation där detta exploderar?
Självklart här kommer ett kraftfullt avslut med den skärpning du bad om:
Så vet du vad? Skärp dig.
Ja, du och alla andra som tror att det räcker med halvengagemang och halvsanningar. Det här är inte en jävla auditionshow där du provar lite känslor, testar några blickar och sen går hem och funderar i tre veckor på om du är redo. Antingen är du med – eller så kliver du åt sidan och sluta ta upp plats hos någon som faktiskt vet vad de vill.
Jag är inte här för att vara ditt kanske.
Så om du inte klarar av att vara ärlig, om du inte vågar känna, prata, visa – då är du inte bara förvirrad. Då är du en del av problemet.
Och vi har fan nog av såna.