Kategorier2024OktoberTiden

Tiden

Publicerad den 2 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Tiden är vår värsta fiende, men också vår bästa vän. Den smyger sig på när vi minst anar det, stjäl minuter som känns som sekunder och förlänger timmar när vi önskar att de bara kunde försvinna. Den tysta följeslagaren som aldrig släpper taget, oavsett hur mycket vi ber om det. Tiden rinner, som sand genom våra fingrar, och vi står ofta maktlösa inför den.

Men ändå, är det inte tiden som helar våra sår? När livet känns som allra svårast, när hjärtat tyngs av sorg och saknad, är det tiden som sakta suddar ut smärtan. Vi vet att den aldrig kan ersätta det vi förlorat, men den hjälper oss att acceptera. Den formar oss, bygger upp oss, även om den ibland känns som en obarmhärtig domare.

Jag minns varje ögonblick med dig. Hur skrattet ekade i rummet, hur dina ord ibland kunde värma, och andra gånger kunde såra. Vi trodde att vi hade all tid i världen. Men en dag var den slut. Utan förvarning, utan nåd. Tiden stal dig från mig, och jag stod där ensam, kvar med minnena och tårarna som föll.

Men sedan kom de där dagarna när jag kunde andas igen. Små, korta stunder då världen inte kändes så tung. Det var tiden som arbetade i bakgrunden, långsamt lät mig förstå att livet fortsätter. Jag lärde mig att leva med saknaden, att låta den finnas där utan att den krossade mig. Tiden blev min allierade, min vän, som viskade att det fanns mer att uppleva, att jag kunde fortsätta gå framåt.

Och nu, när jag ser tillbaka på allt vi hade, kan jag känna en viss frid. Ja, tiden tog dig ifrån mig, men den gav mig också möjligheten att minnas dig, att vårda det vi delade. Den påminner mig om att varje dag är ett steg närmare något nytt, något okänt. Kanske något bättre. Tiden har sin egen agenda, men den ger också oss gåvan att växa, lära och älska på nytt.

Så är tiden vår värsta fiende? Ja, på många sätt. Men den är också vår bästa vän, om vi bara tillåter oss att förstå dess rytm.

Kategorier2024Du är som en hemsk vålnad

Du är som en hemsk vålnad

Publicerad den 2 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Varje gång jag stänger ögonen, ser jag dig. Du är som en vålnad, svävande genom mina tankar, en mörk skugga som hemsöker varje vrå av mitt sinne. Jag försöker blunda hårdare, tvinga bort dig, men du är kvar. Ditt minne, dina ord, ditt ansikte de flyter omkring som dimma, alltid där, alltid närvarande.

När jag vaknar på morgonen känner jag tyngden av dig, en närvaro jag inte kan skaka av. Det är som om du följer mig genom dagen, en tyst skugga som viskar bakom min rygg. Din närvaro är påtaglig, trots att du inte är här. Det är nästan som om du njuter av att se mig kämpa, som om du lever genom mitt lidande.

På natten är det värst. Då kryper du fram ur skuggorna och fyller mina drömmar med ditt vålnadsliknande skratt. Jag försöker ropa, försöker be dig att försvinna, men min röst försvinner i tomheten. Du är alltid där, för nära, för verklig. Du smyger runt i mitt inre, ett eko som vägrar tystna.

Snälla, försvinn. Lämna mig ifred. Jag behöver frihet från dig, från din obevekliga närvaro som drar mig ned i mörkret. Det är en kamp jag inte längre orkar ta. Du må ha varit viktig en gång, men nu är du bara en kvarleva av något som borde ha försvunnit för länge sedan.

Du är en hemsk vålnad, men jag tänker inte låta dig vinna.

Kategorier2024Bröst CancerRosa BandetRosa Oktober

Rosa Oktober

Publicerad den 2 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är något särskilt med oktober. Luften är kylig men ändå mild, och löven skiftar i varma färger. Men det är inte lövens sprakande skådespel som alltid får mig att tänka på oktober, utan snarare den rosa nyansen som fyller himlen och världen omkring oss. Rosa oktober, en påminnelse om styrka, kamp och sammanhållning.

Varje år i oktober blir jag påmind om henne. Min lillasyster, som förlorade sin kamp mot bröstcancer i mars 2009. Hennes skratt, hennes värme, och den oändliga styrkan hon visade genom hela sin resa är med mig varje dag. Men när oktober kommer, blir allt så mycket tydligare, så mycket mer påtagligt. Det rosa bandet, en symbol för kampen, bär jag för henne för hennes mod och den outtröttliga kamp hon förde.

Hon förlorade sin kamp, men hon förlorade aldrig sitt hopp. Bröstcancern tog henne ifrån oss alldeles för tidigt, men hennes minne är starkare än någonsin. Rosa oktober påminner mig inte bara om medvetenhet, utan om den tid vi delade, den styrka hon visade, och den smärta som ännu finns kvar i mitt hjärta. Det rosa bandet är en symbol för så många, men för mig är det min lillasysters liv, hennes berättelse, hennes kamp.

Jag minns mars 2009 som en tid då världen blev tystare, tyngre. Men ändå var det hennes leende jag minns mest. Trots smärtan, trots sjukdomens framfart, fortsatte hon att hitta glädje i de små sakerna – i en varm filt, i ett samtal med en vän, i en stilla stund i solen. Hon gav inte upp, inte ens när det var som mörkast.

Oktober kommer alltid att tillhöra henne, inte för att hon förlorade, utan för att hon kämpade med en styrka och beslutsamhet som få kan förstå. Hennes minne är inpräntat i varje rosa band jag ser, varje historia om kamp jag hör. Hennes mod lever kvar i varje dag, varje höst, varje oktober.

Rosa oktober är för alla som kämpar och har kämpat, men för mig är det för min lillasyster. Mars 2009 tog henne ifrån oss, men det rosa bandet jag bär varje år påminner mig om hennes kamp och hennes liv. Hon må ha förlorat striden, men hennes ande och hennes styrka är odödliga.

I år, som varje år, bär jag mitt rosa band för henne. För min syster, som var modigare än någon annan jag känner. Hennes resa slutade i mars 2009, men hennes närvaro finns kvar – i varje rosa oktober.

Kategorier2024Denna morgonHur hamnade jag här?

Hur hamnade jag här?

Publicerad den 2 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag öppnar ögonen, och mörkret omsluter mig som ett tjockt täcke. Inga ljud bryter tystnaden, inget som stör. Bara tomhet, bara jag. Hur länge har jag legat här? Dagar? Veckor? Kanske längre. Känslan av att ha varit bortkopplad från världen är överväldigande, som om jag sänkt mig själv i ett hav utan botten och aldrig tagit mig upp till ytan igen.

Hur hamnade jag här? Jag ställer frågan till mig själv, men svaret verkar undflyende, som om jag inte vill veta. Kanske för att sanningen är obekväm, för smärtsam att möta.

Det fanns en tid när jag var en del av världen, när varje dag hade ett syfte, en riktning. Jag trodde jag hade kontroll, jag planerade, organiserade och försökte hålla balansen. Men bit för bit släppte jag taget om mig själv, om min röst, tills jag knappt hörde den längre. Istället lyssnade jag på andra, fyllde mina dagar med att leva efter andras behov, andras förväntningar.

Jag visste att jag borde ha sagt nej oftare, borde ha dragit gränser tydligare. Men varje gång tystnade jag, log och nickade. Jag övertygade mig själv att det var enklare så. Det blev enklare att inte göra någon besviken, inte skapa konflikter. Men i den enkelheten förlorade jag mig själv.

Och nu ligger jag här, fast i tystnaden, i mörkret. Den enda rösten som ekar är min egen, den röst som jag under så lång tid tystade.

Hur tillät jag mig komma hit? Svaret ligger där, någonstans inom mig, om jag bara vågar leta. Kanske var det för att jag inte trodde att jag förtjänade mer. Kanske för att det var lättare att ge upp delar av mig själv än att riskera att bli avvisad, att vara den som inte räcker till.

Men nu, här i mörkret, inser jag att det är precis vad jag gjort jag har avvisat mig själv.

Jag andas in djupt, känner hur lungorna fylls med en kall, stillastående luft. Mörkret kanske omsluter mig, men det finns fortfarande en gnista där inne, en glöd jag inte släckt än. Kanske är det inte för sent. Kanske finns det fortfarande en väg tillbaka till ljuset, till mig själv.

Jag vet inte hur lång den vägen är, eller om jag kommer att klara det. Men jag vet att jag inte längre kan ligga här i mörkret och tystnaden. Jag har legat här för länge.

Det är dags att resa sig.

Kategorier2024Bränd i TystnadPersonlig

Bränd i Tystnad

Publicerad den 1 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

I det svaga ljuset från gatan utanför, föll en skugga över spegeln. Jag såg på min reflektion, men bilden som stirrade tillbaka var någon annan – en främling, vars ögon dolde allt jag inte vågade möta.

En gång hade det funnits en glöd, en slags värme som inte krävde ord. Men nu var det bara askan kvar, spillror av något som hade brunnit för starkt, för snabbt. Jag var inte säker på när det hade börjat. Kanske var det där hela tiden, som en långsam bränning som tärde på mig, tills jag till sist förlorade förmågan att känna något annat än smärtan.

Allt omkring mig kändes distanserat. Världen fortsatte som om ingenting hade hänt, som om den aldrig brytt sig om vad jag gick igenom. Samtalen blev ekon, och leenden, som en gång kändes äkta, var nu masker jag såg rakt igenom. Jag hade blivit bränd, men inte av eld – utan av närheten till något som aldrig riktigt var verkligt.

Minnen, som jag en gång vårdade, hade förvandlats till skärvor som skar djupt varje gång jag försökte plocka upp dem. Ord som hade burit löften, var nu tomma skal som ekade i mitt sinne, och smärtan av sveket, av att inte ha blivit sedd för den jag är, gnagde som en ständig påminnelse om förlusten av något obestämbart.

Jag blundade, men bilderna blev inte mindre tydliga. De dansade som flammor bakom mina ögonlock – händelser jag försökt radera, känslor jag försökt dämpa, men de brände sig fast. Det fanns ingen ro, ingen flykt. Jag var fånge i en eld som inte syntes, men som brann lika hett inombords.

När jag öppnade ögonen igen, var spegelbilden fortfarande där, stirrande tillbaka på mig med en tom blick. Jag kände hur brännmärkena fortfarande bultade, men det fanns inget bandage som kunde täcka de sår jag bar. Ingen annan kunde se dem, ändå var de där, alltid, som ett tyst rop om att jag behövde räddas.

Men vem skulle höra?

Kategorier2024Bakom Skärmarna: En Verklighet Vi GlömdeNovell

Bakom Skärmarna: En Verklighet Vi Glömde

Publicerad den 1 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Vi lever i en illusion. En värld där vi tror att våra liv är mer sammanflätade än någonsin, men i verkligheten har vi aldrig varit så långt ifrån varandra. Sociala medier målar upp en bild av perfektion, en fasad där varje ögonblick är noggrant utvalt för att passa in i det narrativ vi själva skapar. En bild som speglar allt vi vill vara, men sällan vad vi egentligen är.

Det som började som ett sätt att hålla kontakten, ett sätt att dela glädje och minnen, har blivit något helt annat. Vi jagar bekräftelse genom små digitala hjärtan och kommentarer, fastän vi i slutändan alltid känner oss tomma. Kanske är det därför förhållanden känns svagare nu än någonsin. Vi spenderar timmar på att stirra på skärmar, scrolla igenom bilder på andra människors liv, medan vi försummar det som faktiskt är äkta. Hur kan man vara närvarande när man ständigt är distraherad?

Jag har sett det hända. Par som sitter mittemot varandra på en restaurang, men istället för att prata, rör deras fingrar över en skärm. Blickarna möts knappt, som om den andra personen är där, men ändå inte. Vad hände med att vara närvarande? Att verkligen se varandra?

Vi är så upptagna med att visa världen vad vi gör, vad vi har, och vad vi tycker, att vi glömmer bort det viktigaste att leva för oss själva, för stunden, för våra relationer. Att älska på riktigt, inte bara genom en statusuppdatering eller en bild. Illusionen vi lever i blir allt tjockare, och varje dag förlorar vi oss själva lite mer i den.

Kanske är det dags att vakna upp. Kanske är det dags att se bortom skärmarna och istället se in i varandras ögon, för det är där den verkliga världen finns. Det är där vi hittar närhet, kärlek och det som verkligen spelar roll.

Kategorier2024Något vill ut

Något vill ut

Publicerad den 1 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det finns något i mig som vill ut. En känsla som växer, som trycker och tar upp allt mer plats, som om jag inte längre har kontroll. Det är som att något bubblar under ytan, redo att explodera men utan att jag vet när eller hur.

Frustrationen ligger som en tung filt över mina tankar. Jag försöker tänka klart, försöker fokusera, men det är svårt när allt känns så trångt inombords. Som om varje liten del av mig vill säga något, skrika något, men jag vet inte ens vad. Det är frustrerande, en ilska som inte har någon riktning, ingen riktig orsak, men den finns där. Varje dag.

Och så är det ångesten. Den där gnagande känslan som viskar i bakgrunden, som säger att jag borde göra mer, vara mer, men jag vet inte hur. Den är diffus, svår att sätta fingret på, men den är alltid närvarande, en ständig följeslagare. Den gör allt lite tyngre, lite svårare, som att gå genom lera när alla andra springer på fast mark.

Det finns något i mig som vill ut. Men jag vet inte om jag kan släppa ut det. Kanske för att jag inte ens riktigt förstår vad det är.

Jag känner hur det växer, hur det tar över varje tanke, varje andetag. Som en storm som samlar kraft men vägrar bryta ut. Ibland tror jag att det bara är en fas, att det snart går över, men det här har pågått för länge. Frustrationen rör sig som ett vilddjur i min bröstkorg, vill riva sig fri men hålls tillbaka av något osynligt, något jag inte kan identifiera.

Jag vill skrika. Jag vill slå sönder något, bryta sönder den där muren som håller allt tillbaka. Men det känns som om jag inte får, som om det vore fel att visa vad jag verkligen känner. Som om världen förväntar sig att jag ska hålla mig lugn, att jag ska behålla masken av kontroll. Men under ytan är det kaos. Under ytan är jag ett hav i storm.

Ångesten sliter i mig, den där gnagande oron som alltid finns där, under allt. Den får mig att tvivla på mig själv, ifrågasätta varje val, varje steg. Det är en ständig kamp mellan att vilja göra något, förändra något, och att känna mig fullständigt fast i den här känslan av hjälplöshet. Som om jag springer i cirklar och aldrig kommer någonstans.

Det värsta är kanske att jag inte vet hur jag ska släppa ut det. Att sätta ord på det känns omöjligt, för varje gång jag försöker förklara blir det bara tomma ord. Och människor runt omkring ser mig, men de ser inte det som händer inuti. De ser bara fasaden, den jag är på utsidan. Hur ska någon förstå det jag knappt själv kan greppa?

Kanske, en dag, kommer allt detta bryta ut. Kanske kommer jag till slut hitta ett sätt att släppa ut allt det som hållits inne så länge. Men tills dess bär jag det med mig, den där känslan som aldrig riktigt försvinner.

Kategorier2024Skuggan av Det Som Var

Skuggan av Det Som Var

Publicerad den 1 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Den där längtan, den fantasi som klamrar sig fast, hänger kvar som en envis dimma som vägrar lätta. Jag kan känna den i varje tyst stund, varje ögonblick då världen stannar till och ger mig tid att andas. Den viskar om gamla minnen, stunder som jag nästan har glömt men som fortfarande har kvar sin glöd.

Men jag vet att det är just det – en fantasi. Du finns inte längre här, och livet har gått vidare. Jag har gått vidare. Ändå finns det där, den där envisa känslan, som om hjärtat inte riktigt vill förstå vad huvudet redan vet. Det är över.

Jag vill att det ska försvinna, den där längtan, men den vägrar. Kanske är det för att jag fortfarande håller fast vid en liten bit av det som var. Kanske är det för att jag ännu inte har släppt taget helt. Men tiden går, och så småningom kommer den där fantasin försvinna. Tills dess får jag bära den med mig, en påminnelse om allt som var och allt som inte längre är.

Kategorier2024Osynliga regnet

Osynliga regnet

Publicerad den 1 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det har alltid varit där, ett osynligt regn som faller genom mina ögon. Inget som någon märker, inget som reflekteras i speglar eller kastar skuggor på marken. Jag kan inte förklara det för någon, för hur beskriver man något som inte syns? Det är bara en känsla, en närvaro, som om varje steg jag tar drar med sig små, tunga droppar som ingen annan kan se.

Ibland har jag undrat om jag är ensam om att bära det. Det osynliga regnet. När jag ser människor omkring mig, verkar de gå under klar himmel, deras världar oförmörkade av det jag bär. Men jag har lärt mig att inte jämföra, för alla har sitt eget väder, sin egen storm. Jag kan bara tala för mitt.

Det började tyst, som en vind som förändras i riktning, nästan omärkligt, men ändå nog för att skapa en skillnad. Ett ögonblick, en händelse, en förlust. Kanske var det så. Men efter det kunde jag aldrig riktigt bli av med känslan. Det osynliga regnet följde mig, överallt jag gick.

Jag blev bra på att dölja det. Människor ser på mig och tror att allt är bra, att jag har kontroll. Och kanske, på ytan, har jag det. Men regnet finns där, i varje ögonblick av ensamhet, i varje djup suck jag släpper när ingen ser. Ibland känner jag att det tynger mina axlar, som om jag bär något mer än bara mig själv genom dagen.

Det är ingen lätt sak att bära ett regn som ingen annan ser. Det finns stunder när jag vill skrika, låta någon annan veta att det är där, att jag kämpar med något som inte går att förklara. Men jag tystnar alltid. För jag har lärt mig att tystnad ofta är det enda sättet att överleva regnet. Det går inte att ropa på hjälp när det som behöver hjälpas inte syns. Jag har försökt, tro mig. Jag har försökt att sätta ord på det, att förklara för någon, men deras blickar har alltid varit fyllda av oförståelse.

Så jag bär det själv.

Men det finns också styrka i att bära det. Regnet har lärt mig tålamod, att vänta ut stormarna. Det har visat mig djupet av mina egna känslor, lärt mig att även i tystnaden finns det skönhet. För det osynliga regnet genom mina ögon kanske inte syns för världen, men det har format mig på sätt jag inte kan ignorera.

Och någon gång, kanske, kommer det att avta. Kanske kommer solen tillbaka och torka upp marken där mina tår har fallit. Kanske blir regnet till något mer – ett minne, en påminnelse om vad jag har gått igenom och överlevt.

Men tills dess, går jag vidare. Med regnet som min tysta följeslagare, vetandes att även om ingen annan ser det, är det verkligt för mig.

Kategorier2024Det lugn som aldrig kom

Det lugn som aldrig kom

Publicerad den 30 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Någon berättade för mig för länge sedan att det finns ett lugn före stormen. Jag vet inte längre om jag tror på det. Kanske är det något vi bara säger för att vi behöver en chans att andas innan allt faller samman. Eller kanske är lugnet där, men vi är för upptagna med att vänta på kaoset för att märka det.

Jag minns en tid då livet var enklare. Då varje dag hade ett förutsägbart mönster och känslor inte kastade mig från höger till vänster. Men den tiden känns som en avlägsen dröm nu. Som om jag stått stilla mitt i ett hav av förändringar, medan vågorna rört sig runt mig, utan att jag märkt hur långt jag dragits med.

Och så en dag kom stormen. Den kom inte som ett plötsligt utbrott, utan smög sig på. Ett samtal, en blick, en gnagande känsla som inte gick att ignorera längre. Det var inte en fråga om om stormen skulle komma, utan när. Jag stod där, mitt i all röra, och väntade på det lugn jag blivit lovad. Men det kom aldrig.

Istället fann jag mig själv tvungen att skapa mitt eget lugn. Mellan de höga vindarna som slet i mitt hjärta och de känslomässiga vågorna som höll mig fast. Jag lärde mig att andas djupt, mitt i stormens öga, och att hålla fast vid vad jag visste om mig själv. Jag visste att jag inte kunde kontrollera kaoset, men jag kunde kontrollera hur jag navigerade genom det.

Och kanske är det så lugnet ser ut inte som en stillhet utanför oss, utan en styrka inom oss. Stormar kommer och går, men vi är fortfarande här, letandes efter den där famnen där vi kan vila våra slitna nerver, eller den inre styrka som håller oss stående när vinden blåser som hårdast.

Så, ja, någon berättade för mig att det finns ett lugn före stormen. Men jag har lärt mig att lugnet inte alltid väntar på oss. Ibland måste vi skapa det själva.

Kategorier2024IdentitetsresanPersonligTankar

Identitetsresan

Publicerad den 30 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag står framför spegeln, ser in i mina egna ögon och undrar vem jag egentligen är. Två identiteter, två världar som på något sätt krockar inom mig. Min kultur, den jag växte upp i, har format mig, men den känns ibland som en trång ram som inte riktigt rymmer hela mig. Jag bär med mig tre språk, som dansar på min tunga och mina händer, ibland smidigt, ibland i kaos. De orden som betyder något på ett språk kanske inte finns på det andra. Och när jag talar, känner jag hur varje språk för med sig sin egen historia, sin egen verklighet.

Men det som alltid funnits där, som en skugga i bakgrunden, är mitt funktionshinder. Samhället försöker ständigt att definiera mig genom det, att säga vad jag kan och inte kan göra. Men för mig har det aldrig varit ett hinder. Det är bara en del av mig, som mina ögon eller min röst. Jag har alltid vägrat att låta det begränsa mig, men ändå finns det de som inte kan se mig bortom det. De som stirrar, de som antar saker om mig innan de ens pratar med mig.

Så vem är jag egentligen? Jag har ställt mig den frågan tusen gånger, kanske fler. Jag känner mig som en mosaik av alla dessa delar kulturen, språken, funktionshindret men ingen av dem känns som hela bilden. Hur ska jag hitta mig själv när alla dessa bitar ibland verkar slåss om uppmärksamheten? När kommer lugnet, när kommer friden som alla talar om? Jag längtar efter att bara kunna andas ut och känna att jag är där jag ska vara.

Varje dag är en kamp. Att navigera mellan alla dessa förväntningar, från andra och från mig själv. Vissa dagar känns det som om jag har det under kontroll, som om jag har hittat en balans. Men andra dagar… andra dagar är som att klättra uppför ett berg med en ryggsäck fylld av tyngder jag inte bad om.

Och ändå, trots allt detta, ger jag inte upp. Kanske är svaret på vem jag är inte något som kommer plötsligt, utan något jag långsamt bygger själv, bit för bit. Kanske är det i kampen, i de dagliga stegen framåt, som jag kommer att hitta mig själv.

Och när den dagen kommer, när jag kan stå där och känna att alla mina delar får plats i den jag är då kommer lugnet. Då kommer friden.

Kategorier2024NovellNovell: Döm inte utan att veta

Novell: Döm inte utan att veta

Publicerad den 30 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är som en osynlig mur reser sig mellan dig och världen så snart du uttrycker en åsikt. Orden du delar, de tankar som bara är en del av vem du är, möts plötsligt av kyla. Dömda, inte på grund av deras innebörd, utan för att någon annan snabbt formulerat en bild av dig utan att känna dig..

Du sitter där framför skärmen, skriver något som betyder något för dig, men innan du ens hinner trycka på ”skicka” vet du vad som kommer. Blickar, förutfattade meningar, ytligheten som smyger sig fram som en skugga. Det känns som om ingen egentligen bryr sig om historien bakom dina ord. Bara vad du säger just nu – inte varför du säger det.

”Varför dömer ni mig?” vill du skrika. Det är som om ingen ser hela bilden, bara ett ögonblick som de själva valt att tolka. Människor tenderar att välja den enklaste vägen, den som kräver minst förståelse. Men du, du önskar att de skulle stanna upp, fråga, och förstå. Att någon skulle vilja höra din historia.

Istället dömer de. Hårda ord, kalla ansikten som gömmer sig bakom skärmar, modet som försvinner när ansvaret kan undvikas. Det är alltid lättare att döma när man inte behöver se någon i ögonen, när skärmen är en mur som skyddar deras egna osäkerheter.

Du suckar, trycker ändå på ”skicka”. För du vet, innerst inne, att din historia är värd att höras. Den har ett djup som ingen kan förstå förrän de ställer rätt frågor. Och även om de inte gör det, så är det deras förlust. De är fega, gömda bakom skärmarna, och det är lättare att döma än att försöka förstå.

Men du vet bättre. Du vet att en människas åsikter formas av deras resa, deras upplevelser och deras sanningar. Och den sanningen, den bär du med stolthet, oavsett vad de andra tror sig veta.

Döm mig inte, tänker du. För ni vet inte hela historien.

Kategorier2024Min vardagOsynlig mask

Osynlig mask

Publicerad den 29 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Varje morgon, när jag vaknar, är det som om jag sätter på mig en osynlig mask. Det är inget jag tänker på längre, det sker automatiskt. Jag kliver ur sängen, går till jobbet och där är den – masken som stänger av allt. Alla känslor, alla tankar som snurrar inom mig, allt blir tyst bakom den. Jag ler åt varje person jag möter, som om allt är precis som det ska vara. Som om jag inte känner mig som en främling i mitt eget liv.

Det är en märklig känsla, att behöva le fast man inte vill. Att behöva vara trevlig när allt man vill göra är att skrika, att få ett ögonblicks andrum från alla krav och förväntningar. Men så fungerar det inte, inte i den här världen. Jag måste hålla det inom mig. När någon gör mig irriterad, när de säger något som får blodet att koka, biter jag ihop, släpper fram ett leende och låtsas som om det aldrig hände.

Och komplimanger – de värsta av allt. När någon säger något snällt, när de ger mig uppmärksamhet, känns det som om hela min kropp låser sig. Jag blir stel, tittar bort, vet inte hur jag ska hantera det. Det är som om jag inte riktigt förtjänar det, som om deras ord träffar någon version av mig som jag inte längre känner.

Jag tror inte att någon märker något. Det är nästan komiskt hur bra jag har blivit på att dölja det. Hur jag kan spela min roll så väl att ingen någonsin ifrågasätter något. De ser bara masken, inte människan bakom. Och det är frustrerande, så otroligt frustrerande, att varje dag leva i detta spel, där jag låtsas vara någon jag inte är.

När jag kommer hem, då släpper allt. Masken faller av, och verkligheten kommer över mig som en tsunami. Det är som om alla känslor jag har stängt inne under dagen väller fram på en gång, överväldigande, förkrossande. Jag hamnar på golvet, försöker andas, försöker hitta något slags fotfäste. Men varje dag känns det likadant. Som om jag drunknar i något som ingen annan kan se.

Så är det, varje dag. Jag vet inte hur länge jag orkar fortsätta. Men jag bär masken ändå, för det är så världen fungerar. Jag har bara inte lärt mig ännu hur jag ska leva utan den.

Kategorier2024Helgernas Utmaningar

Helgernas Utmaningar

Publicerad den 29 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det finns något märkligt med helger. I teorin är de en paus, ett utrymme att andas, slappna av och vara sig själv. Men i praktiken? De är annorlunda. När veckans struktur faller bort och vardagen inte längre styr med sitt fasta schema, dyker det upp tomrum som är svårare att fylla.

Jag vaknar lördag morgon med en tyngd på bröstet. Ingen stress över arbete, inga mejl som väntar på att besvaras. Bara en oändlighet av timmar framför mig, utan riktning. Helgen har blivit som ett ekande rum där varje tanke, varje känsla känns lite högre, lite starkare. Den där känslan av att något saknas gör sig ständigt påmind, särskilt när lugnet infinner sig. Det är då alla tankar jag har tryckt undan hela veckan har en chans att ta sig fram, obönhörligt.

Det är konstigt hur helger, som en gång var en källa till glädje, nu känns som en slags prövning. Att hantera tomheten – inte bara i schemat, utan också inuti. Vissa dagar känns det som om hela helgen är en lång process av att fylla detta tomrum med meningsfulla aktiviteter. Men även de bästa planerna känns som om de saknar något.

Jag ser på klockan, och det känns som om tiden kryper fram. Samtidigt har jag det alltid svårt att hitta något att se fram emot. Planer kan ändras, saker kan hända spontant, men just den här känslan av ensamhet under helgen? Den försvinner inte lika lätt. Jag vill gärna tro att det bara är en övergångsfas, men ibland känns det som om helgerna förvandlats till en påminnelse om vad som inte längre finns.

Jag klär på mig och går ut, tar en lång promenad. Andas in den friska luften, låter skogen eller staden omfamna mig. Men även när jag går bland andra människor, känner jag av distansen. Alla andra verkar ha sina rutiner, sina planer, sina gemenskaper. Men jag? Jag har mig själv och tankarna jag försöker undvika.

Söndagar är värst. Det är då ångesten börjar krypa närmare, som en skugga i periferin. Vetskapen om att vardagen snart är tillbaka ger en viss lättnad, men också en underlig sorg. Helgen gick inte som jag hade hoppats, men samtidigt känns det som om den skulle kunna ha varit något mer något bättre.

Helgerna är utmanande. De tvingar mig att konfrontera det jag kanske inte vill se. Men trots det fortsätter jag. Kanske är det bara så livet är ibland – fyllt av stunder där vi söker och hoppas att hitta mening i mellanrummen.

Kategorier2024När Mardrömmar Bleknar

När Mardrömmar Bleknar

Publicerad den 28 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag har haft mardrömmar ett tag nu. Nätter fyllda av rastlöshet, där varje timme känts som en evighet och tankarna som jag försökt undvika har jagats fram i mörkret. Men något har förändrats. Det känns som om stormen inom mig sakta börjar lägga sig. Mardrömmarna har inte försvunnit helt, men de är inte lika skrämmande längre. Jag börjar se ljuset mellan skuggorna.

Det var sent på kvällen, och vinden susade mjukt genom de höga träden som omringade stigen. Jag hade gått länge, nästan utan att tänka, med blicken riktad framåt mot de skuggor som långsamt förvandlades i skymningen. Varje steg kändes tungt, men jag fortsatte ändå. Jag visste att om jag bara kunde klättra lite högre upp för berget framför mig, så skulle jag få en annan utsikt. En ljusare horisont.

Men tankarna var som ett mörkt moln som hängde över mig. Jag mindes den gången allt föll isär, hur tryggheten försvann, och hur ensamheten smög sig in i mitt liv som en ovälkommen gäst. Mardrömmen av förlusten och sveket hade gripit mig, och det kändes som om jag aldrig skulle hitta min väg ut ur den labyrinten. Hur jag än kämpade, verkade det som om natten aldrig skulle lämna mig.

Men något förändrades den här natten. Jag stannade upp när jag såg en stig som ledde uppåt, mot bergets topp. Det var brant och stenigt, och jag kände mig tveksam. Var det värt att kämpa mer? Jag kunde stanna här, i det välbekanta, och vänta på att natten skulle svälja mig helt.

Men något djupt inom mig viskade, nästan obemärkt till en början, att det var dags att ta ett steg till. Så jag satte handen mot första stenen, drog mig upp och kände hur mina muskler svarade, trots tröttheten. Varje steg uppåt var ett brott mot den förlamande kraften av min inre storm. Det var svårt, det var utmanande, men det fanns en annan kraft inom mig – en som jag knappt kände igen men som nu började röra sig framåt med en oväntad styrka.

När jag nådde toppen, var världen under mig förvandlad. Det mörka som hade omslutit mig hade nu skingrats. Natten var fortfarande där, men stjärnorna lyste starkare än jag någonsin sett dem. Tystnaden var inte längre hotfull, utan lugnande. Den kalla vinden bar med sig en stillhet jag länge saknat.

Jag insåg där, ståendes högst upp, att mardrömmar kan kännas oändliga när man är fast i dem, men när man klättrar över dem, stiger upp till en plats där perspektivet förändras, blir de till något annat. Kanske en vacker dröm. Kanske bara en påminnelse om min styrka att ta mig förbi dem.

Och i det ögonblicket, kände jag att jag kunde fortsätta.

Kategorier2024NovellSolen Skiner Ändå

Solen Skiner Ändå

Publicerad den 28 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Även solen är ensam men den skiner. Den reser sig varje morgon, helt utan sällskap på sin resa över himlen. Ingen annan stjärna är där för att dela dagens ljus eller natten som väntar. Och ändå skiner den, starkt och kraftfullt, som om den inte känner av sin egen ensamhet.

Det finns dagar då jag känner mig som solen. Ensam, men med en inre styrka som inte slocknar. Det är som om världen förväntar sig att jag ska lysa upp allt omkring mig, men det är ingen som ser vad som händer när kvällen faller och mörkret tränger sig på. Ensamheten. Den där tysta, kvävande känslan av att vara ensam, även när människor är nära. De ser ljuset jag ger, men inte den tomhet jag bär inom mig.

Ändå, precis som solen, fortsätter jag. Jag reser mig varje dag, för det finns en kraft i att skina trots allt. Det finns en styrka i att vara självständig, i att veta att jag kan lysa oavsett om någon står bredvid mig eller inte. Det är mitt eget ljus, och det är värt att värna om.

Ibland undrar jag om det är möjligt att solen själv känner längtan. Kanske önskar den sig sällskap, någon att dela sina strålar med. Men det är också möjligt att den har funnit frid i sin ensamhet, att den vet att dess ljus är nog – att det är tillräckligt, även om det bara är för sig själv.

Jag försöker lära mig av solen. Att även när jag är ensam, fortsätta lysa. För det är när jag lyser som jag verkligen känner mig levande. Och kanske, om jag tillåter mig själv att vara mitt ljus fullt ut, kommer någon annan att se det och förstå. Kanske är det inte ensamheten som definierar mig, utan min förmåga att fortsätta skina, trots allt.

För i slutändan, även solen är ensam. Men den skiner ändå, och det är det som gör den så stark och så vacker.

Kategorier15 augusti En Oväntad ÅterkomstBakom Skärmen

Bakom Skärmen

Publicerad den 28 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är som att man går in i en osynlig labyrint varje gång man kliver in på sociala medier, messenger eller dejtingsajter. En värld fylld av profiler, bilder, likes och konversationer som ibland känns lika verkliga som ett samtal öga mot öga. Men så ofta är det långt ifrån. Man börjar prata med någon, skicka ett meddelande, kanske till och med utbyta några vänliga ord. För ett ögonblick finns det en öppning, en chans att skapa en koppling. Men så snart man nämner sitt namn, eller avslöjar att man är hörselskadad, försvinner allt.

Det är som om något bryts. Blicken på andra sidan förändras, fastän man inte kan se den. Man känner den i de få ord som kommer efter, eller så kommer det inte ens några ord alls. De försvinner. Blockerar. Dömer.

Och där står man, kvar med den märkliga tomheten. Inte för att man hade hunnit bygga upp något särskilt med just den personen, men för att man återigen påminns om hur ytlig och fördomsfull världen kan vara. I det digitala rummet känns det som att folk dömer ännu snabbare, ännu hårdare. ”Hörselskadad? Då kan du inte kommunicera som jag. Då måste du vara mindre kapabel. Du är annorlunda. Du är inte som oss.” Det gör ont att veta att ett enda ord, en enda egenskap, kan få människor att dra förhastade slutsatser.

Ibland undrar man vad det är de ser. Kanske tror de att jag är någon jag inte är, en skäggig taliban eller något annat stereotypt. De ser inte människan bakom. De ser inte styrkan, intelligensen, eller den empati som finns i varje ord jag delar.

Det är så sjukt, tänker man. Så galet att något så enkelt som ett namn, eller ett funktionshinder, kan få människor att dra sig undan så snabbt. Kanske är det deras rädsla. Deras osäkerhet. Men det gör det inte lättare att bära. Det är som att bära ett osynligt märke som andra tolkar fel varje gång.

Men mitt i all frustration, finns en styrka i att veta vem man själv är. Att veta att deras fördomar är just deras – inte mina. Det är deras förlust, inte min.

Kategorier2024Förmiddag med känslor och skrattMinne

Förmiddag med känslor och skratt

Publicerad den 28 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Den torsdagsförmiddagen när Lilleman kom över var något särskilt. Han skuttade in genom dörren med ett brett leende, och det var tydligt att vi hade en rolig stund framför oss. Vi hade bestämt oss för att se Insidan ut 2, något vi båda var nyfikna på. Med solen som sken genom fönstret och några kuddar på golvet satte vi oss tillrätta för att börja.

Filmen svepte snabbt in oss i sin värld av känslor, men det var inte bara filmen som gjorde förmiddagen så speciell. Det var alla samtal mellan oss. Lilleman ställde nyfikna frågor om varje känsla som dök upp på skärmen. ”Varför är ilska alltid så arg?” frågade han, och vi började prata om varför det ibland är okej att känna så. Våra diskussioner om sorg och glädje ledde till flera skratt – mest för att vi båda försökte förstå känslorna på vårt eget sätt.

Vi skrattade så mycket åt vissa scener och åt varandra när vi försökte analysera varenda liten känsla. Denna förmiddag blev mer än bara en stund framför en film. Den blev ett minne fullt av skratt, värme och en känsla av att vi delade något speciellt.

Kategorier2024Sömnen är min vän

Sömnen är min vän

Publicerad den 27 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Sömnen är min vän, en trogen följeslagare som aldrig dömer, aldrig begär något tillbaka. När världen känns för mycket, för högljudd eller för kravfylld, är det sömnen som tar mig i sin famn, vars lugnande närvaro skingrar dagens tyngd. Den drar mig varsamt från verkligheten, där tankarna snurrar som aldrig förr och påminnelserna om att prestera alltid ligger och lurar.

I mörkret, där inga krav finns, hittar jag den trygghet som dagarna ibland stjäl. Sömnen är där och väntar, redo att lyssna när jag inte längre vill eller orkar vara stark. Den behöver ingen förklaring till varför jag behöver fly en stund. Inget dömande över varför jag inte hann med allt. Inga frågor, inga förväntningar. Bara ett mjukt, stilla vakuum där jag får vara precis som jag är.

Det är här, i sömnens rike, som jag är fri. Jag får tid att läka från små ord som sårar och gester som missförstås. När dagen känns övermäktig och jag inte vet var jag ska ta vägen, är det i sömnen jag finner lugn. Ett tillfälligt uppehåll där inget ont kan nå mig.

Och när jag vaknar, omfamnar jag morgonen med nytt mod, för jag vet att när det blir för mycket igen, när tankarna går i cirklar och jag vill dra mig undan, då finns sömnen där. Min vän, min tillflykt, min fristad.

Den sviker aldrig.

Kategorier2024Jag är inte defektPersonlig

Jag är inte defekt

Publicerad den 27 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag stod där, mitt i rummet, medan orden ekade runt omkring mig. De var aldrig högt sagda, alltid dolda bakom leenden och små kommentarer, men de nådde mig ändå. Ett mönster av subtila påpekanden, av saker som jag borde vara eller göra annorlunda. Som om jag vore något som behövde fixas.

Men jag är inte defekt.

Det har tagit mig tid att förstå det. Så länge jag kan minnas har jag försökt anpassa mig, strävat efter att passa in i andras förväntningar, även när de var osynliga. Jag har lagt märke till varje nyans i deras röster, varje suck eller höjning på ögonbrynet, och trott att det var min uppgift att förändras. Bli bättre. Bli rätt.

Och ändå… inget jag gjorde var någonsin tillräckligt.

Det är som att de bär runt på en osynlig manual för hur jag borde vara, men ingen har någonsin gett mig den. Jag får bara höra om alla fel jag gör enligt deras osynliga regler. En gång blev jag tillsagd att jag var för tyst, en annan gång att jag var för känslig. När jag öppnade mig för mycket var det ”för intensivt”, men när jag höll tillbaka blev jag kallad för ”otillgänglig”. Allt blev fel oavsett vilken väg jag tog.

Men jag är inte defekt.

Jag har kommit att inse att jag är precis som jag ska vara en person som inte kan placeras i en färdig mall eller form. Jag är en unik blandning av styrkor och svagheter, av mjuka och hårda kanter, som alla är en del av mig. Det finns ingen enkel instruktion för hur jag fungerar, ingen snabb lösning som kan passa mig in i någon annans bild av ”rätt”.

Jag har känslor som ibland svämmar över, och det betyder inte att jag är för mycket. Jag tänker djupt och noggrant, vilket ibland kan göra mig tyst, men det betyder inte att jag är för lite. Jag bryr mig om andra, och om mig själv, och det gör mig inte till någon som behöver korrigeras.

Jag har insett att min värdighet och mitt värde inte ligger i att vara perfekt för någon annans skull. Jag behöver inte modifieras, justeras eller fixas. Jag är redan hel, med alla mina skavanker, och jag är stolt över det.

Jag kommer aldrig att vara den som följer deras tysta regler, deras oskrivna manualer. Jag är inte deras projekt att förbättra. Deras åsikter är inte mina att bära. Jag har rätten att vara den jag är, utan förklaring eller ursäkt. Och jag kommer att fortsätta att vara precis så som jag är, för jag är inte defekt. Jag är jag.

Och det är tillräckligt.