Kategorier2025I tystnaden

I tystnaden

Publicerad den 13 april 2025av Maxwell Ryder Emerson

En gång i tiden längtade jag efter helgen. Efter semester. Efter att bara få vara. Släppa alla krav, sova ut, ta en kopp kaffe i tystnad. En gång i tiden kändes tystnaden som en gåva.

Men nu…

Nu är den något annat.

Nu lever jag i den tystnaden. Den omsluter mig som en dimma, tät och kvävande.

Tystnaden… ja, tystnaden.

Den äter mig inifrån.

Sakta, nästan ömt, som om den viskar: ”Jag är allt du har kvar.”

Jag hör inga skratt längre. Inte mina egna, inte andras. Det ekar bara gamla minnen i väggarna, och jag har slutat svara när de ropar.

Jag börjar ifrågasätta mig själv.

Är det mig det är fel på?

Är det därför jag aldrig riktigt passat in, inte känt mig hemma bland människor?

Jag brukade tro att jag bara var lite annorlunda. Lite mer känslig, kanske.

Men nu undrar jag om det inte är mer än så. Om det är något trasigt i mig – något som andra ser men aldrig säger rakt ut.

De ler, ja. De säger:

”Du är så rolig, så klok, så djup.”

Men ändå… när det är dags att bjuda in till gemenskap, så glöms jag bort.

Jag får inte följa med. Jag blir kvar.

Med tystnaden.

Jag försöker ropa ibland. Skriva ett meddelande, föreslå en fika, höra av mig.

Men svaren kommer långsamt. Om de ens kommer alls.

Och då blir tystnaden ännu högre. Nästan aggressiv.

Jag skriker inte ut det, nej. Jag biter ihop.

Men ibland viskar jag det till mig själv innan jag somnar:

”Är det mig det är fel på?”

Och ibland…

ibland är det den enda rösten jag hör.

Men jag andas. Jag lever. Än så länge.

Och kanske kanske en dag kommer någon att höra mig.

Inte bara det jag säger, utan det jag försöker dölja.

Tills dess

lever jag i tystnaden.

Och hoppas den en dag släpper taget.

Kategorier2025Tack för ingenting

Tack för ingenting

Publicerad den 6 april 2025av Maxwell Ryder Emerson

Det är konstigt, egentligen. Hur man kan stå där, naken i själen, med hjärtat i handen och tänka: “Men jag trodde vi var vänner.” Och hur tystnaden svarar tillbaka med ett hånflin.

För det märks. Det märks vilka som hör av sig när du inte skrattar högst på festen. Det märks vilka som stannar när ljuset slocknar och allting blir vardag, skitigt och obekvämt. När man inte längre är den där roliga, starka, alltid-glada-versionen som folk gillar att klistra upp som prydnad på sina jävla sociala medier. Då märks det.

Och vet ni vad? Nu får det vara nog.

Jag är trött på att ge när ni bara tar. Trött på att lyssna på era problem när ni inte ens märker att jag håller på att drunkna i mina egna. Trött på att vara till lags, vara tillgänglig, vara den där jävla “trygga punkten” medan ni kommer och går som om jag vore ett jävla väntrum. Men ni vet vad? Väntrummet har stängt. Sätt er någon annanstans.

Så ja, det märks vilka vänner man har. Och nu kan ni dra åt helvete.

Inte för att jag hatar er. Nej. Jag är bara klar. Klar med era ursäkter, era bortförklaringar och den där lilla tonen av “det var ju inte meningen”. För vet ni vad? Det var meningen. Alltihop. För om man bryr sig, då visar man det. Punkt.

Så fuck you. Men tack. Tack för att ni visade ert rätta jag. Nu vet jag vilka jag ska sluta sakna.

Kategorier2025Nej, jag är trött.

Nej, jag är trött.

Publicerad den 25 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Nej. Jag är trött.

Inte trött som i “sovit dåligt” eller “det var en lång dag”, utan en trötthet som liksom sitter i bröstet, i huden, i själen om man nu tror på sånt. En sån där trötthet som viskar: “Det spelar ingen roll.”

Jag sitter här på min arbetsplats. Den där platsen som folk kallar “trygghet” och “stabilitet” och som chefen stolt kallar “familj”, fast jag aldrig känt mig mer ensam. Jag gör mina uppgifter. Jag svarar på mejlen. Jag bockar av listor. Jag ler när någon går förbi, för det är så man gör. Det är så man överlever.

Men inuti… nej. Inuti är jag bara trött.

De säger att man ska vara tacksam. Tacksam för jobbet, för inkomsten, för kollegorna, för kaffet som alltid smakar lite sump. Men tacksamheten känns som ett plåster på ett brutet ben. Den hjälper inte.

Jag vill bara ge upp idag. Lägga mig på skrivbordet och säga till världen att jag inte orkar spela med längre. Att jag inte orkar låtsas som om det här ger mig något. För det gör det inte. Det ger mig inte mening, inte glädje, inte ens en gnista av hopp.

Jag vet att det här bara är en dag. Kanske imorgon känns annorlunda. Kanske jag skrattar åt det här om några veckor, som man gör med gamla dagboksinlägg eller fula frisyrer. Men just nu, precis här…

Vill jag bara få säga det. Utan att någon rättar mig. Utan att någon kommer med klämkäcka råd eller säger “ryck upp dig”. Jag vill bara få vara trött. Få känna ångesten utan att skämmas. Få sucka utan att någon höjer på ögonbrynen.

Och kanske, bara kanske, finns det någon annan där ute som läser det här och känner likadant. Som också sitter på en plats där själen krymper lite varje dag. Då vill jag bara säga: du är inte ensam.

Och jag? Jag andas. Jag skriver. Jag är kvar. Trots allt.

För ibland är det det mest meningsfulla man kan göra.

Kategorier2025En gammal vän jag inte saknat

En gammal vän jag inte saknat

Publicerad den 25 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag vaknade i gryningen, långt innan klockan ens funderat på att ringa. Det var som att något satt på mitt bröst, som en skugga som lagt sig ovanpå mig utan att jag bett om den. En bekant tyngd. Inte en saknad vän, inte en älskad släkting. Nej, det var den där andra.

Ångesten.

Min första tanke var enkel men desperat:

Nej, nej, inte du igen.

Jag blundade hårt, som om det skulle räcka för att trycka undan allt. Snälla, försvinn, viskade jag i mörkret. Men det hjälpte inte. Den var redan där. Den gamla, trötta, ofrivilliga följeslagaren.

Tankarna snurrade, som ett dåligt karusellåk jag aldrig bett om. Hela världen gungade. Min kropp låg fastklistrad i sängen, som om någon tejpat fast mig medan jag sov. Jag kunde knappt röra mig. Armarna tunga som bly, benen som bortdomnade.

Jag försökte andas. Långsamt, medvetet. In. Ut. In. Ut. Som att lura kroppen att allt var okej. Som att lura hjärnan att inte rusa iväg med mig. Paniken fick inte vinna. Den fick inte.

Till slut kom jag loss. Men inte utan pris. En skarp smärta i magen påminde mig om att ångest inte bara är en känsla – det är fysisk. Det är på riktigt.

Jag ville bara skrika. Skrika ut det som satt fast i bröstet, i halsen, i tystnaden. Skrika så någon kanske skulle höra – även om det bara var jag själv.

Jag orkar inte mer.

Men jag sa det inte högt. Jag vet inte varför. Kanske för att jag visste att jag ändå skulle fortsätta. En dag till. En morgon till. Ett andetag i taget.

Men just då, i den där stilla stunden innan världen vaknade – då var det bara jag.

Jag och min gamla ovälkomna vän.

Och en önskan om att få sova igen.

Utan att behöva kämpa.

Men nej.

Nu ska jag försöka överleva dagen.

Trots smärtan som gnager i magen. Trots obehaget som vägrar släppa taget om mitt bröst. Trots tröttheten som borrar sig in i varje cell av mig.

Jag reser mig upp, vingligt, men jag reser mig. Sätter fötterna i golvet, kallt men verkligt.

Och jag tänker – kanske är det här nog för idag.

Att bara överleva.

Och ibland… är det faktiskt tillräckligt.

Eller inte.

Kategorier2025Från Gru till kattunge – en liten känslostorm i vardagsformat

Från Gru till kattunge – en liten känslostorm i vardagsformat

Publicerad den 24 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Vissa dagar känner jag mig som Gru från Dumma mej. Ja, du vet – den där skalliga snubben med spetsig näsa och ett humör som en bränd pannkaka. Man vill bara gå omkring och vara lite småsur, fräsa åt folk i kön på Ica och muttra över att bussen är sen igen. Det är som att hela världen bara ropar: “Kom igen nu, visa din inre skurk!” Och det gör jag – med bravur. Jag blir arg och elak på samma gång. En riktig ilsken grizzlybjörn.

Men så plötsligt… stick! Någon säger något snällt. Någon tittar på mig med ett leende eller ställer den där oväntade frågan: “Hur mår du egentligen?” Det är som om någon stuckit en nål rakt in i björnens päls, och poff! – där ligger en spinnande kattunge istället. Snäll, varm, nästan löjligt tillmötesgående. Björnen har gått i ide igen.

Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vill jag helst låta björnen sova. Låt den snarka i fred, djupt nere i mitt inre där den kan tugga på sina blåbärsdrömmar och bara… vara. Men det är svårt när folk beter sig som idioter. Alltså, på riktigt – om du kastar sten i en glashytt med en björn i, vad tror du händer? Du får skylla dig själv om du väcker besten.

Jag tror att många inte riktigt fattar grejen med mig. De ser bara björnen när han morrar, inte kattungen som spinner när det är rätt stämt. De hör bara tonen, inte känslan bakom. Men jag har blivit känslig med ord. Det där du sa i förbifarten? Jag låg vaken halva natten. Det där lilla skrattet när jag berättade något viktigt? Det fastnade som en tagg.

Så nästa gång du möter mig – välj dina ord försiktigt. Jag är kanske inte alltid solig, men jag är äkta. Bakom Gru, bakom björnen, bakom taggarna – finns jag. Och ibland vill jag bara bli förstådd. Precis som jag är.

Och vet du vad? Det kanske räcker.

Kategorier2025Kvällens Tanke

Kvällens Tanke

Publicerad den 23 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag sitter stilla. Inte för att jag vill, utan för att jag inte vet vart jag ska gå. Tankarna rusar men kroppen vägrar följa. Det är som om tiden går vidare, men jag blev kvar någonstans. Någonstans där det aldrig riktigt kändes rätt.

Jag tänker på det där som hände. Eller kanske snarare, det där som inte borde ha hänt. Det som etsade sig fast, byggde bo i bröstkorgen, gjorde andningen trög och nätterna tunga. Det som lämnar märken utan att synas. Det som borde ha varit ogjort, ogjort, ogjort.

Men där och då fanns inga varningsskyltar, inga sirener. Bara tystnad. Ett avgrundsdjupt ingenting som sög in mig innan jag hann förstå.

Och nu sitter jag här. Undrar varför vissa saker får finnas alls. Vissa handlingar. Vissa människor. Vissa minnen.

Allt det där som aldrig borde fått en plats i verkligheten.

Det finns sådant som inte borde existera.

Men det gör det ändå.

Och jag?

Jag finns kvar.

Kanske är det också en slags styrka.

Eller bara ännu ett mysterium.

Kategorier2025Vänta Inte På Mig Om Du Inte Tänker Komma

Vänta Inte På Mig Om Du Inte Tänker Komma

Publicerad den 23 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Ibland känns det som jag går runt med en osynlig skylt runt halsen. En skylt som säger “förstå mig”, men ingen verkar riktigt se den. Jag vill inte ha någon som bara ler på ytan, säger rätt saker och håller igen när det börjar brännas. Jag vill ha någon som vågar. Någon som ser rakt igenom allt jag visar upp, och ändå stannar kvar. Inte för att de måste, utan för att de vill.

Att känna är inte farligt. Att prata är inte ett hot. Tystnad, däremot – den skrämmer mig mer än alla ord som någonsin kunde sägas fel.

Folk säger att det ska ske naturligt. Som om det vore ett frö som gror i egen takt, utan att någon rör vid det. Men jag undrar – hur lång tid är “naturligt”? Månader? År? Ett helt liv? Ska jag bara stå kvar och vänta på något som kanske aldrig kommer?

För mig är det enkelt. Antingen vill man, eller så vill man inte. Och den som inte vågar visa det – den vet kanske inte ens vad den letar efter.

Absolut. Här kommer fortsättningen med en arg och sarkastisk ton:

Och nej, jag köper inte det där jäkla snacket om “det kommer när du minst anar det”. Som om kärlek vore någon jävla överraskning på posten. “Åh titta, ett paket känslor! Helt oväntat!” Snälla. Vi är vuxna människor. Vi vet vad vi vill – eller åtminstone borde vi veta det. Om du inte vet vad du känner, varför är du ens här?

“Jag är inte redo”, säger vissa. Jaha? Men du är redo att skicka hjärtan, ligga nära, hålla handen och få någon att känna sig speciell – tills det plötsligt blir för verkligt. Då drar du dig tillbaka som om jag vore eld och du vore rädd för att brinna upp.

Vet du vad jag tror? Jag tror att människor är livrädda för att känna på riktigt. Det är lättare att spela cool, vara svår, låtsas som att man “tar det som det kommer”. Det låter vuxet, moget, till och med lite mystiskt. Men egentligen? Det är bara fegt.

Och under tiden står jag här och väntar på någon som ser mig – inte bara tittar på mig, utan ser. Någon som inte springer så fort samtalet blir lite för ärligt. Någon som inte stänger av sina känslor som om de vore en störande notis på mobilen.

Men det kanske är för mycket att begära nu för tiden. Autentiska känslor. Sårbarhet. En rak jävla mening.

Eller så är det bara jag som fortfarande tror att det borde vara enkelt. Inte lätt, men enkelt. Om man vill då visar man det. Punkt.

Vill du att jag bygger vidare på det ännu mer? Kanske utvecklar en karaktär eller en situation där detta exploderar?

Självklart här kommer ett kraftfullt avslut med den skärpning du bad om:

Så vet du vad? Skärp dig.

Ja, du och alla andra som tror att det räcker med halvengagemang och halvsanningar. Det här är inte en jävla auditionshow där du provar lite känslor, testar några blickar och sen går hem och funderar i tre veckor på om du är redo. Antingen är du med – eller så kliver du åt sidan och sluta ta upp plats hos någon som faktiskt vet vad de vill.

Jag är inte här för att vara ditt kanske.

Så om du inte klarar av att vara ärlig, om du inte vågar känna, prata, visa – då är du inte bara förvirrad. Då är du en del av problemet.

Och vi har fan nog av såna.

Kategorier2025Så länge det är bekvämt

Så länge det är bekvämt

Publicerad den 23 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Ibland känns det som att livet har ett särskilt nöje i att testa ens gränser. Motgångarna radar upp sig som om de stod i kö – inte för att passera, utan för att slå rot. Man reser sig, borstar av sig, tänker ”den här gången var sista gången”, men det var det aldrig.

Och så var det dem… de så kallade nära vännerna. De som sa att de skulle stå kvar när alla andra gick. De som pratade om lojalitet som om det vore något de verkligen förstod. Men när mörkret föll och vinden blåste kall, då visade de sitt rätta jag – ett jag som aldrig tänkt stanna kvar. Kanske var de bara där för solskenet. Kanske var jag bara blind.

Det gör ont, men det väcker också något. En sorts klarsyn. Man lär sig att ensam inte alltid betyder ensamhet. Och att styrka ibland bara är att fortsätta gå, trots allt.

Till slut slutar man bli förvånad. När nästa svek kommer, rycker man bara på axlarna. Förväntningarna dog någonstans mellan lögnerna och tystnaden. Det är nästan komiskt – hur de som en gång kallade sig “familj” blev de första att vända ryggen till.

Inte ens ett farväl. Bara ett avstånd som växte tills det blev omöjligt att ignorera.

Man börjar tänka: kanske var det jag som var naiv. Som trodde att ord betydde något. Att “jag finns här” faktiskt betydde jag finns här. Men i verkligheten betyder det oftast: så länge det är bekvämt för mig.

Motgångarna då? De slutade inte. De bytte bara skepnad. Från yttre stormar till inre demoner. Man slutar be om en paus. Slutar vänta på rättvisa. Livet är inte rättvist, och det är ingen jävla saga.

Men trots allt – här står jag. Trasig? Ja. Bitter? Kanske. Men fortfarande här. Och ibland är det det mest upproriska man kan göra: att fortsätta existera när världen vill se en falla.

Så nej, jag litar inte längre blint. Jag räknar inte med någon. Jag bär min egen rygg. För när skiten slår fläkten, finns det bara en som står kvar – jag.

Ingen hjälte. Inget offer. Bara någon som har sett allt rasa och ändå reser sig varje gång.

Och om det är hat eller styrka som håller mig uppe? Det spelar ingen roll längre.

Det viktigaste är att jag fortfarande andas.

Trots allt.

Trots alla.

Kategorier2025Skuggor av förtroende

Skuggor av förtroende

Publicerad den 23 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Det börjar alltid likadant. Ett leende, en blick som dröjer sig kvar lite för länge, en värme i rösten som säger: du kan lita på mig. Och jag gör det. Jag vill så gärna tro att det finns människor som menar det de säger, som inte ser min öppenhet som ett svärd de får tillåtelse att vända mot mig.

Men varje gång jag litar på någon, förändras något. Som om förtroende är ett kontrakt jag aldrig får läsa det finstilta i. Det som börjar med trygghet slutar i tvivel. Ett löfte som inte hölls. En hemlighet som inte bevarades. En närhet som plötsligt vändes till avstånd. Alltid något som skaver, alltid en konsekvens.

Det är inte så att jag hatar dem. Jag hatar inte ens mig själv. Jag bara undrar… hur många gånger kan man sy om sitt hjärta innan trådarna tar slut?

De säger att det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls. Men de säger inget om hur det känns när varje förlust rispar in ännu ett mönster i huden. Ett mönster som bara jag kan läsa.

Jag bär mina erfarenheter som ärr. Inte för att jag är stolt, utan för att de är beviset på att jag försökte. Jag litade. Jag hoppades. Jag gav. Och jag fick betala priset. Igen.

Så nästa gång någon säger lita på mig, kommer jag kanske le tillbaka. Nicka. Låtsas. Men inom mig där har jag redan börjat räkna: vad kommer det här att kosta mig?

…vad kommer det här att kosta mig?

Kanske är det just där jag har förändrats. Inte i viljan att känna tillit, utan i vetskapen om dess pris. Inte längre naiv, men fortfarande människa.

Och ändå… trots allt, när tystnaden faller och hjärtat slår lite långsammare så finns en viskning kvar. En som säger att nästa gång kanske blir annorlunda.

Inte för att människor förändras. Utan för att jag gör det.

Och kanske, bara kanske, ligger styrkan inte i att aldrig bli sviken –

utan i att våga lita ändå.

Kategorier2025Maskjävlar

Maskjävlar

Publicerad den 22 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Du vet de där människorna som alltid vet exakt vad man ska säga i rätt ögonblick? De som ler brett, pratar om respekt, empati, lojalitet – allt det där som låter som en jäkla LinkedIn-post med för många emojis?

De som skakar din hand och ser dig i ögonen.

Och sen?

Sticker kniven i ryggen innan kaffet ens hunnit bli kallt.

Jag är så trött på dem.

“Jag är en ärlig person.”

Okej, coolt. Men varför ljuger du då som en femåring som fått tag i syltburken och tror att ingen märker?

“Jag står upp för mina vänner.”

Gör du? För när jag stod i skiten och behövde någon som mest, så var du bara ett ‘läst’ på Messenger.

“Jag hatar drama.”

Ha! Du ÄR ju själva manusförfattaren till säsong 5 av mitt livs mest onödiga telenovela.

Och det värsta? De får ofta folk att tro på dem. För de är så jävla skickliga på att spela rollen. Den fantastiska kollegan. Den omtänksamma vännen. Den älskvärda partnern.

Men sen stängs dörren.

Och då…

Då förvandlas de. Som om någon tryckt på en knapp och så – poff – fram kommer den riktiga versionen. Kall. Manipulativ. Egotrippad som fan.

Det suger. Det suger för att man hinner tro. Hinner investera. Man hinner tänka att kanske den här gången… kanske den här människan är annorlunda.

Men nej.

Masken faller.

Och man står där, igen, med känslan av att ha blivit blåst. Lurad. Använd.

Så nej, jag är inte bitter. Jag är förbannad.

Och trött.

Trött på folk som snackar om hur “viktigt det är att vara äkta” men själva är så fulla av bullshit att det borde komma med varningstext.

Sluta prata. Visa istället.

Och om du inte kan det behåll din jävla mask. Men håll dig borta från mig.

Det finns en särskild plats i helvetet – eller åtminstone i min tysta irritation för människor som säger en sak och gör en helt annan. Jag pratar om de där “verkligen genuina människorna”. Du vet, de som pratar om värme, kärlek och äkthet men som bakom stängda dörrar mest påminner om en dåligt programmerad robot med narcissistiskt operativsystem.

“Jag är en sån som alltid står upp för andra.”

Jaså? Kul. För när jag blev överkörd av livet, dumpad, sparkad OCH spillde kaffe på vita jeans var du snabbare än en TikTok-influencer på reafynd att försvinna.

Och mitt i allt sitter man där och tänker:

“Men de verkar ju så trevliga?”

Ja. Jo. Så gör Clownen Manne också. Tills du inser att han bor i din garderob och äter din själ varje gång du litar på honom.

Det är som att folk har ett filter, som Instagram – fast för personlighet. Utåt sett: empatiska, glada, nästan Gandhi-nivå på visdom. Men på insidan? Småaktiga, passiv-aggressiva, och så torra att de får öken att kännas som en oas.

Och vet du vad det värsta är? De tror på sin egen skit. De har övat in repliker som:

“Jag skulle aldrig snacka skit om någon.”

Sagt av personen som skulle kunna hålla en TED Talk i just konsten att snacka skit, komplett med PowerPoint och avslutande applåder.

De får en att känna sig knäpp.

Man börjar undra: Är det jag? Överreagerar jag?

Nej.

Du ser bara igenom filtret. Du ser människan utan ring light.

Så snälla till alla maskbärare där ute:

Antingen ta av den helt och stå för vem du är.

Eller limma fast den jävligt hårt och ge Oscars tacktal nästa gång du ljuger oss rakt upp i ansiktet.

Men lämna oss andra ifred. Vi som kanske inte är perfekta, men åtminstone inte behöver manual för att komma ihåg vem vi låtsas vara.

Kategorier2025Kryptonit

Kryptonit

Publicerad den 20 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag kan inte komma i närheten av dig.

Det är som om luften blir tyngre, som om varje andetag bränner mina lungor. Mitt hjärta slår i panik, som om det försöker fly ut ur min bröstkorg. Jag ser dig inte längre, men du är överallt.

Jag kan inte vara i samma rum som dig.

Jag vet att det skulle förstöra mig. Dina ögon skulle genomborra mig, ditt leende skulle håna mig. Det skulle påminna mig om allt jag försöker glömma – allt jag förlorade när jag förlorade dig.

Jag vill inte se dig.

Bilderna finns redan etsade i mitt huvud. Jag ser dem när jag blundar, jag ser dem när jag sover. Dina händer som en gång höll mina, din röst som en gång viskade löften du aldrig höll.

Jag vill inte höra ditt namn.

Det river upp något inom mig, något jag trodde hade läkt. Det får mig att minnas känslan av dina händer i mitt hår, dina läppar mot mina. Det får mig att minnas smärtan när du drog dig undan, som om jag aldrig betytt något.

Jag vill att ingen påminner mig om dig.

Men det gör de. En låt på radion, doften av din parfym i folkmassan, sättet någon uttalar ditt namn som om det fortfarande var en del av min värld.

För då tappar jag greppet.

Då förlorar jag fotfästet, då slås jag tillbaka till den stund när allt gick sönder. Jag har försökt laga mig själv, men sprickorna är för djupa.

För då rasar min värld.

Och jag står kvar i spillrorna, ensam, hjälplös. För du var mitt ljus, min eld, min största svaghet.

Du är min kryptonit.

Kategorier2025Fasaden du byggde

Fasaden du byggde

Publicerad den 20 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Du tror att ingen ser. Att ingen kan nå dig. Du har byggt en fasad av hårda ord och oberörda blickar, en mur av skratt som inte når dina ögon.

Men jag ser.

Jag ser hur din axlar sjunker en millimeter när du tror att ingen tittar. Jag ser hur du stryker dig över armen, nästan omedvetet, som om du försöker hålla dig själv samman. Jag ser hur du pratar högt om hur lite du bryr dig, men din röst spricker i slutet av meningen.

Du tror att din fasad är ogenomtränglig, att ditt ego ska hålla dig uppe. Att om du bara tänker på dig själv, om du bara blundar tillräckligt hårt, så kommer det du flyr ifrån att försvinna.

Men ensamheten försvinner inte.

Jag ser det i hur du undviker speglar, hur du slänger ut ord som hugger innan någon hinner se vad som finns bakom dem. Jag ser det i hur du alltid är den första att lämna, innan någon hinner förstå att du egentligen vill stanna.

Du tror att ingen ser.

Men jag ser. Och jag vet att du egentligen bara vill att någon ska knacka på din mur och säga:

“Jag ser dig. Och jag går ingenstans.”

Men du är bara en simpel idiot.

Du tror att du lurar oss alla. Att din självsäkerhet är äkta, att din arrogans är ett bevis på styrka. Men jag ser. Jag ser hur du famlar i mörkret bakom din mur, hur du klamrar dig fast vid en bild av dig själv som du tror skyddar dig.

Och vet du vad? Det är tragiskt.

För du kunde ha varit någon. Någon som vågade känna, någon som vågade vara sårbar. Men istället valde du att gömma dig bakom ett skal av likgiltighet och hårda ord. Du valde att låtsas att du är oberörd, att du är starkare än oss andra bara för att du inte visar vad som finns inuti.

Men vi vet.

Vi ser hur ditt leende är för brett, hur dina skämt är för skarpa, hur dina ögon letar efter en utväg så fort någon kommer för nära. Vi ser att du skrattar högst när du egentligen vill skrika.

Men du är för feg.

För feg för att erkänna att du inte är bättre än oss. För feg för att släppa taget om ditt ego och låta någon se dig på riktigt. Så du fortsätter. Du trycker ner, hånar, vänder ryggen till. Och du tror att det gör dig stark.

Men i slutändan är du bara ensam.

Och ensamheten bryr sig inte om hur hårt du byggt din fasad. Den kryper in ändå, i sprickorna du vägrar att erkänna finns. Och den kommer att äta upp dig inifrån.

Tills det bara finns en simpel idiot kvar.

Kategorier2025Jag går först nu

Jag går först nu

Publicerad den 19 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag har alltid varit den som flyttar på mig. Som gör plats. Som backar ett steg när någon annan kliver fram.

Det har varit så länge jag kan minnas. Som barn var jag den som lät andra välja först, som nöjde mig med den sista kakan på fatet. Som vuxen blev jag den som ställde upp, lyssnade, log, anpassade mig. Den som aldrig sa ifrån, som alltid höll med, som svalde irritationen och tänkte att “det ordnar sig”.

Men det ordnar sig aldrig. Inte för mig.

För varje gång jag har varit snäll, har någon annan sett det som en självklarhet. För varje gång jag har anpassat mig, har någon annan tänkt att det är så det ska vara. Och för varje gång jag har gett, har någon annan tagit—utan att ens reflektera över att det var något de fick.

Jag är trött nu. Trött på att böja mig, trött på att vara snäll för snällhetens skull. Trött på att vara en nickedocka som ler och säger “det är lugnt” när det egentligen brinner inombords.

Så nu gör jag det annorlunda.

Nu går jag först.

Jag väljer först, jag säger nej när jag menar nej, jag slutar att förminska mig själv för att andra ska få ta mer plats. Jag slutar vara den som alltid förstår och börjar vara den som också vill bli förstådd.

Jag vet att det kommer vara svårt. Jag vet att någon kommer bli förvånad, kanske till och med besviken. Men vet du vad? Det är inte mitt problem längre.

För första gången på länge tänker jag inte på alla andra.

Jag tänker på mig själv.

Och det känns förbannat bra.

Kategorier2025Att skriva i motvind

Att skriva i motvind

Publicerad den 19 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Det finns stunder när orden fastnar i halsen, när tankarna blir så tunga att de bara kan pressas ut genom fingrarna, ner i tangenterna, som tårar som inte kan gråtas. Jag har märkt att jag skriver mest när jag mår sämst. Det är som om orden är det enda som kan bära mig när jag själv inte orkar.

Ibland är det som att jag kastar ut mina känslor i ett stort, tomt rum, bara för att se om någon ekar tillbaka. Men det är en balansgång, eller hur? Att få dela sin smärta utan att belasta andra. Att vara ärlig utan att bli en börda. Jag vet att jag har uttryckt mig negativt här, kanske för mycket. Kanske har jag skrivit ord som gjort någon illa till mods, fast det aldrig var min mening.

Det handlar aldrig om att söka uppmärksamhet eller dra ner någon annan. Det handlar bara om att få ut det. För det gör mindre ont när det får ta plats utanför mig, istället för att ligga därinne och ruttna.

Men jag vill inte vara en skugga i ett forum där andra kanske söker ljus. Så om det jag skriver skaver, om det känns för mörkt, säg till. Jag kan försöka bära det tystare. Men jag kan aldrig sluta skriva, för då slutar jag vara jag.

Och just nu, när vinden blåser som hårdast, är det det enda jag kan hålla fast vid.

Kategorier2025Från dörrmatta till skurk – när “nej” blir en attack

Från dörrmatta till skurk – när “nej” blir en attack

Publicerad den 19 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag har alltid varit en sådan där trevlig människa. Ni vet, en sån som nickar förstående när någon drar en halvtimmes monolog om sin katt. En sån som alltid ställer upp, alltid lyssnar, alltid säger “självklart” när någon frågar om en tjänst, även om det innebär att jag måste jonglera trettioåtta andra saker samtidigt.

Men så en dag – kanske var det åldern, kanske var det en uppenbarelse från ovan – så insåg jag att min ryggsäck var full. Nej, inte full. Den var så överpackad att dragkedjan skrek av smärta. Så jag bestämde mig: Nu sätter jag gränser.

Det började försiktigt. Ett “tyvärr, jag kan inte den dagen” här. Ett “jag måste prioritera mig själv just nu” där. Och plötsligt – jag svär att det hände över en natt – blev jag den onda.

“Vad har hänt med dig?” frågade folk. Som om jag gått med i en sekt. Som om jag plötsligt börjat offra smådjur till mörka krafter.

“Du brukade vara så snäll…” sa någon, med den där besvikna blicken som får en att känna sig som om man just knuffat en pensionär framför en buss.

Jaha. Så tydligen betyder “snäll” att man alltid ska vara tillgänglig, alltid ska anpassa sig, alltid ska ta skiten utan att säga ifrån. Men så fort man sätter gränser – då blir man The Bad Guy.

Märkligt ändå, hur människor älskar generositet… så länge den inte har en gräns. Så länge den inte innebär att de någon gång måste anstränga sig själva.

Så här står jag nu. Inte längre dörrmattan. Inte längre den som alltid säger ja. Och visst, jag kanske är “den svåra” nu. Kanske är jag “den själviska”. Men vet ni vad? Det är ett pris jag är mer än villig att betala. För i slutändan är det bättre att vara en fri skurk än en kedjad hjälte.

Kategorier2025När orden blir en brottsplats

När orden blir en brottsplats

Publicerad den 19 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag trodde att relationer byggdes på kommunikation. Att man skulle prata med varandra, lufta känslor, vara ärlig om sina behov. Så naiv jag var. För så fort jag öppnar munnen, så fort jag vågar säga att något skaver, att jag behöver mer, att jag känner mig ensam eller osedd då är jag boven i dramat. Då kommer de anklagande orden:

“Varför måste du alltid ta upp sånt här?”

“Du förstör allt när du håller på så.”

“Kan vi inte bara ha det bra istället?”

Jo, absolut. Vi kan “bara ha det bra”. Jag kan hålla käften. Le och nicka. Inte säga något när det gör ont, inte fråga när jag undrar, inte be om mer när jag behöver. Det är ju så enkelt. För dig.

Men här är grejen: När jag sväljer mina känslor, då sväljer jag också mig själv. Varje gång jag väljer tystnad istället för ärlighet, blir jag lite mindre. Lite blekare. Lite mer som en skugga av den jag var. Och när jag till slut är borta, när jag har gjort mig så liten att jag knappt syns – är det då vi har det bra? Är det först då jag inte “förstör allt”?

Relationer är tydligen ett minfält. Säger jag inget, exploderar jag inombords. Säger jag något, exploderar relationen. Så jag står där, med hjärtat i handen, redo att försiktigt lägga fram det, bara för att få höra att jag är en känslomässig terrorcell.

Är det jag som gör fel?

Är det jag som förstör?

Eller är det kanske så att en relation där den ena inte får prata om sina känslor redan är trasig? Kanske är det tystnaden som är det verkliga hotet.

Och om det är så varför är det alltid den som vågar prata som får skulden?

Kategorier2025Mellan ljus och skugga

Mellan ljus och skugga

Publicerad den 17 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag har vandrat mellan lycka och förtvivlan, som om livet själv var en gunga i höstens vind. Ena stunden svävade jag högt, dränkt i solens värme, och i nästa föll jag fritt, utan att veta var marken fanns.

Jag släppte taget, inte för att jag ville, utan för att krafterna tog slut. Och där, i fallet, såg jag världen ur en annan vinkel – en där skuggorna var längre, tystnaden djupare, och allt som en gång varit självklart plötsligt blev en fråga utan svar.

Men kaninhål har sina gränser. Jag föll, men inte hela vägen. Någonstans där i djupet fann jag en kant att greppa tag i, en spricka i mörkret där ljuset sipprade in. Med darrande händer började jag klättra, sakta men envist, ett andetag i taget.

Nu står jag här, varken på toppen eller i avgrunden, men någonstans däremellan – där vinden fortfarande kan bära och där marken känns trygg nog att stå på. Och kanske är det just här jag hör hemma, i rörelsen, i balansen mellan fall och flykt.

Hur har du haft det?

Kategorier2025Osynliga sår

Osynliga sår

Publicerad den 16 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag står framför spegeln och ser på mitt ansikte. Inga blåmärken, inga rivsår. Bara samma ansikte som alltid, samma ögon, samma mun. Men ändå är jag trasig. Ändå gör det ont.

Folk ser mig varje dag. De hälsar, ler artigt, frågar hur jag mår. Jag svarar alltid detsamma.

– Jag mår bra.

För vad skulle jag annars säga? Att det brinner inuti? Att jag kämpar för att hålla ihop sprickorna? Att jag varje kväll lägger mig i sängen och stirrar upp i taket och undrar om någon någonsin kommer att förstå?

Jag försökte en gång. Försökte säga att jag inte mådde bra.

– Alla har dåliga dagar, fick jag höra.

Jag nickade och log, som om det var en dålig dag. Bara en dag.

Men det här är inte en dag. Det är en evighet. Ett sår som aldrig slutar blöda, fast det är osynligt.

Jag vill skrika ibland. Ruska om folk och fråga: Ser du mig? Ser du verkligen mig?

Men jag vet svaret. De ser det de vill se. Och jag låter dem. För det är enklast så.

Så jag går vidare. Tar ett andetag till. Ler en gång till. Och hoppas, någonstans djupt inom mig, att någon en dag ser igenom fasaden och förstår.

Kategorier2025Aldrig mer din skugga

Aldrig mer din skugga

Publicerad den 14 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Nu har jag insett det.

Åren jag var med dig var åren du ville ha en hjälpreda. Någon att forma, någon att tämja, någon att styra. Jag trodde att det var kärlek, att vi var två som gick genom livet tillsammans, men i själva verket var jag bara en förlängning av din vilja.

Du sa alltid att du ville mitt bästa. När du påpekade hur jag borde klä mig, hur jag borde prata, vilka vänner jag skulle ha och vilka drömmar som var “realistiska”. Jag trodde dig. Gud, jag trodde dig.

Men jag var aldrig din älskade – jag var din skapelse.

Minns du kvällarna då jag låg vaken och försökte förstå varför jag kände mig så ensam, trots att du låg precis bredvid mig? Minns du gångerna jag försökte sätta ord på det, men du skrattade och sa att jag var känslig, att jag överanalyserade? Jag brukade undra om jag var galen.

Nu vet jag.

Jag vet att kärlek inte ska kväva. Kärlek ska inte forma om, tysta eller förminska. Den ska få oss att växa. Den ska göra oss större, starkare – inte mindre, inte svagare.

Och vet du vad?

Du lyckades aldrig.

Du kunde aldrig helt bryta ner mig, aldrig sudda ut den jag egentligen var. Jag kämpade. Jag kvävde mig själv för att få plats i det liv du ville att jag skulle leva, men någonstans i mig fanns en röst som aldrig dog ut.

Den rösten viskar nu starkare än någonsin.

Jag är fri.

Och du kommer aldrig att lyckas. Aldrig mer.

Kategorier2025Året jag dog

Året jag dog

Publicerad den 12 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Många saker dog det här året.

Mitt självförtroende försvann först, som en viskning i vinden, utbytt mot en osäkerhet som smög sig på likt skuggor i gryningen. Jag såg mig själv i spegeln och kände inte längre igen blicken som mötte min. Där fanns ingen glöd, ingen styrka – bara en människa som försökte överleva en dag i taget.

Min självkänsla följde kort därefter. Den bröts ner i små bitar, som glas krossat mot asfalt. Ord som tidigare rullat av mig, sögs nu in i huden som törnen. Jag var inte tillräcklig, inte stark nog, inte bra nog. Jag visste det, och världen bekräftade det om och om igen.

Min syn på människor förändrades också. Jag brukade tro på godhet, att människor i grunden ville väl. Men detta år visade mig en annan verklighet. Löften bröts, vänskaper försvann, och kvar stod jag med en bitter eftersmak av svek. Jag insåg att människor kan vara som speglar – de visar dig vad du vill se, tills du ser för djupt och upptäcker sprickorna.

Det bästa hos mig dog också. Glädjen. Hoppet. Tron på framtiden. Jag försökte hålla fast vid det, men det gled genom mina fingrar som sand. Kanske var det verkligheten som kvävde det, kanske var det jag som gav upp.

Men när något dör, föds också något nytt. Och i askan av den jag en gång var, började något annat ta form. Något råare, mer avskalat. Kanske var det en version av mig som inte längre bar på illusioner, men som ändå kunde resa sig. Inte starkare, men annorlunda.

Det här var året jag dog.

Men kanske också året jag lärde mig att överleva.