Kategorier2024NovellSpindelväv av Lögner

Novell: Spindelväv av Lögner

Publicerad den 10 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag satt vid köksbordet, stirrade ut genom fönstret och såg regnet som sakta trummade mot glaset. I handen höll jag min telefon, hennes senaste meddelande lyste upp skärmen. Orden var vackra, perfekta. ”Jag älskar dig så mycket, du är allt för mig.” De ekade i mitt huvud, men känslan bakom dem var tom. Jag kunde inte längre känna den värme som en gång fanns där.

När vi först träffades, svepte hon in i mitt liv som en storm. Hennes intensitet tog mig med storm, varje ögonblick med henne kändes som en dröm. Hon fyllde mina dagar med kärlek och uppmärksamhet, så mycket att jag nästan drunknade i hennes närvaro. “Du är min allt,” brukade hon säga, och jag trodde på varje ord.

Men med tiden förändrades något. Jag märkte hur små, oskyldiga kommentarer blev vapen. “Varför är du så tyst idag? Har du inget att säga?” eller “Jag undrar om det är något fel på oss, andra par verkar aldrig ha det så här.” Det började som små nålstick, men efter ett tag kände jag mig som om jag gick på glas varje gång jag försökte vara mig själv.

Hon visste precis hur hon skulle dra sig undan när jag behövde henne som mest. Tystnaden var värst. Det var som att jag inte ens existerade för henne längre. De där dagarna då hon inte svarade på mina meddelanden eller vände ryggen till mig i sängen, gjorde att jag tvivlade på allt. Hade jag sagt något fel? Var det jag som gjorde henne besviken?

När jag samlade mod och frågade henne varför hon behandlade mig så, skakade hon bara på huvudet och log, det där leendet som en gång hade värmt mitt hjärta men nu bara skrämde mig. “Du överdriver, älskling. Du tar allt så personligt. Varför måste du alltid göra en stor grej av saker?”

Ibland var hon helt underbar igen. De där dagarna då hon var precis som i början – charmig, kärleksfull, full av framtidslöften. Hon pratade om vårt hus vid havet, om de resor vi skulle göra tillsammans. Jag kände en skarp längtan efter den versionen av henne som jag hade förälskat mig i. Men den kvinnan försvann lika snabbt som hon dök upp. Framtidslöftena var en hägring, och jag visste det nu.

De gånger jag försökte prata om mina känslor, när jag verkligen behövde henne, möttes jag ofta av en vägg av skuld. Hon kunde vända på allt. “Du gör mig galen med alla dina frågor. Kan du inte bara lita på mig?” Och varje gång hon sa det, kröp en obehaglig känsla över mig. Det var som om jag var den som alltid sabbade stämningen, alltid den som förstörde.

Det tog tid innan jag insåg vad som verkligen hände. Hur hon systematiskt bröt ner mig, bit för bit, utan att jag ens märkte det. Hon visste precis vilka knappar hon skulle trycka på. När hon märkte att jag började dra mig undan, kom de där kärleksbombningarna igen. Hon skulle överösa mig med komplimanger och löften, omfamna mig och säga att jag var den bästa som någonsin hänt henne.

Men så snart jag andades ut, var hon tillbaka till att dra sig undan, ge mig den där kalla blicken som fick mitt hjärta att krympa. Hon älskade att jämföra mig med andra, särskilt med sina ex. “De förstod mig bättre. De visste hur man gjorde mig lycklig.”

Och jag försökte. Jag kämpade så hårt för att vara den personen hon ville att jag skulle vara. Men jag började tappa bort mig själv i processen. Det var som att jag sakta höll på att försvinna, och varje gång jag såg mig själv i spegeln undrade jag vem jag egentligen var.

I slutet av allt, när jag insåg att jag inte längre kunde andas i hennes närhet, började jag se genom hennes spel. Hon manipulerade mig. Hon gaslightade mig, fick mig att tvivla på min egen verklighet. Och jag var trött. Så fruktansvärt trött på att vara en skugga i mitt eget liv.

Det fanns inget enkelt sätt att lämna henne, men jag visste att om jag inte gjorde det nu, skulle jag förlora mig själv helt. Så jag reste mig från köksbordet, lät telefonen ligga kvar och gick ut genom dörren. Regnet kändes kallt mot min hud, men för första gången på länge kunde jag andas.

Kategorier2024När inget är tillräckligt

När inget är tillräckligt

Publicerad den 10 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag hade alltid trott att kärlek innebar att mötas halvvägs, att vi båda skulle böja oss lite för att få förhållandet att fungera. Så när hon började antyda små saker om mig, först om mina vanor och sen om mina kläder, mina vänner, ja till och med hur jag pratade, så lyssnade jag. Det var ju det vi skulle göra, eller hur? Lyssna och anpassa oss, vara öppna för förändring.

Vi hade alltid pratat om att kompromisser är nyckeln till ett bra förhållande. Att båda måste anpassa sig, ge och ta. Och jag trodde på det, på oss. När hon började nämna små saker om mig, trodde jag att det var en del av den naturliga utvecklingen. Att hon bara ville hjälpa oss att växa tillsammans.

“Du kanske borde ändra hur du klär dig,” sa hon en dag, med ett leende som nästan kändes som en order klädd i omtanke. Jag ryckte på axlarna, tänkte att det var en bagatell. Det kunde jag göra för henne, för oss. Det var inte så svårt att justera min garderob lite, välja kläder som jag visste att hon tyckte om att se mig i. Hon verkade nöjd. Men bara för ett tag.

Sedan kom kommentarerna om mina intressen. “Kanske ska du inte lägga så mycket tid på de där sakerna, det känns inte som oss,” sa hon och log igen. Det som brukade göra mig glad och ge mig energi började kännas som något jag borde dölja, som om det inte riktigt passade in i den bild hon hade av oss. Så jag släppte det. Jag ändrade på mig, lite till. Jag kompromissade, övertygad om att det var för vårt bästa.

Men snart märkte jag att det bara var jag som förändrades. Med varje litet steg jag tog bort från mig själv, förväntade hon sig mer. Hon var aldrig nöjd. Det var alltid något nytt som behövde justeras, något i mig som inte passade in i den värld hon byggde för oss. En värld som, ju mer jag försökte anpassa mig till, desto mindre kände jag mig hemma i.

Jag började känna mig vilsen, nästan som en främling i mitt eget liv. Hennes krav var inte längre förtäckta förslag, de var förväntningar. Hon verkade vilja skapa något perfekt – inte för oss, utan för henne. Jag skulle vara pusselbiten som fyllde tomrummen i hennes värld. Och varje gång jag förändrade mig, fanns det alltid fler tomrum att fylla.

Det var då jag insåg något viktigt. Det var inte jag som hade misslyckats med att anpassa mig. Det var hon som aldrig var villig att kompromissa. Hon hade aldrig tänkt att vi skulle mötas halvvägs. Det handlade aldrig om oss, det handlade om att hon ville forma mig till något som passade in i hennes vision av perfektion. Något som skulle få henne att känna sig hel, utan att ge något tillbaka.

Men jag kan inte bli den personen hon försöker forma mig till. Det kommer jag aldrig att acceptera. Min kärlek till henne är äkta, men den bygger inte på att jag ska bli någon annan. Jag vill inte leva i en värld där jag inte får vara mig själv. Så jag står här nu, starkare, och vägrar att böja mig längre. Om kärlek innebär att förlora mig själv, då är det inte kärlek. Och det är en kompromiss jag aldrig kommer att göra.

Kategorier2024Tystnaden

Tystnaden

Publicerad den 10 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Så som du behandlar mig är precis som du känner för mig

Det var en sen kväll, mörkret hade lagt sig över staden som en tung filt, och den där underliga känslan av ensamhet smög sig på igen. Vid köksbordet låg mobilen, med skärmen som blinkade till varje gång en ny notis dök upp. Men det var aldrig från dig. Inte längre.

Det brukade vara annorlunda. För bara några månader sedan var varje sms, varje samtal fyllt av värme, av en känsla som gjorde att hela dagen blev lite ljusare. Men nu? Nu var det som om något hade förändrats, och det gick inte riktigt att sätta fingret på vad. Var det du som hade förändrats? Eller var det jag som inte längre kände mig lika trygg?

Vag ilska blandade sig med sorgen som låg som ett moln i bröstet. För varje gång du ignorerade mig, varje gång du viftade bort mina försök att prata om vår relation, blev det alltmer tydligt. Hur du behandlade mig nu var en spegelbild av vad du egentligen kände. Orden du sa, eller inte sa, ekade allt tommare. Jag kunde inte längre blunda för verkligheten.

En gång frågade jag dig, rättframt och ärligt: “Är jag inte viktig för dig längre?”

Svaret kom snabbt, utan tvekan. “Nej.”

Det var då jag förstod, det fanns inget mer att hoppas på, ingen räddning för det vi en gång haft. Dina ord, dina handlingar, hade varit tydliga länge, men jag hade vägrat se det. Jag hade hoppats på en förändring, på att du skulle känna annorlunda, men svaret var slutgiltigt.

Nu, vid köksbordet, med mobilen framför mig och det oupphörliga bruset av notiser från människor som aldrig riktigt kunde fylla tomrummet efter dig, bestämde jag mig. Jag behövde inte längre vänta på en förklaring som ändå inte skulle förändra något. Dina handlingar talade för sig själva. Och som jag behandlades nu, så skulle jag aldrig låta någon annan behandla mig igen.

Jag reste mig upp, kände styrkan sakta komma tillbaka, nästan som om en tyngd lyftes från mina axlar. Det var dags att släppa taget om den relation som en gång betydde så mycket men som nu bara gav smärta. Jag skulle gå vidare, starkare, klokare, och med en ny förståelse: så som någon behandlar dig, så är precis hur de känner för dig.

Kategorier2024Alla känslor

Alla känslor

Publicerad den 9 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var en sån där dag när allt bubblade upp. Jag vaknade med en känsla i bröstet som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske var det ilska, kanske sorg, eller kanske bara trötthet. Men oavsett vad det var, så var den där. Tydlig och verklig.

Jag reste mig från sängen, gick mot köket och satte på kaffet, försökte skaka av mig tyngden, men den satt kvar. Och vet du vad? Jag lät den vara. Ingen energi till att låtsas idag, ingen lust att gömma mig bakom det där leendet som folk förväntar sig. Jag bestämde mig för att alla känslor skulle få finnas idag, utan att döljas.

Under dagen kom de i vågor. Jag blev arg när jag tappade en sked, fnittrade åt något löjligt på radion, och när jag satte mig ner i soffan framåt kvällen, kände jag en liten sorg som rörde sig i mig, nästan försiktigt. Varje känsla var verklig, varje känsla var min, och ingen skulle få säga att jag inte fick känna dem.

Det är lätt att glömma ibland, men jag påminner mig själv att alla känslor har sin plats. De må inte alltid vara bekväma eller passa in i vad folk tycker är “rätt”, men de är en del av mig. Och jag ska inte behöva be om ursäkt för dem.

Jag kan känna allt – ilska, glädje, sorg, tvivel. De är mina att bära, och ingen annan kan säga vad som är rätt eller fel.

Kategorier2024Jag är inte pessimistisk, bara realistiskReflektion

Jag är inte pessimistisk, bara realistisk

Publicerad den 9 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Många säger att jag låter pessimistisk ibland, men de har fel. Det handlar inte om att se mörkt på saker, utan att vara realistisk. Livet har inte alltid gett mig de enklaste korten att spela med, och jag har lärt mig att inte förvänta mig för mycket, inte tro på sagor eller tomma löften. För det är så man skyddar sig själv – genom att inte låta sig ryckas med av falska förhoppningar. Men tro inte för ett ögonblick att jag inte vill tro, att jag inte vill känna glädje igen.

För sanningen är, jag var en glad person en gång. Den där glädjen kom naturligt, som en del av mig. Men någonstans på vägen togs den ifrån mig. Kanske var det bit för bit, med varje liten besvikelse och varje tomt löfte. Eller kanske försvann den på en gång, i ett ögonblick av förlust eller smärta, när jag insåg att saker och ting aldrig skulle bli som jag trodde.

Jag saknar den delen av mig. Det är som att ha tappat bort något värdefullt, något som hörde hemma inuti mig men som nu känns främmande och långt borta. Och kanske har jag låtit den där realistiska sidan av mig bli ett skyddsnät. Om jag inte förväntar mig för mycket, då kan jag heller inte bli besviken, eller hur? Men glädjen… den finns nog fortfarande där någonstans, begravd under lagren av försvar och realistiska tankar.

Jag behöver bara hitta den igen.

Jag vet att det kommer att ta tid. Det är inget som kommer över en natt, och jag förväntar mig inte heller att någon annan ska kunna ge mig den tillbaka. Det är mitt jobb, min resa. För i slutändan handlar det om att jag måste hitta den inom mig själv, den där glädjen som en gång var så självklar.

Så nej, jag är inte pessimistisk. Jag är realistisk. Och realistiskt sett, vet jag att jag kommer dit. Det kommer att ta sin tid, men jag kommer att hitta tillbaka till den där delen av mig. Jag kommer att återerövra glädjen som en gång var min.

Kategorier2024My Big Fat Wall

My Big Fat Wall

Publicerad den 9 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag menar… min mur. Den som jag byggt upp så omsorgsfullt, sten för sten. Varje gång någon sårade mig, varje gång jag kände mig ignorerad, varje gång jag visste att jag inte betydde så mycket som jag borde ha gjort – en ny sten lades på plats. Och jag ska inte ljuga för dig, den här muren börjar bli riktigt solid nu. Den skyddar mig från världen utanför, från smärta, svek, och allt det där som har fått mitt hjärta att dra sig tillbaka bakom ett ogenomträngligt fängelse.

Folk har försökt, förstås. De har knackat på, försökt bryta igenom med vänliga ord eller löften om att de är annorlunda. Men jag har hört det förut. Ibland verkar det som om de tror att de kan säga något magiskt som får mig att öppna dörren, men det är inte så enkelt. Det krävs mer än vackra ord och tomma löften för att riva en mur som har byggts med så mycket sorg, så mycket besvikelse.

Jag har blivit bra på att hålla människor på avstånd. Det är lättare så. Tryggare. Om ingen kommer för nära, om ingen verkligen ser vad som finns bakom allt detta, då finns det inget som kan skada mig. Det är så det fungerar. Sten efter sten, lager efter lager. Och varje gång jag känner en gnista av något som skulle kunna betyda mer, något som kan hota att bryta sig in, så lägger jag till ännu ett lager.

Men vad händer om jag sänker muren, bara lite? Vad händer om jag låter någon se mer av mig än bara den person jag låtsas vara bakom dessa tunga lager av skydd? Det är en risk. En stor risk.

Så vi får väl se. Vi får väl se om någon någonsin lyckas få ner den här muren.

Muren har blivit min bästa vän, mitt skyddsnät. Den är stabil, trygg, och pålitlig. När allt annat har svajat, när människor har kommit och gått, har muren alltid funnits där. Den har växt med mig, anpassat sig efter varje ny erfarenhet och varje ny besvikelse. Och även om jag ibland har undrat hur det skulle vara att leva utan den, så har tanken på att faktiskt sänka den alltid känts för farlig, för okontrollerbar.

För vad händer om jag öppnar upp, släpper in någon, och de bara går igen? Vad händer om jag låter någon få en glimt av vem jag egentligen är, och de inte gillar vad de ser? Det är den största rädslan – att den personen som jag skyddat så länge bakom dessa väggar kanske inte är värd att lära känna.

Men å andra sidan… Vad händer om jag aldrig vågar släppa in någon alls? Om jag låter varje möjlighet passera, gömd bakom min ogenomträngliga fasad? Det är där jag befinner mig, i den där paradoxen mellan trygghet och ensamhet. Muren skyddar mig, men den håller mig också fången.

Så ibland tänker jag på hur det skulle vara att ta bort en sten i taget. Inte att riva allt på en gång, det skulle vara för mycket, för snabbt. Men kanske, bara kanske, flytta en sten åt sidan och låta ljuset komma in. Låta någon få se en liten del av vad jag skyddar här inne. Och kanske, bara kanske, få känna på något annat än ensamheten som min mur har skapat.

Det är en tanke som skrämmer mig, men också en som fascinerar mig. För bakom den här muren finns något mer – något jag har hållit gömt så länge att jag nästan glömt vad det är. Frågan är bara om jag vågar låta någon annan få se det, eller om jag fortsätter att bygga på, sten för sten, och för alltid hålla världen på avstånd.

Så där står jag, med en hand på muren. Fingrarna glider längs de kalla stenarna som jag en gång trodde skulle skydda mig från allt. Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle hända om jag släppte taget, om jag tog bort en enda sten, om jag lät någon kliva närmare. Det är en tanke som både lockar och skrämmer mig.

Men kanske, bara kanske, är det dags. Dags att släppa in lite ljus. Dags att våga känna något annat än tryggheten i att vara ensam bakom en mur. För även om den skyddar, håller den också allt annat ute.

Och jag är inte säker på att jag längre vill leva så. Så vi får väl se. Kanske finns det någon, eller något, som är värt risken att ta ner en sten. Kanske inte. Men jag vet en sak: jag kan inte fortsätta gömma mig för alltid.

Muren må vara solid, men även det starkaste stenverk kan en dag ge efter – om jag tillåter det.

Kategorier2024När Allas Förväntningar Mäter Kärlekens Värde

När Allas Förväntningar Mäter Kärlekens Värde

Publicerad den 9 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Alla säger att de inte letar efter den perfekta partnern, men ändå är det precis vad man ser. Överallt. På sociala medier, dejtingappar, och i vardagliga samtal finns den där ständiga jakten efter den som ska uppfylla varje liten dröm, varje önskan. Det verkar som om vi har tappat bort att kärlek handlar om två bristfälliga människor som vågar tro på något större än sina egna förväntningar.

När jag scrollar genom dejtingprofiler eller lyssnar på samtal över kaffe märker jag hur höga krav folk ställer på varandra. “Han måste vara rolig, vältränad, bra med barn, ha ett fast jobb, och gärna vara bra i köket.” Eller “Hon ska vara självsäker, självständig, men ändå mjuk och omhändertagande, som en perfekt balans av Madonna och rockstjärna.” Det blir nästan som om man handlar i en butik, med en checklista i handen.

Var kommer dessa idéer ifrån? Är det spegelbilder av oss själva, våra egna önskningar projicerade ut på en annan människa? Eller är det samhället som har målat upp den där bilden av en felfri person som vi förväntas falla för? Sociala medier spelar sin roll, förstås. Det är lätt att tro att den där parbilden med perfekt ljus och leenden representerar deras verklighet. Men vi ser inte grälen bakom kameran, vi hör inte de osäkra samtalen eller ser det hårda arbetet för att hålla ihop.

Jag tror det är här vi måste bromsa in. Ingen är perfekt. Det har vi alla hört, men det verkar som om det glöms bort i jakten på kärleken. Förväntningarna bygger upp murar, istället för att öppna dörrar. Hur kan någon leva upp till att vara allt för en annan människa? Det går inte. Ingen kan vara alla de där egenskaperna på en gång utan att tappa bort sig själv.

Vi människor är komplexa, med fel och brister som är lika viktiga som våra styrkor. Och kärlek handlar inte om att hitta någon som uppfyller alla kriterier, utan om att hitta någon som får oss att känna oss trygga nog att vara sårbara med våra brister. Kärleken växer i den där ofullkomligheten, när vi vågar se varandra utan filter och acceptera varandras rynkor, båda på huden och i själen.

När vi sänker våra förväntningar, inte på ett sätt som innebär att vi förtjänar mindre, utan genom att vara realistiska om vad kärlek egentligen är, då finns det plats för äkthet. Och kanske är det den typen av kärlek vi borde sträva efter – den som är mänsklig, ömsint och, framför allt, riktig.

Så frågan är inte längre “finns den perfekta partnern?” utan snarare: “När ska vi sluta låtsas att vi måste vara perfekta själva?”

Kategorier2024När ingen serPersonlig

När ingen ser

Publicerad den 8 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag vill bara skapa en förståelse för detta.

Människor har ofta sett på mig och tänkt att jag vill ha kontroll över allt. De har skakat på huvudet, suckat och viskat: “Varför måste du alltid fråga vad som sagts?” Det är som om de inte förstår att min fråga inte kommer från ett behov av att kontrollera, utan från något helt annat – min hörsel. Den där lilla bristen som gör att vissa ord glider undan, försvinner som en viskning i vinden, medan jag famlar efter dem.

“Vad sa du?” En enkel fråga, men laddad med så mycket osäkerhet. Det handlar om att jag vill vara säker på att jag uppfattar rätt, att jag inte missförstår. Men gång på gång märker jag den där skuggan av frustration i blicken hos dem jag är med. Som om mitt behov av klarhet stör, river hål i deras tålmodighet.

Jag vet att det är jobbigt för dem. Jag ser det i deras kroppsspråk, hör det i deras suckar. Ibland känns det som om jag gör dem till mina ledsagare, som om jag förvandlar dem till någon som måste dra mig genom samtalet, en hand genom mörker. Men det är inte det jag vill. Jag vill inte att någon ska känna sig så, aldrig.

När det blir för mycket, när deras frustration blir min egen, drar jag mig undan. Jag går min väg, lämnar samtalet och bär på en tyngd i bröstet. Kanske är det enklare att vara ensam än att riskera att tynga någon annan.

Det var inte alltid så här. Jag brukade känna mig säker, även med min hörselskada. Jag litade på mig själv och på att andra förstod min fråga, min osäkerhet. Tills den dagen då någon såg rakt igenom mig, bröt ner min trygghet med ord och blickar jag inte var förberedd på. Det var som om deras ord skrapade bort alla lager av självförtroende jag byggt upp, och kvar stod jag naken inför världen, sårbar och ensam.

Nu står jag här, i ruinerna av det som en gång var. Försöker bygga upp mig själv igen, bit för bit. Men det är svårt. Varje gång jag närmar mig någon, känner jag hur den gamla osäkerheten river och sliter i mig. Jag vill inte komma nära någon igen, vill inte riskera att bli sårad, nedbruten på nytt.

Kanske en dag kommer jag hitta tillbaka. Till mig själv. Till andra. Men just nu är jag på min egen resa, en där jag måste läka och återfinna den styrka som en gång var min.

Jag skriver inte dessa ord för att någon ska tycka synd om mig. Det är inte meningen att detta ska vara en klagosång eller att jag sveper på mig den där “offerkoftan” som folk ibland anklagar andra för att bära. Det här handlar om något större, något djupare. Det handlar om förståelse om att se den osynliga smärtan som en liten gest eller ett hastigt ord kan orsaka.

För det är inte alltid de stora, dramatiska handlingarna som skadar oss mest. Nej, ofta är det en enkel kommentar, ett litet skratt åt min fråga om vad som sagts, eller en ansträngd suck som hänger kvar i luften. Små, till synes obetydliga saker som bär på en tyngd jag inte kan skaka av mig.

Det kanske verkar som en enkel sak att bara fråga en gång till vad någon sa. Men varje gång jag måste fråga igen, varje gång någon tröttnar eller inte orkar upprepa sig, känns det som en påminnelse om att jag inte hänger med. Att jag är ett steg efter. Det är inte något jag valt, och det är verkligen inte något jag vill att andra ska behöva hantera.

Men trots det, här står jag. Med alla dessa frågor och osäkerheter som ibland hänger kvar i bakhuvudet. Försöker navigera i en värld där alla andra verkar höra allt perfekt, uppfatta allt på en gång. Och det gör att varje ord som ges till mig, varje handling, känns så mycket tyngre. Det är som om världen ibland inte förstår hur en liten skiftning i ton eller kroppsspråk kan bli som en kniv för mig.

Jag vill inte att någon ska känna sig som min ledsagare, någon som måste bära mig genom varje konversation. Det är det sista jag vill. Men jag inser att ibland, omedvetet, kan jag ge dem den känslan. Och när jag ser den där frustrationen speglas i deras ansikten, då kommer den där känslan den som säger att jag borde dra mig undan. Göra det lättare för alla genom att vara ensam.

Jag skriver detta för att jag vill att människor ska förstå hur enkelt det är att skada någon utan att ens veta om det. Hur en gest, ett ord, kan gräva sig djupt in i någon och lämna ett sår som tar tid att läka. Och jag vet att jag inte är ensam om den här känslan. Det finns så många av oss som bär på tyst sorg och osäkerhet, som vill bli förstådda snarare än dömda.

Så detta är inte en berättelse om att vara ett offer. Det är en berättelse om att vara mänsklig om att känna, att såras, och att försöka hitta en väg tillbaka.

Men trots allt detta, trots osäkerheten och rädslan för att skada eller bli sårad, så fortsätter jag. Jag fortsätter att ställa frågorna, att vara närvarande och att kämpa för min plats i varje samtal, varje ögonblick. För jag har insett att det är det enda sättet att återfå det jag förlorade. Inte genom att dra mig undan eller bygga murar, utan genom att vara modig nog att be om förståelse och respekt.

Jag vet att jag måste arbeta mig tillbaka, bit för bit, för att åter hitta styrkan inom mig. Det kommer inte vara lätt. Men jag vill tro att det är möjligt, att det finns en plats där jag inte behöver känna att jag är i vägen eller gör någon obekväm.

För till slut handlar det inte bara om mig – det handlar om oss alla. Om att förstå att varje människa bär på sin egen osynliga kamp. Och i den förståelsen, där ligger vår verkliga styrka.

Kategorier2024Min egen väg

Min egen väg

Publicerad den 8 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Gör mig en tjänst, låt mig vara. Inte för att jag inte behöver dig, inte för att jag vill stänga dig ute, utan för att jag måste hitta min egen väg.

Det är som att stå på en stig med skog runt omkring, där varje gren och varje löv viskar om andra människors förväntningar. Jag har gått här förut, följt spår jag inte själv valt, låtit andra visa vägen. Men nu… nu vill jag höra mina egna steg, känna vinden mot mitt ansikte utan att någon säger åt mig åt vilket håll den blåser.

Det är inte alltid lätt att gå ensam, och jag vet att jag kommer att snubbla ibland, kanske till och med falla. Men varje gång jag reser mig, lär jag mig något nytt om mig själv, något som ingen annan kan ge mig. Så låt mig gå, låt mig söka, låt mig famla i mörkret tills jag hittar ljuset på mitt eget sätt.

Jag är inte borta, jag är bara på väg – mot något som är mitt.

Kategorier2024Vaknar till Verkligheten

Vaknar till Verkligheten

Publicerad den 7 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag har insett att det liv jag levt var en dröm. En vacker dröm, men också en lögn. Jag ville tro att allt var som det skulle vara, att livet var ett äventyr där jag alltid kunde forma mina egna vägar. Jag skapade illusioner, byggde höga murar runt det som kändes obekvämt, och svepte mig själv i ett filter av falsk trygghet.

Men drömmar kan bli mardrömmar.

Det började sakta, som en viskning i natten. Det var små saker jag vägrade se ord som sårade men som jag skrattade bort, situationer som krävde förändring men som jag undvek. Varje dag var som att leva i en film, där jag spelade min roll, låtsades vara den jag trodde jag borde vara. Men när jag såg djupare in i spegeln, insåg jag att något var fel. Jag var inte den huvudroll jag ville vara. Jag var en biperson i mitt eget liv.

Och mardrömmen tog över.

Det som en gång var en dröm om oändlig frihet, ett liv utan begränsningar, förvandlades till en känsla av instängdhet. Jag insåg att jag gömde mig. För världen. För mig själv. Jag levde i framtiden, jagade ett perfekt scenario som aldrig skulle bli verklighet. Jag förlorade mig i tankar om vad som kunde ha varit, vad jag trodde jag förtjänade.

Men nu… nu inser jag att det är dags att vakna.

Jag behöver leva i nuet. I verkligheten. Den verklighet där varje andetag räknas, där varje handling har betydelse. Det är dags att släppa drömmen, hur vacker eller skrämmande den än varit. För i nuet finns styrkan. I verkligheten kan jag göra val som faktiskt betyder något, inte baserade på fantasier eller förväntningar, utan på vem jag verkligen är.

Jag ser mig själv tydligare nu. Jag förstår att livet aldrig var tänkt att vara en perfekt dröm, utan en serie av stunder, upplevelser som formar och förändrar mig. Och det är okej. Det är okej att inte veta allt, att vara sårbar, att vara närvarande i det ofullständiga.

Jag släpper taget om mardrömmen. Jag kliver in i ljuset av nuet, där varje dag är en chans att vara autentisk, att vara den jag är, utan masker eller flykt.

Det är här, i verkligheten, jag väljer att leva.

Kategorier2024När Oljudet Tystnar

När Oljudet Tystnar

Publicerad den 7 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det brukade vara något jag såg fram emot. De där trevliga mötena efter jobbet, när vi samlades på en bar, beställde in något kallt att dricka och lät konversationerna flöda fritt. Det var enkelt. Det var en plats där jag kände mig sedd, där vi alla var lika mycket en del av samtalen. Skratten brukade eka mellan oss, och orden dansade fram och tillbaka som om vi alla följde samma melodi. Kommunikation när den var som bäst en balans mellan lyssnande och talande, där alla röster fick plats.

Men den här kvällen var annorlunda. Det som brukade kännas som en trygg plats hade på något sätt förvandlats. Jag satt där vid bordet, omgiven av samma människor, men orden som flödade omkring mig kändes plötsligt avlägsna, svårfångade. Det var som om jag inte riktigt hängde med längre, som om konversationen gled undan varje gång jag försökte fånga den. Och med varje missad replik växte en känsla av förminskning inom mig, som om jag sakta försvann ur sammanhanget.

Rösterna omkring mig var fortfarande högljudda, men deras innehåll gick mig förbi. Samtalen blev till en sorts bakgrundsbrus, ett sorl jag inte längre kunde förstå. Jag kände hur en klump bildades i magen. De andra skrattade och pratade vidare, som om inget hade förändrats för dem. Men för mig? För mig blev varje skratt en påminnelse om att jag inte riktigt var där längre. Jag försökte säga något, fånga en tanke som skulle bryta tystnaden inom mig, men det kom ut fel, och ingen märkte det ens.

Det var just det den där känslan av att ingen märkte. Hur jag kunde vara där, mitt i folkmassan, och ändå känna mig så osynlig. Det var som om jag hade tappat fotfästet, förlorat min plats i dynamiken. Jag hade alltid trott att vi var en grupp där alla bidrog, där varje röst hade samma värde. Men nu kändes det som om jag sakta blev mindre och mindre, krympte in i mig själv för varje missat tillfälle att delta.

Jag lyssnade på deras samtal, försökte hänga med, men tankarna började vandra. Hur kunde jag hamna här, i en tyst tomrum, mitt bland alla dessa människor som en gång fick mig att känna mig så levande? Det var som om jag plötsligt inte var tillräcklig, som om jag inte hade något att tillföra längre. Och ju mer jag försökte slå bort den tanken, desto starkare växte den.

Det var en obehaglig känsla att vara både närvarande och frånvarande samtidigt. Som om jag var där rent fysiskt, men min själ, min röst, hade försvunnit någon annanstans. Jag kände hur blicken flackade, hur jag blev mer och mer upptagen av min egen osäkerhet. Kanske var det bara en dålig dag, kanske var det bara jag. Men i det ögonblicket kändes det som om världen runt mig rullade vidare utan mig.

Jag satt tyst och lyssnade, men varje ord som yttrades mellan dem kändes som ett ekande hån. Jag var där, men ändå inte. Och i den stunden var det som om allt det välbekanta oljudet, allt det där sorlet som en gång var min trygghet, förvandlades till en djup, tyst tomrum. Ett tomrum där jag saknade min plats, min roll i konversationen, och där känslan av att inte räcka till blev allt mer påtaglig.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag stanna kvar och försöka, eller gå därifrån och andas ut i ensamheten? Kanske skulle jag bara vänta tills nästa gång, när allt kanske skulle kännas lättare igen. Men just då, mitt i allt, var jag bara tyst för tyst för att någon skulle märka vad som pågick inom mig.

Och det var den värsta delen av allt.

Kategorier2024Sömnlös helg

Sömnlös helg

Publicerad den 7 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var fredag kväll, och hela veckan hade jag sett fram emot helgen. Jag hade planerat för en stunds avkoppling, en tid för mig själv. Men istället för att hitta den där välbehövliga lugna känslan, kom ångesten över mig som en våg, en tsunami som slog omkull allt i sin väg. Utan förvarning hade den tagit över, tyst men skoningslös. Vad jag än försökte göra, hur jag än kämpade, kunde jag inte stoppa den.

Lördagen blev tung, trots att jag försökte fylla den med aktiviteter som vanligtvis skulle distrahera mig. Jag tände ljus, satte på en av mina favoritfilmer, försökte läsa en bok, men inget hjälpte. Varje gång jag trodde att jag hade fått ett grepp om mitt inre kaos, kom en ny våg av ångest och svepte mig med sig. Det var som om allt jag brukade ta för givet, allt som kändes tryggt, plötsligt var utom räckhåll.

Två sömnlösa nätter följde. Jag låg vaken i mörkret, vred och vände mig, tankarna gick i cirklar utan slut. Varje gång jag slöt ögonen, kom rädslan krypande. Den viskade att jag inte hade kontroll, att allt kunde falla samman när som helst. Och hur jag än försökte skjuta bort tankarna, hur mycket jag än längtade efter att bara få en stunds vila, så förblev natten tyst och obeveklig.

Det var en kamp jag inte var beredd på, men kanske var det just därför jag var tvungen att möta den.

Söndag kväll kom, och till slut gav kroppen upp. Efter två sömnlösa nätter föll jag in i en djup, nästan medvetslös sömn. Jag hade inget val längre; tröttheten hade blivit för tung att bära. När jag vaknade på måndagsmorgonen, var världen suddig och kudden kändes som den tryggaste platsen på jorden. Jag ville inte lämna sängen, inte möta verkligheten där ute.

Men jobbet kallade, och hur mycket jag än ville gömma mig kvar under täcket, fanns det ingen annan utväg. Med tunga steg släpade jag mig upp, kände hur kroppen protesterade medan tankarna långsamt började sorteras in i veckans schema. En ny jobbvecka väntade, med sina rutiner, sina krav, och de små sakerna som vanligtvis håller mig sysselsatt men som nu kändes som ett berg att bestiga.

Kanske var det just det jag behövde – att fortsätta framåt, även när allt inom mig ville stanna. För någonstans, mitt i den gråa morgonen, fanns en tanke som började gro: att jag överlevt helgens storm. Jag visste att det skulle bli fler vågor, fler stunder när allt kändes överväldigande. Men jag hade också tagit mig igenom dem, en natt i taget, och nu stod jag inför en ny vecka – trött, men ändå lite starkare.

Kategorier2024Som spegel stirrar tillbaka på mig

Som spegel stirrar tillbaka på mig

Publicerad den 5 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är kväll igen. Lampans mjuka sken reflekteras i spegeln framför mig, men jag ser knappt ljuset. Det är som om mina ögon söker något bortom, längre in, något djupt begravt i spegelbildens ögon.

Jag står stilla. Stirrar.

Ansiktet är bekant, men det känns främmande, som om jag betraktar en främling som bär samma drag som jag en gång gjorde. Linjerna vid ögonen har blivit tydligare, och det finns ett djup där som talar om upplevelser jag inte helt förstått. För varje dag som passerar, har de blivit fler, djupare. Och medan världen utanför fortsätter i sin bana, känns det som om något har stannat här inne, inom mig.

En spegel kan ljuga, tänker jag. Men samtidigt vet jag att det är en halvsanning. Spegeln ljuger inte om det synliga, om det som finns här och nu. Men den kan inte visa allt. Den kan inte reflektera vad som pågår bakom ytan. Där finns tankarna, rädslorna, längtan – allt som jag håller inom mig. Kanske försöker jag dölja det även för mig själv. Kanske har jag blivit en mästare på det. Men när spegeln stirrar tillbaka på mig, står jag blottad.

Det är som om bilden där, den versionen av mig, vill säga något. En tyst påminnelse om vem jag är, eller kanske vem jag varit. Men i dessa tysta ögonblick, när vi ser varandra, blir det tydligt. Jag kan inte fly från den här spegelbilden. Det finns inga flyktvägar undan mitt eget inre.

Jag sluter ögonen och låter andetagen sakta ner. Jag har varit här förut. Kanske inte just här, i detta rum, framför denna spegel, men i denna känsla – denna ständiga reflektion över vem jag är och vart jag är på väg. Det är som att varje steg jag tar framåt också drar mig bakåt, tillbaka till något jag inte helt förstått, som om skuggan av det förflutna fortfarande följer mig.

När jag öppnar ögonen igen, stirrar spegeln fortfarande tillbaka. Men något har förändrats. Kanske är det jag som ser djupare nu, ser bortom ytan, bortom linjerna och rynkorna som tiden lämnat efter sig. Jag ser en människa som gått igenom mer än vad någon spegel någonsin skulle kunna visa.

Och i det tysta rummet, med spegelbilden framför mig, inser jag en sak: jag har inte alla svar. Jag kanske aldrig kommer ha dem. Men jag är fortfarande här, fortfarande stirrandes tillbaka. Och kanske är det nog, just nu.

Spegeln ljuger inte. Den berättar bara en del av historien.

Och resten? Den ligger kvar, djupt inne, där spegeln inte kan nå.

Kategorier2024PanikdrömPersonlig

Panikdröm

Publicerad den 5 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag vaknar med ett ryck, hjärtat bultar så hårt att det känns som om det ska spränga sig ut genom bröstet. Paniken i drömmen sitter kvar som en klibbig hinna över hela kroppen, fast i skarven mellan verklighet och mardröm. Jag försöker minnas vad som hände – en suddig sekvens av kaos, känslan av att jag var fast, instängd.

Andas. Djupa andetag. Lugnet vill inte infinna sig. Jag sträcker mig efter mobilen för att kolla klockan, men siffrorna suddas ut framför ögonen. Tid känns så irrelevant just nu. Bara den där gnagande känslan av att jag har förlorat något, att något jag inte ens visste att jag behövde, just försvann.

Jag vet att det var en dröm, men varför känns det som om jag fortfarande är där?

Ljuset från mobilen är kallt och hårt, men det hjälper inte. Hjärtat fortsätter rusa, som om jag fortfarande flyr från något som jag inte kan se. Jag slår på sänglampan, fyller rummet med ett svagt sken, men det känns inte tryggare. Skuggorna på väggarna rör sig, som om drömmen har följt med mig in i verkligheten.

Det var något jagade mig. Jag vet inte vad, men känslan av att vara jagad, att inte kunna fly, har satt sig som ett mörkt hål i magen. Jag var instängd i mina egna tankar, förlorad i en labyrint utan vägar ut. Ju mer jag försökte ta mig fram, desto mer drogs jag tillbaka, fastnade i marken som om jag gått i kvicksand. Och så den där känslan precis innan jag vaknade, den kalla insikten att jag var på väg att förlora något värdefullt. Men vad? Det vet jag fortfarande inte.

Jag sätter mig upp, sveper täcket om mig som ett skydd, även om jag vet att inget täcke kan skydda mot det jag känner. Paniken från drömmen är som ett eko som vägrar tona bort, som om det sitter fast i kroppen. Varför känns det så verkligt? Jag vet att det bara var en dröm, men varför känns det som om jag fortfarande inte är fri från den?

Jag försöker andas djupare, samla mig. Men minnet av drömmen vill inte släppa taget, som om den vill säga mig något, något jag inte vill höra. Kanske är det bara en rest av dagens stress, men det känns mer än så. Det känns personligt, som om det försöker berätta något jag inte är redo att förstå.

Jag tar ett sista djupt andetag, lägger mig ner igen, men det tar lång tid innan kroppen släpper taget om den där känslan.

Kategorier2024Ropet Ingen Hör

Ropet Ingen Hör

Publicerad den 5 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Regnet slog mot fönsterrutan, ett monotont trummande som fyllde rummet med en stilla sorg. Inne i det svaga ljuset satt jag, stirrande på telefonen som låg på bordet. Displayen var svart, tyst, som en spegel som vägrade reflektera något annat än tomheten.

Det var länge sedan någon hade ringt. Länge sedan jag ens hade känt behovet av att lyfta luren. Men den fanns där, alltid nära, som en påminnelse. Ibland trodde jag att jag kunde höra den viska, svaga ord i tystnaden, men varje gång jag grep efter den, var den lika död som alltid.

Utanför var världen höljd i dimma, och varje ljud dämpades, förvrängdes till något otydligt. Grannens skratt, steg på trottoaren, bilar som rullade förbi — allt blev till skuggor av det som en gång hade varit levande. Jag visste att de fanns där, alla de människor jag en gång kände, men deras röster hade blivit till ekon långt bortom min räckvidd.

Jag hade försökt. Flera gånger. Skrivit ord, skickat meddelanden, men varje gång de lämnat mina händer, verkade de försvinna, uppslukade av en avgrund. Inga svar. Kanske var det jag som talade på ett språk de inte längre förstod. Kanske var mina rop för svaga.

Det fanns en bok på hyllan, fylld med sidor som ingen läst på åratal. Bladen var gula, kantade av tiden. Jag öppnade den ibland, bara för att känna pappret mellan mina fingrar. Varje gång samma ord. Varje gång samma känsla. Men ingen såg det. Inga ögon följde linjerna längre.

Lampan ovanför mig blinkade till, svagt, som om den också höll på att ge upp. Jag drog fingrarna genom håret, en rörelse som blivit en vana, men som inte längre gav någon tröst. Det var då jag hörde det.

Ett ljud, svagt och avlägset, men så tydligt. Ett kort signal, en vibration. Hjärtat stannade upp för ett ögonblick, sedan började det slå hårdare. Jag reste mig hastigt, sökte efter källan, men ljudet hade redan tystnat. Telefonen låg orörd på bordet. Inga meddelanden. Inga samtal. Bara tystnad.

Kanske hade jag inbillat mig det. Eller kanske var det ett svar, någonstans långt borta, som inte kunde nå fram.

Jag gick tillbaka till stolen och sjönk ner. Känslan av att något hade gått förlorat sköljde över mig igen, men den hade blivit en del av mig nu. Som regnet utanför, ständigt närvarande, en påminnelse om något jag inte längre kunde sätta ord på.

I spegeln över bordet såg jag min egen reflektion. För en sekund trodde jag att jag såg någon annan. Ett ansikte, en blick fylld av något jag en gång hade förstått. Men nu var det bara en skugga, en tyst spegelbild av någon som en gång hade funnits.

Jag reste mig igen, öppnade fönstret och kände regnet mot min hud. Luften var tung, nästan kvävande, men jag andades in den ändå, som om varje andetag skulle kunna föra mig närmare ett svar.

Men det kom inget svar. Inga ord. Bara ett svagt rop, någonstans inifrån, förlorat i bruset.

Och ingen hörde.

Kategorier2024Hjärnspöket och jagNovell

Hjärnspöket och jag

Publicerad den 5 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är en tyst morgon när jag vaknar, ensam men ändå inte. Hjärnspöket sitter redan på sängkanten, precis som vanligt. Det följer mig överallt, även om jag ibland låtsas som att det inte finns där. Vi går i hand, i takt, men stegen känns tyngre när det drar mig tillbaka till gamla minnen.

“Vad var det jag sa?” frågar hjärnspöket. Det behöver inte säga mycket mer. Orden ekar från gårdagen, från åren som gått, från de gånger då det kändes som att marken rasade under mig. Jag suckar, skakar på huvudet och försöker ignorera det.

Men vi fortsätter gå. Hand i hand. Hjärnspöket har den förmågan att alltid hitta mig när jag är svag. När jag känner mig som allra mest sårbar. Det påminner mig om allt jag gjort, allt jag inte gjorde. Varje liten detalj, som ett obevekligt eko från det förflutna.

“Du är inte ensam, men du är alltid ensam”, mumlar det tyst när jag försöker få i mig min första kopp kaffe. Hjärnspöket vet vilka knappar det ska trycka på, hur det ska vrida och vända på mina tankar tills de inte längre känns som mina egna. Jag släpper en suck, försöker koncentrera mig på något annat.

“Jag har lärt mig mycket”, säger jag bestämt, nästan som ett mantra. För varje gång jag kämpar emot hjärnspöket blir jag starkare. Det vet jag. Det vet även hjärnspöket, även om det aldrig skulle erkänna det.

Vi fortsätter promenaden genom dagen. Ibland känner jag att hjärnspöket håller ett lättare grepp om min hand. Kanske för att det också förstår att jag inte längre är samma person som förr. Att jag blivit bättre på att möta dess mörka viskningar med en styrka som inte alltid funnits där.

När kvällen kommer, och mörkret faller, vet jag att hjärnspöket kommer att ligga bredvid mig, viska sina gamla lögner och påminnelser om det som inte blev. Men jag vet också att jag har blivit bättre på att inte lyssna. På att släppa taget om dess hand, även om det bara är för en liten stund.

Och i den stunden, den lilla sekunden när jag inte håller hjärnspökets hand, känner jag något annat. Frihet.

Kategorier2024livet

Livet

Publicerad den 4 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Livet är inte för att överleva, utan för att leva

Solen bröt fram genom de tunga molnen, som om himlen själv försökte minnas hur det var att vara ljus. Där, på kanten av en äng, smekte vinden ansiktet. Det var något särskilt med just den här platsen, något som alltid fick hjärtat att slå ett slag långsammare. Men även här, där det var vackert och stilla, bar man med sig sin egen tyngd.

Att kämpa och överleva när varje dag kändes som ett slagfält var inte att leva. Det var att existera, att hålla huvudet precis ovanför vattenytan. Och visst, en tid trodde man att det var nog. Bara att överleva var ett mål i sig.

Men något inom hade börjat förändras. Små, nästan osynliga förändringar. Som när ett träd långsamt sträcker sina rötter djupare i jorden, utan att någon märker det. Insikten började gro – livet handlar inte om att stå ut, utan om att våga stå upp, även när vinden blåser som hårdast.

En dag kom beslutet. Inte längre skulle man vara en betraktare i sitt eget liv. Svårigheterna hade blivit en del av en, ja, men de skulle inte definiera en. Små steg togs – ett leende mot någon på gatan, att tillåta sig själv att känna glädje när vinden rusade genom håret. Små, små ögonblick som fick världen att verka lite ljusare.

Det handlade inte om att fly från smärtan, för den fanns kvar. Men nu sågs den med andra ögon, som en gammal vän som lärt ut något viktigt. Det handlade om att leva fullt ut, även när allt annat försökte dra en tillbaka. Varje andetag blev ett beslut att välja livet, och inte bara överlevnaden.

Ett djupt andetag togs, och ett leende sprack fram, trots allt som bar på insidan. Livet var inte lätt, det skulle det aldrig bli. Men det var ens eget, och det var värt att leva, inte bara uthärda.

Kategorier2024När dörrar slås igenNovell

När dörrar slås igen

Publicerad den 4 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Den som sviker dig en gång, kommer att förråda dig tusen gånger.

Du behöver inte dricka hela havet för att inse att det är salt.

Det var något med blicken den där sista gången, som om en dörr sakta slog igen. Förändringen hade märkts långt innan, men det fanns en envis tro på att människor förändras för att de vill, att kärlek kan växa genom sprickorna och göra dem hela. Men så var inte fallet. Det fanns något annat som gnagde, något dolt bakom orden och beröringen, något som anades men inte kunde förklaras.

En gång hade sveket redan inträffat. Förlåtelsen hade känts som att dricka ur ett salt hav – varje klunk fylld med hopp, men med en djup vetskap om att det skulle skada i slutändan. Det fanns en tanke om att det skulle gå att förändra eller åtminstone omdefiniera vad det hela betydde, att något nytt skulle kunna byggas av spillrorna som lämnats bakom.

Men varje gång närheten fanns där, återuppstod den känslan. Det behövdes inte drickas hela havet för att veta att det var salt. Den insikten fanns redan från första droppen. Och nu, sittandes vid köksbordet, kändes det som om glaset hållits fast alldeles för länge, trots att det redan var klart att det borde ha släppts för länge sedan.

Det var inte bara sveket, utan också längtan efter att tro på något bättre som hade förrått. Viljan att hitta ljuset i mörkret, att hålla fast vid idén om att kärlek skulle kunna rädda allt. Men hur många gånger hade detta inte hänt förut? Hur många gånger hade människor svikit varandra, fallit tillbaka i samma gamla mönster?

Den som sviker en gång, kommer förråda tusen gånger. Det var en läxa som nu hade lärts. Och kanske var det nu dags att göra det som alltid varit en rädsla – att släppa taget helt och hållet. För även om orden återigen skulle låta som sanning, så skulle det alltid finnas något i luften, något som aldrig riktigt var på riktigt.

Med fönstret öppet strömmade den kalla höstluften in, svalkande huden och rensande tankarna. Nu var det tid att stänga dörren – för gott.

Kategorier2024Hur mår du egentligen?Personlig

Hur mår du egentligen?

Publicerad den 4 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag har lärt mig att svara “Jag mår okej” när någon frågar, för det är enklast så. Det är vad människor vill höra, eller vad de orkar höra. Men sanningen är en annan, och den sanningen gömmer jag bakom mitt vardagliga leende och min bekväma fasad.

Nej, jag mår inte bra. Jag kämpar varje dag, som en krigare utan rustning, mot ångesten som river i mig och depressionen som ständigt är som en mörk skugga över allt jag gör. Det känns som att den där skuggan aldrig lämnar mig, oavsett hur många gånger jag försöker kliva ur den.

Jag känner mig sviken, lurad och bränd. Inte bara av människor som kommit och gått, utan av livet självt. Det är som om jag gett allt, bara för att stå kvar med tomma händer och ett sargat hjärta. Orden som en gång tröstat, har nu förvandlats till vapen, och de har skurit djupa sår som ingen ser.

Ingen anar hur det ser ut på insidan. Alla ser bara utsidan. De ser en person som fungerar, som ler och säger de rätta sakerna. Men ingen vågar komma nära, ingen vill riktigt förstå det kaos som pågår där inne. Det är enklare att hålla avstånd, och det är enklare för mig att låta dem.

Jag har upplevt krig, elände, och förlorat en familjemedlem som stod mig nära. Jag trodde jag visste vad smärta var. Men det jag går igenom nu… det är på en annan nivå. Det är som att jag står i ett krig, inte mot yttre fiender, utan mot mig själv. Mot mina egna tankar, mina egna känslor. Och ibland, ibland känns det som om orden inte räcker till för att beskriva den kampen.

Men ändå, trots allt, säger jag att jag är okej. För det är enklast så.

Kategorier2024Kampen om den mörka sidanPersonlig

Kampen om den mörka sidan

Publicerad den 3 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var som att leva med en ständig storm inombords. Utan synliga åskmoln för omvärlden att upptäcka, mullrade den där – ilskan, frustrationen – i varje tanke, varje andetag. Det var som en osynlig skugga som alltid följde mig, alltid i periferin, även om jag försökte ignorera den, le bort den eller förtränga dess närvaro.

Jag förstår inte riktigt varför jag är så arg hela tiden. Inte ens när jag står där framför spegeln och ser mitt ansikte, som utåt sett verkar så lugnt och samlat, kan jag hitta svaret. Det är som att något djupt inom mig har börjat ruttna, och varje dag blir en ny kamp att hålla skenet uppe, att inte låta världen se att det faktiskt pågår ett kaos bakom fasaden.

Det är depressionen, säger jag till mig själv. Det är min psykiska hälsa som spökar och vägrar släppa taget om mig. Jag vet det. Men att veta är inte samma sak som att kunna hantera det. Det är som att veta att en storm är på väg men ändå inte kunna stänga dörren mot vinden.

Och så finns det den andra delen av mig, den delen som fortfarande försöker läka från sveket. Att lita på någon som en gång stod mig så nära, och att sedan bli lämnad av den personen… det har skapat ett öppet sår som jag inte vet hur jag ska läka. Hur kan jag lita på någon igen när den jag trodde jag kunde luta mig mot försvann när jag behövde dem som mest?

Jag försöker hantera allt på en gång. Jag vet att jag är mitt i en kamp mot mig själv, mot den mörka sidan som växer inom mig. Vissa dagar känns det som om jag kommer vinna, som om ljuset är inom räckhåll, medan andra dagar är jag övertygad om att mörkret är starkare. Att ilskan och sorgen kommer ta över helt. Men jag vägrar ge upp, inte än. För mitt inre vet jag att det finns ett hopp, ett ljus någonstans där ute – och kanske, en dag, kommer jag hitta tillbaka till det.

Men tills dess kämpar jag vidare. Mot stormen inom mig. Mot den mörka sidan.