2024 – Om jag visste

2024 Personlig

Och så kom hon

Publicerad den 11 december 2024av Maxwell Ryder Emerson

Och så kom hon.

Hon som alltid tycktes dyka upp i mitt liv som en vind som river upp allt, lämnar det kaotiskt och omöjligt att ignorera. Jag mindes första gången vi sågs, jag 16 och hon 23. Hon var allt jag inte var – säker, självsäker, med ögon som såg rakt igenom mig. Våra vägar hade korsats flera gånger genom åren, och varje gång lämnade hon ett märke efter sig, som om hennes närvaro brände sig fast i mitt sinne. Men den sista gången, för tio år sedan, blev det för mycket. För mycket av allt, eller kanske för lite av vad jag behövde. Jag lämnade henne.

Och nu var hon här igen.

Det började oskyldigt. Ett meddelande på Messenger, inget speciellt. Bara ett hej, en inledande fråga som jag hade kunnat ignorera, men inte gjorde. Vi började prata. Det ena ledde till det andra, och innan jag visste ordet av hade vi grävt upp allt. Allt som hade legat begravt, alla frågor som aldrig ställts.

“Varför lämnade du mig egentligen?” skrev hon till slut.

Orden brände sig fast på skärmen. Jag satt länge och stirrade på dem, som om de skulle försvinna om jag väntade tillräckligt länge. Men de försvann inte. Jag visste att jag måste svara, men vad skulle jag säga? Sanningen? Att jag var rädd? Att jag hade byggt murar så höga att jag knappt kunde se över dem själv?

Jag skrev, långsamt, ärligt. Och hon svarade. Hon svarade med en värme jag inte förtjänade, med förståelse jag inte hade räknat med.

Samtalen fortsatte. Nätterna blev sena, och det kändes som om vi pratade om allt – om varför jag lämnade henne, om vad som hänt under åren, om hur livet hade behandlat oss båda.

Och sedan hände något oväntat.

Hon knackade på mina murar. Inte med kraft, inte med våldsamhet, utan med något så enkelt som hennes närvaro. Ett ord här, en mening där. Jag hade lovat mig själv att aldrig släppa in någon igen. Jag hade svurit på att murarna skulle stå kvar. Men hon behövde inte ens försöka. Ett enda litet beröring, ett mjukt ord, och allt rasade.

Jag minns exakt ögonblicket. Hon sa något enkelt, något som borde ha varit obetydligt. Men det var något i sättet hon sa det på. Något som bröt genom alla lager av skydd jag hade byggt upp. Det var som om allt föll på en gång, som om jag stod där, naken och sårbar, och jag visste inte vad jag skulle göra med det.

Det skrämde mig. Jag blev rädd. Nej, jag blev skräckslagen.

Hur kunde någon fortfarande ha den makten över mig? Efter allt som hänt, efter alla år, hur kunde hon fortfarande vara den som såg mig, den som kunde riva ner det jag trodde var ogenomträngligt?

Men kanske, tänkte jag, kanske är det precis vad jag behöver.

Livet är märkligt. Det ger oss cirklar att gå i, vägar som korsas och lämnar oss undrande. Men ibland, bara ibland, för oss tillbaka till det vi inte visste att vi saknade.

Och så kom hon. Och kanske var det meningen att hon skulle komma just nu.

2024 En bit av mig själv Personlig

En bit av mig själv

Publicerad den 28 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Ikväll har tankarna snurrat, ett kalejdoskop av känslor som jag inte längre kan hålla inne. Jag vill dela något, inte bara för att lätta mitt hjärta, utan för att kanske, bara kanske, någon där ute kan känna igen sig och hitta en gnutta hopp i det jag skriver.

För ungefär sju månader sedan gick jag igenom något jag aldrig trodde jag skulle klara. En breakup som inte bara slet sönder mitt hjärta, utan också mitt sinne. Det var inte bara ett förhållande som tog slut, utan en hel verklighet som rasade. Psykisk misshandel, gaslighting, manipulation… jag tappade bort mig själv i någon annans skugga. Och sedan, när jag var som mest sårbar, blev jag ghostad. Utnyttjad. Lämnad utan svar.

Sommaren kom och gick, men för mig kändes den som en enda lång natt. Min självkänsla var i spillror, som glassplitter utspridda över ett golv jag inte vågade gå barfota på. Jag trodde att allt var över. Jag trodde att jag aldrig skulle få känna glädje igen, aldrig få träffa Lilleman – en gnista av ljus som jag knappt vågade hoppas på.

Jag ville ge upp. Allt.

Men någonstans där, mitt i mörkret, hittade jag en liten låga. Det var terapi. Många timmar av att sitta där och sakta, smärtsamt, plocka isär allt som hänt. Samtidigt blev skrivandet en annan form av terapi. Ord efter ord, rad efter rad, började jag uttrycka allt det som jag inte kunde säga högt. Det var mitt sätt att överleva. Mitt sätt att rädda mig själv.

Och sedan kom Hanna in i mitt liv. En vän som var Fantastisk. Hon var en påminnelse om att världen inte bara består av skuggor och tomrum. Hon fick mig att våga vara mig själv igen, våga prata om allt det jag hållit inne. Det som annars hotat att kväva mig. Ibland tänker jag på hur mycket en liten gest kan betyda. Ett lyssnande öra, en hand på axeln, en påminnelse om att jag inte var ensam.

Det var också genom musiken som jag hittade tillbaka. Ni kanske har hört några av låtarna jag släppte – I Wish I Never Met You och Payback Time. De är bitar av mig, fragment av allt det jag gått igenom. Musik har alltid varit mitt språk när orden inte räcker till.

Det kommer en ny låt snart. Jag vet inte när jag vågar släppa den. Den heter Not OK, och den handlar om allt det jag beskrev i början. Den är rå, ärlig och… mig.

Jag hoppas ni inte dömer mig för det jag delar med mig av. Det är inte perfekt. Det är sårbart. Men det är jag.

Och om någon av er går igenom något liknande, vill jag säga en sak: ge inte upp. Du kanske inte ser det just nu, men det finns en väg framåt. Det finns ljus, även när det känns som att världen är gjord av mörker.

Det här är en bit av min resa. Tack för att ni lyssnar.

2024 Ljuset som aldrig slocknar Personlig

Ljuset som aldrig slocknar

Publicerad den 20 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Gaslighting fick mig att känna mig vilse i mig själv. Självtvivlet gnagde konstant, och osäkerheten lade sig som en tung skugga över mina tankar. Jag ifrågasatte allt – mina känslor, min verklighet, och om det jag upplevde ens var sant. Skulden hängde alltid över mig; varje problem verkade vara mitt fel. Genom subtil psykisk manipulation blev jag känslomässigt nedtryckt och förlorade tron på mitt eget omdöme. Jag levde i en ständig oro över att jag överreagerade, att det var jag som var problemet. Det var psykisk misshandel i sin mest förödande form, där jag långsamt förlorade kontakten med min egen styrka och verklighet.

Jag minns första gången jag började tvivla på mina egna tankar. Det var inte något stort, bara en liten kommentar, en försiktig korrigering av något jag trodde att jag visste. “Det där hände aldrig”, sa du med ett lugnt tonfall, som om jag missförstått allt. Jag skrattade bort det då, tänkte att jag kanske verkligen mindes fel. Men fröet var sått.

Det blev fler sådana små stunder. Dina ord letade sig in som mjuka, nästan vänliga viskningar i mitt medvetande, och började ta över. “Du är alltid så känslig.” “Det är inte alls vad jag sa.” “Ingen skulle reagera som du gör.” Det var subtilt, nästan omärkligt till en början, men snart hade du förvandlat mitt sinne till ett slagfält.

Jag började ifrågasätta allt. Var det verkligen så illa som jag kände? Kunde det vara så att jag överreagerade? Jag såg på dig för svar, men varje gång jag försökte konfrontera dig vände du det mot mig. Din skicklighet låg i att låta mig tro att du hjälpte mig, att dina korrigeringar och kritiska blickar var för mitt bästa. “Jag vill bara att du ska förstå hur du ibland kan verka”, sa du, och jag svalde det som medicin jag inte kunde ifrågasätta.

Osäkerheten växte som en mörk skugga inom mig. Jag började undvika att dela mina tankar, rädd för att de skulle bli avfärdade eller vridna till något jag inte längre kände igen. Var jag galen? Var det jag som gjorde allt fel? Du var min kompass, men du pekade aldrig mot norr, och jag förlorade mig själv i labyrinten du byggt.

Skulden var tyngst att bära. Det fanns alltid en anledning till varför något gick fel, och den anledningen var alltid jag. Om du var arg, hade jag triggat dig. Om du var ledsen, hade jag misslyckats. Och om jag vågade stå emot, blev du lugn och kylig, som om mitt motstånd var det mest irrationella du någonsin sett. “Varför gör du det här så stort?” frågade du ofta, som om det var jag som var problemet, aldrig du.

Känslomässigt kände jag mig som ett tomt skal. Min självbild var som en spegel du krossat och sedan återmonterat i din egen design. Det fanns ingen plats kvar för min egen reflektion. Jag levde för att hålla dig nöjd, för att undvika din besvikelse, din irritation, din tysta behandling.

Det som gjorde mest ont var hur du fick det att se ut som om du brydde dig. Som om dina handlingar var kärlek, fast de sakta kvävde mig. Och kanske var det därför det tog så lång tid att förstå vad som hände. För det är svårt att inse att någon du älskar och litar på kan manipulera dig så skickligt, så metodiskt.

Men en dag bröts mönstret. Jag minns inte exakt vad som hände, men något inom mig vaknade. Kanske var det den där lilla rösten som aldrig tystnade helt, som viskade: “Det här är inte kärlek.” Jag började läsa, lära mig om gaslighting och psykisk misshandel, och varje ord jag tog in kändes som att låsa upp en dörr till en fängelsecell jag inte visste att jag satt i.

Det var inte enkelt att lämna. Det kändes som att riva ut en del av mig själv, för du hade blivit en del av mig – eller så trodde jag i alla fall. Men varje steg bort från dig var ett steg närmare mig själv.

Idag kämpar jag fortfarande med självtvivel och osäkerhet. Men jag vet nu att de inte är mina egna. De är ekon av ditt grepp över mig, och varje gång jag står emot dem tar jag tillbaka en bit av mitt ljus. Ett ljus som du försökte släcka, men som aldrig riktigt dog.

Jag vet nu att kärlek aldrig är manipulation. Kärlek är inte att få någon att tvivla på sig själv. Och framför allt, kärlek är inte att trycka ner någon för att höja sig själv. Det är min styrka idag, och det är vad jag påminner mig om varje gång osäkerheten försöker ta över.

2024 – Det året jag dog Personlig

2024 – Det året jag dog

Publicerad den 19 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var inte hjärtat som stannade eller lungorna som slutade dra in luft. Nej, det var något annat som gick sönder det året. Något inuti som inte längre kunde lagas.

Alla lyckliga minnen jag hade samlat under livet, alla stunder av glädje, kändes som om de suddades ut. Som om någon öppnat ett gammalt fotoalbum och rivit ut sidorna en efter en, tills bara tomma, gula ark återstod. Det var inte jag som försvann, utan bitarna som gjorde mig hel.

Det började sakta, som sprickor i isen. Små, nästan omärkliga förändringar. Jag slutade le åt de saker som brukade få mig att skratta. Maten smakade inte längre något, inte ens favoriträtten som brukade kännas som en varm omfamning. Jag såg mig själv i spegeln, men ögonen som stirrade tillbaka var tomma.

Det året var som en oändlig vinter. All värme försvann, inte bara i luften, utan i min själ. Jag försökte minnas hur det kändes att vara lycklig, men minnet gled undan som sand mellan fingrarna.

De få som stod mig nära märkte förändringen. Försökte fråga, försökte hjälpa. Men vad säger man när man själv inte vet vad som gått förlorat? “Jag är okej,” svarade jag, fast det var en lögn. De såg det, men deras blickar var maktlösa. För vad kan man göra när någon håller på att försvinna, och det inte finns något att hålla fast vid?

Det var inte en plötslig död, utan en utdragen process. Som att drunkna långsamt, utan att någon ser vattnet som stiger runt en.

Det sista jag minns tydligt var en solig dag i januari. Himlen var klarblå, och snön gnistrade som diamanter. Jag stod på en parkbänk och såg ut över världen. En gång hade jag älskat sådana dagar, men nu var det bara en kuliss. Jag tänkte på alla pusselbitar som brukade göra mig hel – glädjen i små saker, doften av nybryggt kaffe, känslan av vårens första solstrålar mot huden.

De bitarna var borta nu. Och utan dem fanns inget kvar.

2024 dog jag inte i kroppslig mening, men jag dog inombords. Sorgen tog över. Sorgen över det jag förlorat, över den jag inte längre var.

Och ändå… någonstans i det där djupaste mörkret, fanns en viskning. En svag, men obeveklig röst som sa: “Det finns fortfarande tid.”

Det året jag dog, var kanske också året jag började om. För ibland måste man förlora allt för att hitta sig själv igen.

Men just då, det året, var det bara döden jag kände.

2024 Personlig Tickande Bomb

Tickande Bomb

Publicerad den 18 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag vaknade den här morgonen med en knytnäve i bröstet. En ilska som inte kunde sättas i ord och en sorg som hängde över mig som en våt filt. Det var som att vakna med tyngden av världen pressad mot mitt bröst.

Känslan av att någon förföljde mig var nästan fysisk. Det var inget jag kunde se, men det fanns där – som en skugga i ögonvrån, som en osynlig blick som brände i nacken. Jag drog täcket tätare omkring mig, som om det kunde skydda mig från något jag inte ens förstod.

Jag ville skrika. Kasta ur mig allt det där som kändes som ett instängt vrål i mitt inre. Jag ville gråta, släppa fram en flod av tårar som kunde rensa ut allt det svarta. Men ingenting kom. Inte ett ljud, inte en droppe.

Det var som om jag hade frusit fast. Som om jag var en tickande bomb, så full av känslor att jag inte visste vilken jag skulle börja med. Jag var rädd för att explodera men ännu mer rädd för att stanna kvar i det här tillståndet.

Tick, tack. Tick, tack.

Tiden gick medan jag låg där, oförmögen att röra mig. Kanske var det bara minuter, kanske timmar. Det kändes som en evighet. Bomben tickade vidare, varje sekund ett hot om en katastrof som närmade sig.

Till slut reste jag mig, tung och långsam, som om jag rörde mig genom vatten. Jag gick fram till spegeln, stirrade på den person som mötte mig där. Jag såg arg ut, men under det fanns något annat – något skört, något som försökte gömma sig.

“Vad vill du?” frågade jag min spegelbild, nästan som om jag förväntade mig ett svar.

Men spegeln var tyst. Liksom jag själv.

Jag gick ut i köket, satte på kaffe och lutade mig mot diskbänken medan jag väntade. Doften av nybryggt kaffe fyllde rummet, men det skingrade inte känslan av förföljelse, av mörkret som klängde sig fast.

Jag tog koppen och satte mig vid köksbordet. Stirrade på kaffet medan det blev kallt. Tankarna snurrade, utan mål eller riktning, som ett trassligt garnnystan som ingen orkade reda ut.

Tick, tack. Tick, tack.

Plötsligt slog det mig: Jag väntade. Jag väntade på något som skulle hända, något som skulle lösa allt. Men vad väntade jag på? Att någon annan skulle dra ut sladden till bomben? Att känslorna skulle försvinna av sig själva?

Det var då jag insåg att jag inte kunde vänta längre.

Jag tog fram ett tomt papper, en penna. Började skriva utan att tänka. Ord vällde fram, osammanhängande och råa. Ilska, sorg, rädsla. Allt det där som hade legat och jäst inom mig rann nu ut på papperet.

Tick, tack. Tick, tack.

När jag skrev kändes det som om bomben inom mig började sakta ner. Tickandet avtog, som om varje ord jag skrev var en tråd som lindades upp från dess mekanism.

Och när jag till slut lade ner pennan var det som om något hade lossnat inom mig. Bomben var inte borta, men den hade slutat ticka. Jag visste att den kanske skulle börja igen, men just nu – just här – kändes det som om jag hade kontroll.

Jag reste mig, andades djupt. Tittade ut genom fönstret på en himmel som såg ljusare ut än den gjort på länge. Kanske var det en illusion, men just då spelade det ingen roll.

Jag hade överlevt morgonen. Och för första gången på länge kändes det som om det fanns en chans att också överleva dagen.

2024 En Längtan Efter Kärlek

En Längtan Efter Kärlek

Publicerad den 18 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Längtan har alltid funnits där, som ett stilla eko som aldrig tystnar. En önskan så ren och enkel – att få kalla någon för min egen, att bygga en familj, att en dag bli pappa och kanske senare morfar eller farfar. Men livet har varit allt annat än enkelt. Varje väg jag har valt har lett till besvikelse.

Det började tidigt. Kärleken, som jag trodde var äkta, visade sig vara en skugga – flyktig och utan djup. “Du är för mycket”, sa någon. “Du älskar för hårt”, sa en annan. Jag försökte förstå, försökte ändra mig, försökte anpassa mig till vad andra behövde. Men varje gång lämnades jag ensam, med hjärtat i spillror och en växande känsla av att inte vara tillräcklig.

Gång på gång har jag gett mitt allt, bara för att se det slitas ifrån mig. Jag blev som ett öppet sår, känslig för minsta beröring, men ändå längtade jag. Jag längtade efter någon som skulle se mig, verkligen se mig, och inte bara ta det de ville ha för att sedan gå vidare till nästa.

Mina vänner, om man kunde kalla dem det, förstod inte heller. De skakade på huvudet åt min längtan, åt mitt behov av närhet och mening. “Du behöver inte någon annan för att vara hel,” brukade de säga, som om det var så enkelt. Men jag visste att det inte handlade om att vara hel – det handlade om att få dela min helhet med någon annan. Att få skapa något som skulle leva vidare, något större än mig själv.

Åren gick, och med varje svek växte bitterheten. Jag försökte gömma den, men den smög sig fram i min blick, i mina ord. Jag var besviken på världen, på människorna som hade svikit mig, och kanske mest av allt på mig själv. Hur hade jag låtit det bli så här? Hur hade mitt liv blivit en enda lögn, ett tomt skal av vad det kunde ha varit?

En kväll, när ensamheten kändes som tyngst, satte jag mig vid köksbordet med en kopp kallnat kaffe. Jag såg ut genom fönstret på den mörka himlen, där stjärnorna blinkade svagt. “Vad är det för mening?” mumlade jag för mig själv. Tårarna kom, ovälkomna men ofrånkomliga.

Men någonstans i djupet av min förtvivlan fanns en liten låga som vägrade slockna. Det var den där lilla rösten, den som jag ibland hatade men som ändå höll mig vid liv. Den som sa att det kanske, bara kanske, inte var för sent. Att jag fortfarande kunde hitta något – eller någon – att leva för.

Jag reste mig, skakig men beslutsam. “Om ingen har älskat mig för den jag är,” tänkte jag, “så får jag börja med att älska mig själv.” Orden kändes främmande, nästan absurda, men de ekade ändå inom mig som ett löfte.

Jag vet att det inte kommer bli lätt. Åren av svek och självförakt har lämnat djupa sår. Men jag vet också att om jag någonsin ska hitta det jag längtar efter, så måste jag börja här – med mig själv.

Kanske kommer jag aldrig bli pappa, aldrig hålla ett litet barn i mina armar och kalla det mitt. Men kanske, bara kanske, kan jag hitta en annan sorts familj, en annan sorts kärlek. Och för första gången på länge känner jag en svag glimt av hopp.

Det är inte slut ännu. Inte riktigt.

2024 Morgonångest Deluxe

Morgonångest Deluxe

Publicerad den 17 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Klockan 06:12. Det är fortfarande mörkt ute, men tankarna har redan vaknat, skrikande som en oinbjuden kör i huvudet. Hjärtat slår för hårt, för snabbt, som om det försöker springa ifrån något jag inte kan se. Kroppen är tung men rastlös, fast i en märklig limbo mellan att vilja fly och inte orka röra sig.

Jag försöker ligga kvar, försöker andas igenom det, men varje andetag känns som ett misslyckande. Pulsen bultar i tinningarna. Varför känns det som att världen kommer att gå sönder idag? Vad är det jag har glömt, vad är det jag måste göra?

Tankarna hinner före mig, målar upp allt som kan gå fel – alla små misstag, alla stora katastrofer som kanske, kanske inte väntar. Paniken stiger som vatten, långsamt men obevekligt.

Jag sätter mig upp till slut, svetten kall mot nacken. Kaffet. Jag behöver kaffe.

Med darrande händer fyller jag bryggaren och står där, stirrandes på dropparna som sakta faller i kannan. Tårarna kommer utan förvarning, brännande, lätta. Varför gråter jag? För att jag är trött? För att jag är rädd? Eller bara för att allt känns så… mycket?

Koppen i handen är varm, trygg, som en liten ankare i stormen. Jag ser ut genom fönstret. Himlen är inte längre svart utan börjar skifta i grått. Det är en ny dag, vare sig jag är redo eller inte.

Jag tar en klunk kaffe och känner värmen sprida sig, nästan som en försäkran om att jag klarade ännu en morgon. Kanske, bara kanske, klarar jag resten också.

Personlig Tystnadens Tyngd

Tystnadens Tyngd

Publicerad den 17 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Vaknade tidigt, kanske för tidigt. Klockan på nattduksbordet visade en tid som ingen borde vara vaken vid, men sömnen hade lämnat mig, och rummet var för stilla för att bjuda in den tillbaka. Tystnaden låg som en tät filt över huset, en tystnad som inte lugnar utan kväver. Jag låg där och stirrade på taket, räknade sprickor som om de skulle kunna ge mig någon form av tröst. De gjorde inte det.

Det fanns en känsla i bröstet, en tyngd som jag inte kunde förklara. Det var som om varje andetag krävde mer kraft än det borde. Som om jag varje gång måste övertala mig själv att det faktiskt är värt att fylla lungorna igen. Tanken slog mig – vad är poängen med att kämpa, när varje steg känns som att trampa i kvicksand?

Men någonstans i mig fanns en röst. Svag, nästan ohörbar, men den fanns där. Den sa att jag måste fortsätta. Inte för att jag ville, men för att jag måste. För att någonstans, kanske inte idag eller imorgon, men någon gång, skulle tyngden lätta. Det är vad de säger, eller hur? Att saker blir bättre. Men just nu känns det som en lögn.

Jag klev ur sängen, bara för att tystnaden blev för mycket att bära liggandes. Golvet var kallt mot mina fötter, och jag lät känslan av kyla dra mig tillbaka till verkligheten. Stegen till köket var mekaniska. Kaffekannan stod där på sin vanliga plats, och jag fyllde den med vatten, nästan som om jag försökte fylla något i mig själv också. Jag såg vattnet droppa ner i kannan, och för en stund stod jag bara där och stirrade. En droppe i taget, precis som varje andetag, varje steg.

Jag önskar att jag kunde säga att något mirakulöst hände. Att solen bröt igenom molnen och påminde mig om livets skönhet. Men det gjorde den inte. Istället var det bara jag och tystnaden, och kaffedoften som långsamt spred sig genom rummet. En liten sak. En liten påminnelse om att jag fortfarande är här.

Så jag satte mig vid bordet, stirrade ut genom fönstret och andades. Bara andades. En droppe i taget, ett andetag i taget. Och även om tanken på att ge upp låg där som en skugga, så satt jag ändå kvar. Jag kämpar fortfarande. För vad annars kan jag göra?

2024 Den Bästa Versionen Personlig

Den Bästa Versionen

Publicerad den 15 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

De senaste månaderna hade jag mött fler människor än jag trodde var möjligt på en sådan kort tid. De var vackra, inte bara på utsidan, utan för hur de såg mig. De såg mig som någon jag själv aldrig riktigt kunde se. Stark, omtänksam, fylld med energi och vilja att lyssna, ge och vara där. Men varje gång någon sa, “Du ger så mycket av dig själv,” kändes det som att orden studsade mot en vägg inom mig. Jag nickade, log och tackade. Men en liten del av mig ville skrika: Hur gör man annars? Hur kan jag vara mindre?

Det som gjorde ont var att jag insåg att de hade rätt. Jag gav allt jag hade. Jag tömde mig själv som en flod som aldrig tycks sluta rinna. De uppskattade det, ja, men deras ord stannade kvar: “Kanske borde du spara lite av det där till dig själv.” Hur gör man det? Hur vänder man det man alltid gett utåt, inåt?

Jag försökte. Jag försökte hitta den bästa versionen av mig själv. Den jag trodde att andra såg, men som jag inte riktigt kunde känna. Jag tänkte att om jag blev den personen, den starka, kloka, balanserade ja, då skulle det kännas rätt. Men när jag stod där framför spegeln, när alla andra hade gått hem, fanns bara en trött blick kvar.

Jag hade gett allt jag hade den dagen, precis som alla andra dagar. Jag såg mig själv, och för första gången frågade jag: Är det här rätt? Är det här verkligen vad jag vill vara?

En kväll, när jag satt i tystnaden med bara ljuset från ett stearinljus, vågade jag för första gången på länge låta tankarna flöda utan censur. Jag skrev ner frågan som ekade inom mig:

“Hur ger jag något till mig själv, när jag inte ens vet vem jag är utan att ge?”

Pappret framför mig fylldes med ord, meningar, tårar. Det blev som en dialog mellan mig och en okänd röst. Jag insåg att jag i åratal hade kämpat för att bli något som inte fanns. Den bästa versionen av mig själv var inte en roll att spela, inte en prestation att uppnå. Kanske var den redan där – trasig, trött, men äkta.

Jag började smått. Att ge till mig själv var inte att prestera eller skapa något perfekt. Det var att sitta i tystnad med en kopp kaffe utan att behöva vara något för någon annan. Det var att säga nej till saker som sög ur mig kraft, utan att skämmas. Det var att låta någon fråga: “Hur mår du?” och faktiskt svara ärligt.

Det var svårt. Jag kände mig egoistisk, rädd att förlora den jag var i andras ögon. Men varje gång jag valde mig själv, även om det bara var för ett ögonblick, kändes det som att något inom mig läkte.

Kanske är det inte en färdighet man lär sig. Kanske är det en resa, att hitta balansen mellan att ge och att våga ta emot. Men för första gången på länge började jag tro att den bästa versionen av mig själv inte var den jag visade för andra – utan den jag började upptäcka, lite i taget, för mig själv.

2024 Novell

Energitjuvarnas värld

Publicerad den 15 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Har du någonsin känt det där märkliga skavet, som om någon bara inte klarar av att se dig glad? Det är en känsla som smyger sig på när en person kliver in i rummet – en person som tycks livnära sig på andras lycka, som om glädjen är en resurs de själva saknar och därför måste förstöra för andra.

Det är som att kliva in bland vita hajar. Du märker inte faran först, men sen känner du deras närvaro. Ett leende, ett skratt, en kommentar om att dagen känns bra – det är tillräckligt för att trigga dem. Åh, du är glad? Det kan vi inte ha. Låt mig ändra på det.

De är inte alltid tydliga. Ibland kommer deras angrepp i små, giftiga kommentarer som landar precis där de vet att de svider. ”Grattis till att du gjorde det där… men jag hörde att någon tyckte att det kunde göras bättre.” Eller en uppenbart framtvingad komplimang som bär på en underton av kritik: ”Kul att du fick beröm… men vi vet ju att tur också spelar roll.”

Och det mest fascinerande? Det handlar aldrig om dig. Deras försök att sabotera din glädje speglar bara deras eget mörker. En person som är tillfreds med sig själv har inget behov av att rycka ner någon annan. Men en energitjuv… De klarar inte av ljuset hos en annan, för det påminner dem om deras eget mörker.

Det mest frustrerande är att de inte ens alltid inser vad de gör. Det är som om de har en inre regel: Om jag inte är glad, ska ingen annan vara det heller. Och visst är det tröttsamt? Att alltid behöva skydda sig från deras försök att förstöra ens dag.

Så vad kan vi göra? Kanske är det så enkelt – och så svårt – som att inte låta dem vinna. Att påminna sig själv om att deras ord och handlingar är deras, inte våra. Att deras problem inte är våra problem. Och att glädje, hur liten den än är, är värd att försvara.

Så nästa gång en energitjuv kliver in i ditt rum och försöker suga åt sig av ditt ljus – le ändå. För din glädje är deras kryptonit, och din styrka är något de aldrig kan ta ifrån dig.

2024 Ensam på puben

Ensam på puben

Publicerad den 14 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var en regnig lördagkväll i november, och klockan hade precis slagit 19 när jag steg in på den lilla kvarterspuben. Luften var fylld av en blandning av öl, stekt mat och svagt dammig värme. Jag hade valt ett bord vid fönstret, ett som kändes tillräckligt centralt för att vara synligt men ändå gav en känsla av avskildhet. Perfekt för en trevlig kväll.

Tidigare i veckan hade jag skickat ut några SMS: “Pubhäng på lördag kl. 19? Blir kul att ses!” Några hade svarat något vagt som “Kanske! Hör av mig senare.” Andra hade inte svarat alls. Jag tänkte att det nog skulle lösa sig. Folk brukar ju vilja komma ut en lördagkväll.

Jag beställde en öl och slog mig ner. Puben var livlig. Vid bardisken skrattade några unga killar åt något som en av dem hade sagt, och längre bort satt ett par äldre kvinnor och diskuterade högljutt vilket vin de skulle beställa. Det var en sådan plats där folk kunde vara sig själva. Jag försökte känna mig som en av dem, en del av sorlet.

19.10. Jag tog fram mobilen och skickade ett nytt meddelande: “Jag är här nu! Första ölen är beställd.” Jag lade ner telefonen och tog en klunk av ölen. Kall och frisk. Jag intalade mig själv att folk kanske bara var sena.

19.20. Ingen respons. Jag scrollade igenom gamla meddelanden, försökte tänka att det inte gjorde något. “Det är ju lördag,” mumlade jag för mig själv. Jag beställde in en skål med chips för att ha något att göra med händerna.

När klockan slog 19.40 började obehaget smyga sig på. Min blick drogs gång på gång mot dörren, men varje gång den öppnades var det någon annan som kom in. En grupp på fyra, skrattandes och redan halvberusade. Ett par som såg ut att ha en första dejt. Jag försökte dölja min besvikelse.

Jag skrev ett sista SMS: “Ingen fara om det inte går, men ville bara kolla om du är på väg?” Medan jag väntade på ett svar tog jag en till klunk av ölen, som nu smakade bittert och tungt. Tystnaden från telefonen kändes högre än sorlet runt mig.

När klockan närmade sig 20 förstod jag sanningen. Ingen skulle komma. Jag satt där ensam, omgiven av skratt och gemenskap, och insåg att det bara var jag som trodde på idén om att samla oss.

Jag reste mig och gick till bardisken för att betala. Bartendern gav mig en blick som jag inte kunde tolka medlidande, kanske? Eller bara en snabb bedömning av ännu en ensam kund.

På vägen hem kändes regnet tyngre än tidigare, och mina steg ekade på de tomma trottoarerna. Jag försökte tänka att det inte gjorde något, att det bara var en kväll, men något inom mig skavde.

När jag kom hem skrev jag inget mer. Jag la mobilen åt sidan och satte på musik för att bryta tystnaden.

Det var inte första gången jag satt ensam och väntade. Men det skulle bli den sista. Nästa gång skulle jag inte låta min kväll hänga på om någon annan dök upp. Nästa gång skulle jag bjuda ut mig själv och faktiskt dyka upp för min egen skull.

2024 Idag

Idag

Publicerad den 11 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Idag är en sån dag jag aldrig trodde skulle hända. Kanske för att jag inte ville tro att den kunde hända. Att vakna med en oro som river och sliter i bröstkorgen, och ändå tvinga sig upp. Kroppen protesterade redan vid första steget på golvet. Trots det, klär jag på mig. Ett plagg i taget, en rörelse som känns mekanisk och meningslös.

När jag kom till jobbet var allt precis som vanligt kaffekoppar som klirrade, stressade steg i korridoren, småprat om helgens bravader. Allt som tidigare kunde vara ett brus att vila i, skar nu som knivar. Jag kände blickarna, riktade mot mig eller inte, och det var som om de förstärkte oron.

Inuti mig fanns bara en känsla av att vilja springa. Bort. Långt bort från allt och alla.

Människorna här har aldrig känts så avlägsna, och ändå är det som att deras närvaro trycker ner mig. Men det är inte bara de här människorna det är alla dem som en gång stod mig nära. Alla dem jag litade på, alla dem som påverkade mig tills jag inte visste vem jag var längre. Jag hatar vad de har gjort med mig, hur deras ord och handlingar fortfarande ekar.

På lunchen satt jag ensam vid ett bord nära fönstret. Jag stirrade ut, såg löven virvla i vinden. Ville vara ett av dem. Bara flyga iväg, utan att behöva känna. Men istället satt jag kvar och kände hur illamåendet växte. Kanske var det kaffet, kanske var det bara allting annat.

Jag försökte samla mig, andas. Försökte tänka att det bara är en dag. Men det är svårt när kroppen skriker och tankarna bara maler. Vill de ens veta hur jag mår? Jag tror inte det. Ingen gör det egentligen. De ser bara det yttre, en fasad som jag tvingas upprätthålla för att inte skrämma bort dem också.

När arbetsdagen äntligen tog slut, kändes det som om jag kämpat ett maraton. Jag släpade mig hem, men det var inget hem. Bara fyra väggar som ekade av tystnad. Och nu sitter jag här och skriver, hoppas att orden ska lätta lite på trycket. Men de är tunga, som allt annat idag.

Jag vet inte vad som händer imorgon. Jag hoppas att det blir lättare. Men idag… idag var en sån dag jag aldrig trodde skulle hända. Och ändå var den här.

2024 Året som föll itu

Året som föll itu

Publicerad den 8 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Detta år är inte mitt år. Sommaren 2024 började som ett blankt papper, fyllt av förhoppningar om att äntligen få andas, att få skapa något nytt. Men redan i juni insåg jag att det inte skulle bli så. Istället blev det månader av svek och tystnader, av förlorade löften och trasiga relationer. Jag blev bränd. Lämnad. Och det värsta av allt var ensamheten. Vänner som en gång kändes som familj hörde inte längre av sig. Deras tystnad skar djupare än de ord jag önskade att de hade sagt.

Jag kände mig lurad. Av livet, av andra, av mig själv. Hur kunde jag inte ha sett det komma? Det var många känslor på samma gång – ilska, sorg, och en känsla av att vara helt vilse. Juli var som ett bottenlöst hål. Jag tappade greppet om dagarna, sov för mycket eller inte alls, och när nätterna blev för tysta fylldes de med min egen ångest.

Men så kom mitten av augusti. Jag minns inte exakt vad som hände. Kanske var det ett samtal med en gammal bekant, kanske var det något jag såg eller läste. Men det var som att något förändrades, som om livet knackade på dörren och viskade att det fortfarande fanns en chans. Det var ingen stor förändring, bara ett litet steg, men det var tillräckligt för att jag skulle börja andas igen.

September till mitten av oktober blev en tid av motsatser. Ena dagen kändes det som att jag var på väg någonstans, som om jag hade hittat en riktning. Nästa dag drogs mattan undan under mig, och jag föll tillbaka i gamla tankemönster. Jag hatade hur skör jag kände mig, hur lätt något kunde rucka på min nyfunna balans.

Men sen, senare i oktober, kom vändningen. Nya människor dök upp, oväntade och med en värme jag inte visste att jag behövde. De såg mig, verkligen såg mig, och deras närvaro började fylla de tomrum som andra lämnat. De påminde mig om att inte alla skulle försvinna, att det fanns de som kunde stanna kvar.

Ändå kan jag inte skaka av mig ångesten inför jul och nyår. De högtider som ska fyllas med glädje och gemenskap känns som en skugga över mig. Hur ska jag hantera det? Tankarna snurrar, och jag är rädd att falla tillbaka i ensamheten, rädd att de nya ljusen i mitt liv ska slockna innan jag hunnit värma mig vid dem.

Men jag försöker. Jag försöker hantera det på bästa sätt. Dag för dag, steg för steg. Kanske blir inte detta året mitt år. Men kanske kan jag ändå avsluta det med en gnista av hopp. Och kanske, bara kanske, kan jag bygga något nytt när det nya året gryr.

2024 Last Christmas

Last Christmas

Publicerad den 5 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Den där låten, Last Christmas, som alltid rullar på radion när december närmar sig. Förr kändes den som en enkel poplåt, något som bara fyllde rummet med ljud, något jag kunde nynna med i utan att tänka. Men nu… nu förstår jag varje ord. Jag vet vad det är att ge sitt hjärta till någon, bara för att se det krossas när de väljer någon annan. Och det värsta är att jag nog alltid visste, att mina aningar viskade något till mig i varje tyst minut. Men jag höll för öronen och försökte döva den lilla rösten inom mig. Ville inte lyssna.

Jag trodde på oss, på alla små stunder vi delade. Kanske var det där jag lurade mig själv. Varje gång jag skrattade åt hennes skämt, varje gång jag kände värmen av hennes hand i min, tänkte jag att det här, det är på riktigt. Vi två, det var allt jag behövde. Jag såg oss gå genom vinterns kyla, med snön som föll omkring oss, och föreställde mig vår framtid. Jag gav hela mig, varje bit av mitt hjärta.

Men när sommaren närmade sig, när solen började lysa starkare, förändrades något. Hon blev kallare, mer frånvarande, men jag övertygade mig själv om att det bara var i mitt huvud. Att jag inbillade mig. Men sanningen var att hon redan hade börjat ge sitt hjärta till någon annan. Och den där sommaren, innan midsommar ens hunnit komma, lämnade hon mig med ett tomrum jag inte visste hur jag skulle fylla.

Kanske hade jag kunnat hindra mig själv från att bli sårad, om jag bara lyssnat på mina instinkter. Men kärleken gör oss blinda, eller så gör vi oss själva blinda för kärlekens skull. Vi hoppas och vi drömmer, och när drömmen går i kras står vi kvar med skärvor i händerna, osäkra på hur vi ska sätta ihop oss själva igen.

Så nu lyssnar jag på den där låten, och varje ord hugger till i mig. Den där enkla poplåten har blivit min historia. Jag står där i vinterns kyla, och låter snön falla omkring mig, medan jag försöker förstå hur jag ska fortsätta framåt. Men jag vet en sak – nästa gång, om jag vågar älska igen, kommer jag vara försiktigare. Kanske kommer jag aldrig ge hela mitt hjärta på samma sätt. Kanske, någon gång i framtiden, kommer någon att hålla mitt hjärta med den respekt det förtjänar.

Men just nu låter jag smärtan vara. För ibland är det enda sättet att läka att känna varje bit av det som gått sönder.

2024 En ny vecka, samma bubbla

En ny vecka, samma bubbla

Publicerad den 4 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Måndag. En ny vecka. Men ändå känns det precis som förra veckan. Samma bubbla, samma mönster. Varje dag börjar likadant; jag tvingar mig själv att kliva ur sängen, att kämpa mig genom morgonrutinen – duscha, borsta tänderna, klä mig. Men det känns som att jag går på autopilot, som att jag är fångad i en repeterande slinga där inget nytt någonsin händer.

Jag börjar fundera. Är det mig det är fel på? Har jag tappat fantasin, eller är det bara ensamheten som gör mig så rastlös? Kanske är det bristen på någon att dela dagarna med som gör allt så monotont. Någon att umgås med, att skratta med, att bara vara med utan krav. Det känns som att jag saknar något väsentligt, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Imorgon fyller jag år, och det ger mig ännu mer ångest. Jag borde vara glad, känna någon form av förväntan eller lycka inför dagen. Men istället fyller tanken mig med ett tryck över bröstet, en känsla av olust. Det är som om födelsedagen är en påminnelse om alla saker jag inte uppnått, alla stunder som inte blev som jag hoppats. Jag borde känna något annat, men just nu känns det som ännu en sak som läggs på en redan tung hög.

Det är så många känslor på en gång, och ändå är allt så tyst. Jag hoppas, kanske naivt, att något ska ändras, att jag ska vakna en dag och känna att jag brutit mig ur den här bubblan. Men tills dess är det bara jag, den monotona vardagen och tankarna som snurrar runt i mitt huvud.

2024 Minnets Ljus i Halloweenmörkret

Minnets Ljus i Halloweenmörkret

Publicerad den 2 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

“Idag är den dagen. Halloweenfesten som du längtat efter, Lilleman, och jag är inte med. Jag vet att du står där, omgiven av dina vänner, i din dräkt. Ett spöke, tror jag? Eller kanske en liten vampyr? Jag minns inte exakt, för allt jag ser framför mig är ditt glada ansikte, ditt skratt som bubblar över när mörkret faller och ljusen fladdrar omkring er.

Varje år brukade vi göra oss redo tillsammans. Du stod där, sprallig och förväntansfull, med ögonen stora av förväntan medan jag fixade den sista touchen på din dräkt. Sedan kom dina vänner, och huset fylldes av glada röster, springande små fötter och skratt som studsade mellan väggarna. Varje gång kändes det som om vi hade byggt en egen liten värld av magi och fantasi, en värld där vi fick vara precis vad vi ville, utan rädsla, bara glädje.

Och nu… är jag inte där. Du firar utan mig, och det gör ont, för jag vet att vi aldrig får tillbaka de stunderna. Varje Halloweenfest är unik, varje skratt och leende en egen minnespärla. Det känns som om jag förlorat en bit av något värdefullt, något som aldrig går att ersätta. En tomhet sprider sig inom mig, en tyst saknad som inte vill försvinna.

Jag försöker föreställa mig dig just nu. Kanske står du där mitt i kaoset, fnissar och skrattar med dina vänner, lite tuffare än förra året, lite modigare i mörkret. Och jag hoppas att du har kul, att du känner dig trygg och älskad, även om jag inte är där.

Jag är med dig ändå, i varje steg, i varje skratt, i varje andetag. Och även om jag inte kan vara vid din sida ikväll, så vet jag att en del av mig alltid är med dig. För oavsett avståndet, oavsett tiden, finns kärleken där – osynlig men stark. Stark nog att skydda dig, att ge dig mod, att fylla den tomhet som jag känner.

Så njut av din kväll, min lilla Halloweenhjälte. Det är din tid nu. Fira, skratta och lev – för jag bär alla dessa minnen med mig, som små glimrande ljus i mitt hjärta.”

2024 Tickande Bomb

Tickande Bomb

Publicerad den 2 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var en vanlig morgon, precis som alla andra, men ändå låg något mörkt och dovt i luften. Luften var tjock av osynliga bojor, de som band kroppen i små, oändliga spänningar. Varje steg var tungt, varje andetag något som måste tvingas fram, som om jag var inlåst i en kropp jag knappt längre kände igen. Hjärtat dunkade, inte av förväntan eller glädje, utan som ett varningsljus i en outhärdlig takt.

Jag har blivit bra på att hålla fasaden, att le och svara artigt, att låtsas som om allt är under kontroll. Men inuti är jag en tickande bomb. En osäkerhet växer som en ondskefull skugga, en klump av frustration och ilska som växer för varje liten sak som går fel, för varje liten sak som måste hanteras med behärskning. Jag har haft tillräckligt. Jag har fått nog av att le, nicka och ignorera den svarta ilskan som bubblar i mig.

Det är som om ingen riktigt ser mig, ser vad jag kämpar med, ser vad som pågår bakom det där leendet. De ser bara den kontrollerade, tysta jag som biter ihop. Jag önskar att någon bara skulle stanna upp, se in i mina ögon och säga: ”Jag ser dig. Jag hör dig. Och allt kommer att bli bra.” Jag vill att någon ska känna hur mycket jag håller tillbaka, hur mycket som skulle kunna explodera om jag bara tillät mig själv att släppa taget för en enda sekund.

Men istället biter jag ihop, varje dag, varje sekund. Jag håller andan och väntar på att ilskan ska lägga sig, väntar på att trycket ska minska. Fastän jag vet att det inte kommer ske av sig själv. Att om jag inte tillåter mig att känna, att släppa ut allt som hållits begravt så djupt, så kommer det att växa sig starkare, som en flod bakom en sprucken damm.

Det finns en rädsla i mig, att jag en dag inte kommer kunna hålla tillbaka, att jag bara kommer flippa ut på första bästa. På någon som inte har en aning om vad som pågår, någon som inte förtjänar min ilska. Jag vill inte vara den personen, men just nu känns det som att jag inte har något val.

Så jag fortsätter att försöka. Varje dag, varje stund.

2024 När Tystnaden Talade Högst Personlig

När Tystnaden Talade Högst

Publicerad den 1 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var fredag, och jag hade en liten känsla av att det skulle bli skönt med helg. Ett par dagar att släppa tankarna på jobbet, att bara få existera utan alla de krav som ställts under veckan. Men ju närmare slutet av dagen kom, desto starkare blev känslan av något mörkt i bakgrunden, något som gnagde. Ensamheten.

Sällskapssjukan grep tag i mig. Den där känslan av att vilja vara med någon, att bara få dela en stund tillsammans, varenda skratt, varenda tystnad. Men istället stod jag här, ensam i min lägenhet med bara skuggor som sällskap.

Och så kom det födelsedagen. En dag jag velat fira, men också en dag som fyllde mig med viss osäkerhet. Jag hade skickat ett par meddelanden till de jag trodde stod mig nära. Kanske vi kunde träffas på en pub nästa helg, ta en öl eller två, bara vara och fira att ännu ett år hade gått? Men svaren var kalla och avvisande. En efter en kom de in, ursäkter staplade på ursäkter. Ingen kunde.

Det var då insikten kom. Jag hade sett dessa människor som vänner, som någon form av trygghet i min tillvaro. Men nu, när jag sträckte ut handen, möttes jag av en tomhet som sved värre än ensamheten själv. Det var som om varje “nej” skar bort en bit av mig, tills det knappt fanns något kvar.

Jag satt ensam den fredagen, och tystnaden blev min bästa vän. Jag behövde inte längre låtsas, inte längre försöka hålla kvar människor som tydligt visat var de stod. De så kallade vännerna, de som borde ha varit där, var nu bara ansikten i mitt förflutna. Så jag tog beslutet att klippa banden att låta tystnaden tala för mig.

Kanske skulle ensamheten kännas svår i början, men det fanns något befriande i att släppa de som inte fanns där för mig. Kanske var det äntligen dags att börja om, att bygga något nytt. Och när nästa födelsedag kom, då kanske jag skulle sitta där, omgiven av de som verkligen brydde sig, eller kanske bara av mig själv – men i alla fall med en ärlig tystnad som sällskap.

2024 Romantik och Recept: Första frågan är om medicinlådan

Romantik och Recept: Första frågan är om medicinlådan

Publicerad den 1 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Om jag ska dejta någon i framtiden, då tänker jag börja med en liten screening. Ingen fler romantisk middag där jag försöker gissa mig fram till om personen framför mig är en drömmare, en realist, eller – ännu värre – en potentiell tidsinställd bomb av känslomässig dramatik. Nej, från och med nu är första frågan:

“Visa mig din medicinlåda.”

Det låter kanske hårt, men vi vet ju alla att det är i medicinlådan de mörka hemligheterna gömmer sig. Jag menar, hittar jag en burk Omega 3 och kanske några allergitabletter, då kan jag andas ut. En stabil typ som är hälsomedveten men inte överdriven. Men om jag slår upp locket och möts av en arsenal av mediciner som börjar med ord som “anti,” “neuro,” och “mood stabilizer,” då kanske jag tackar för kaffet och rullar försiktigt tillbaka ut genom dörren.

För tänk dig scenariot: du går in i medicinskåpet och det första du ser är en rad burkar som nästan låter mer som ingredienser i en häxbrygd än receptbelagda mediciner. “Antidepressiva, mot ångest och borderline… hm, det här kan bli intressant.” Och plötsligt inser jag att jag inte bara dejtar en person – jag dejtar ett helt medicinskt team.

Och så är det den där skräckblandade förtjusningen över att försöka lista ut vad allt betyder. Jag står där och stirrar på etiketter och tänker: Är det här för att sova? För att hålla sig vaken? För att bli lugn? Eller för att ha en ursäkt om dejten går fel?

För tänk om jag skulle säga något oskyldigt som “Vad gillar du för musik?” och få svaret: “Vänta, jag måste bara ta min humörstabiliserare innan jag svarar.” Eller ännu värre, tänk om det dyker upp en burk med varningstexten “endast för extremt stressande situationer”? Jag kanske börjar fundera på att ringa in extra säkerhetspersonal.

Så nej, hädanefter kommer det vara obligatoriskt med en medicinlådsinspektion innan första dejten. På så sätt kan jag veta om jag hamnat i sällskap med en lugn livsnjutare eller en vandrande pillerkokbok. Och vem vet, kanske hittar vi till och med vår gemensamma framtid där, sida vid sida med en burk B-vitamin och något jag absolut inte kan uttala, men som i alla fall lovar “inre frid.”

2024 Ingen Kärlek Kvar

Ingen Kärlek Kvar

Publicerad den 1 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är sent på kvällen, och köksbordet är kallt under fingertopparna. Fingrarna slingrar sig runt kaffekoppen som sedan länge har svalnat. Tankarna virvlar runt som löv i en höststorm, fyllda av ångest och frågor som ständigt kommer tillbaka – de frågor som aldrig får svar.

En gång var kärleken stor, nästan för stark att hantera. Orden som flödade över från den andra sidan av bordet var som läkande balsam, löften om ett “vi,” ett gemensamt liv där man stod tillsammans i allt. Men nu är det uppenbart att allt det bara var tomma ord, vackra lögner som skulle hålla fasaden uppe.

“Vi måste tänka på två, inte bara en,” hade den personen alltid sagt, en idé som lät så logisk, nästan poetisk. Men varje gång något krävdes på riktigt, var det som om den tanken aldrig existerat. Varje handling som skulle ha varit ett bevis på kärleken, ett uttryck för att ta del av ansvaret, uteblev. Det fanns alltid ursäkter, alltid något annat som var viktigare, något som behövde göras för “egen del.”

Med tiden blev det tydligt: allt som sagts var bara ord, en uppvisning för att slippa bära sin del av bördan, ett sätt att sätta upp en illusion av att bry sig. Men när allt kom till kritan, fanns där bara en vilja att hålla fast vid självbilden, inte någon verklig omtanke eller kärlek. Det var som att se en spegelbild som aldrig riktigt såg tillbaka, en fasad utan substans.

I tystnaden mellan orden och de kalla blickarna kommer tanken som bitit sig fast: “Jag önskar att jag inte kände något för dig. Jag önskar att ditt egoistiska sätt inte längre berörde mig.”

Det är en tom önskan, kanske en illusion i sig själv. Men ändå är det den som håller samman alla de splittrade tankarna, en svag hoppfullhet att en dag kunna resa sig upp från bordet utan att känna ett uns av saknad eller sorg.