Markus stod vid köksfönstret och såg ut över den regntunga eftermiddagen. Dropparna slog rytmiskt mot fönsterrutan, nästan som ett tyst mantra som speglade hans tankar. Han höll en kopp kaffe i handen, men den hade sedan länge kallnat. Det spelade ingen roll. Koffeinet skulle ändå inte kunna dämpa den isande känslan som långsamt kröp in i hans medvetande.
Det hade varit något som skavde de senaste månaderna, något subtilt men oupphörligt. Lena, hans flickvän sedan två år tillbaka, hade börjat förändras. Först hade han inte lagt märke till det. Små detaljer, som att hon blev mer disträ eller att hennes leenden inte nådde ögonen lika ofta som förut. Men med tiden hade förändringarna blivit svårare att ignorera.
Det började med hennes telefon. Lena brukade vara öppen, aldrig brytt sig om att dölja skärmen när hon skickade meddelanden eller surfade. Men nu släckte hon skärmen så fort han kom i närheten. Han försökte säga till sig själv att det inte betydde något, att han bara inbillade sig. Men tanken gnagde i honom.
Sen var det alla de mystiska bortförklaringarna. ”Jag jobbar över.” ”Jag ska träffa en gammal vän.” ”Jag behöver lite tid för mig själv.” Var för sig kunde dessa ursäkter låta rimliga, men tillsammans bildade de ett mönster som Markus inte kunde ignorera.
Ikväll skulle hon ut igen. Hon hade inte sagt med vem eller varför, bara att hon skulle träffa en vän. Markus kände en klump i magen när hon sa det, men han nickade bara och log som om allt var normalt. Nu, med regnet som bakgrund, insåg han hur falskt hans leende hade varit.
När dörren slog igen bakom Lena tidigare den kvällen hade Markus tagit fram sin laptop. Han var inte stolt över det, men han kände att han måste veta. Med några klick hade han öppnat hennes sociala medier, läst gamla meddelanden och scrollat genom hennes inlägg. Där fann han beviset han fruktat. Ett meddelande från en annan man, daterat för bara några dagar sedan: ”Ser fram emot att ses igen. Jag saknar dig.”
Hans hjärta sjönk. Allt hade varit där framför honom, men han hade vägrat se det. Lena hade träffat någon annan. Det var inget tvivel längre. Men vad som slog honom ännu hårdare var den insikt som långsamt började ta form. Kanske hade hon aldrig varit helt hans. Kanske hade han alltid varit ett alternativ, en nödlösning när något annat inte fungerade.
När Lena kom hem senare den kvällen, genomblöt av regnet, möttes hon av tystnad. Markus satt i soffan, fortfarande med den kalla kaffekoppen i handen, och tittade rakt fram. Hon märkte genast att något var fel.
”Markus, är allt okej?” frågade hon försiktigt.
Han vände långsamt blicken mot henne, och för första gången såg hon en sorg där som hon inte kunde förklara bort.
”Var du lycklig med honom?” frågade han rakt på sak, utan att höja rösten.
Lena ryckte till, som om hans ord hade slagit henne fysiskt. ”Vad menar du?” stammade hon, men skuldens skugga var redan tydlig i hennes ansikte.
”Du vet vad jag menar,” sa Markus tyst. ”Jag såg meddelandet.”
Hon stod där, genomblöt och utan ord, oförmögen att neka. Regnet fortsatte att falla tungt utanför, som om himlen själv delade deras smärta.
”Varför?” frågade Markus efter en lång stunds tystnad. ”Varför stannade du kvar om du inte var lycklig?”
Lena skakade på huvudet, och tårarna började rinna nerför hennes kinder, blandade med regndropparna. ”Jag visste inte vad jag ville,” viskade hon. ”Du var alltid där, trygg och stabil. Jag trodde att jag kunde älska dig på det sätt du förtjänar. Men jag var aldrig säker. Du var… ett val jag inte vågade ifrågasätta.”
Markus kände hur smärtan brände i bröstet. Han hade älskat Lena med allt han hade, men han insåg nu att han bara hade varit en säker hamn, ett val hon gjort för att inte stå ensam i stormen.
”Jag förtjänar mer än att vara någons alternativ,” sa han slutligen, och ställde ner koppen. ”Och du förtjänar att veta vad du verkligen vill.”
Lena såg på honom, med förtvivlan i ögonen, men hon visste att det var slut. Det fanns inget mer att säga. Hon gick in i sovrummet för att packa sina saker, medan Markus satt kvar i soffan och lyssnade på regnet som sakta började avta.
När dörren återigen slog igen, kände Markus en tung sorg men också en lättnad. Han var fri nu, fri att finna någon som skulle välja honom, inte som ett alternativ, utan som sitt enda val.