Det börjar som en liten knackning på dörren i mitt huvud. En försiktig knackning, nästan artig. Jag vet precis vem det är, men jag låtsas att jag inte hör.
”Hallå? Det är jag, Ångest. Jag har med mig några vänner, hoppas det går bra?”
Nej, det går inte bra. Men innan jag ens hinner säga något – POFF! – så har han sparkat upp dörren och släpat in hela sitt förbannade entourage.
Först kommer Skuld. Han är den där jobbiga typen som alltid vill prata om gamla synder. Han lutar sig fram, viskar i mitt öra:
”Minns du när du glömde din väns födelsedag? Eller den där gången du sa något dumt 2009?”
Jag försöker mota bort honom, men då har redan Skam slagit sig ner i soffan, brett ut sig och satt fötterna på bordet.
”Ja, alltså… du är ju pinsam. Jag menar, minns du vad du sa på det där mötet? Alla skrattade, men inte med dig… utan åt dig.”
Jag försöker hålla för öronen. Men just då stormar Hjärnspökena in som en flock duvungar på amfetamin. De flaxar runt i mitt huvud, skriker i munnen på varandra:
”Vad gör du med ditt liv? Är det inte dags att byta jobb? Kanske flytta till ett kloster? Eller åtminstone börja träna?”
Jag försöker resonera. ”Snälla, det är söndag. Jag ville bara ha en lugn dag.”
Ångest ler. Ett självgott, triumferande leende.
”Nej, nej, nej. Lugn och ro är för folk som inte har gjort bort sig så många gånger som du.”
Och där sitter jag, omringad av mina objudna gäster. Skuld sörplar på en imaginär kaffe, Skam skrollar genom mitt livs pinsamheter, och Hjärnspökena har tagit över hela hjärnkontoret.
Jag suckar djupt.
Sen tar jag fram min hemliga vapen.
Jag ställer mig upp, sträcker på mig och säger högt:
”Vet ni vad? JAG SKITER I DETTA!”
Och så sätter jag på Netflix, äter en påse chips och låtsas att jag är en ansvarslös amöba utan minnen eller framtid. Ångest och hans gäng suckar besviket. De hatar när jag gör så.
Men vet ni vad? Det är fan inte mitt problem.