Ängslan kom som en storm, från ingenstans, på en stilla dag. Jag hade inte sett tecknen, eller kanske hade jag bara blundat för dem. Det började som en svag bris, en oro som knappt var märkbar, men snabbt växte den sig starkare. Himlen mörknade i mitt inre, och vinden slet i allt jag trodde var fast och stabilt.
Jag stod där, mitt i stormen, oförmögen att röra mig. Tankarna var som virvlande löv, kastade hit och dit utan någon riktning. Varje försök att greppa en tanke var lönlöst. Det kändes som om världen runt mig höll på att rasa, men allt var precis som det alltid varit. Ingen såg stormen som rasade inom mig.
Jag försökte andas djupt, precis som de säger att man ska. Men luften var tjock, och varje andetag kändes som en kamp. Hjärtat slog snabbare än det borde, som om det försökte hålla jämna steg med vinden. Jag ville skrika, men ljudet fastnade i halsen. Vad var det som hade utlöst detta? Var det något jag hade sagt? Något jag hade gjort? Eller var det helt enkelt den tomhet jag burit på så länge?
Stormen hade inte kommit plötsligt, insåg jag. Den hade byggts upp under lång tid, dold bakom mina leenden och min vilja att fortsätta som om allt var okej. Men nu hade den svept in, obeveklig och oemotståndlig.
Jag visste inte när den skulle avta. Kanske skulle den försvinna lika plötsligt som den kommit. Eller så skulle den lämna mig utmattad, med spillrorna av mina tankar liggande runt mig som ett trasigt landskap.
Men mitt i stormen, när jag kände mig som mest maktlös, kom en svag påminnelse. En viskning, långt inne, som jag nästan hade glömt bort. Den sade åt mig att stå kvar, att inte låta stormen vinna. Den var inte jag. Den var inte min sanning, utan bara ett tillfälligt mörker, en förklädd rädsla som ville få mig att tro att jag var mindre än jag var.
Så jag stod stilla, även om varje del av mig ville springa, fly. Jag slöt ögonen och fokuserade på något enkelt, något verkligt. Mina fötter, som vilade mot marken. Den stabila känslan av jorden under mig, påminde mig om att jag fortfarande stod här, fortfarande andades. Ett andetag, sedan ett till. Jag fokuserade på varje inandning, varje utandning, som om det var allt som fanns.
Stormen var stark, men jag märkte att den inte kunde blåsa bort denna enkla, oföränderliga sanning: jag var fortfarande här. Jag började minnas saker som hjälpt mig tidigare, små detaljer som gav mig styrka. Det kunde vara en promenad vid havet, där vågornas ständiga rytm lugnade mitt kaos. Eller en bok jag hade läst, där orden skapade ett tillfälligt frirum för mina tankar.
Jag visste att stormen inte skulle försvinna på en gång. Den hade fortfarande sitt grepp om mig, men jag insåg nu att jag inte behövde kämpa emot den med alla krafter. Istället skulle jag lära mig att böja mig för vinden, som ett träd som böjer sig i stormen men inte bryts av. Jag kunde låta den blåsa förbi, utan att låta den dra mig med sig.
Steg för steg, började jag hitta vägar att övervinna ängslan. Små handlingar, som att sträcka mig efter en vän, eller bara skriva ner mina tankar i en anteckningsbok, gav mig en förnimmelse av kontroll. Ängslan ville få mig att tro att jag var ensam, att ingen annan kände denna storm. Men när jag öppnade mig för andra, insåg jag att jag inte var ensam. Det fanns de som också hade mött sina stormar, och deras styrka blev en påminnelse om att det var möjligt att övervinna även de mörkaste stunder.
Stormen började avta, långsamt men säkert. Det fanns fortfarande dagar när den återvände, men nu var jag inte lika rädd. Jag hade lärt mig att den inte definierade mig. Och varje gång den kom, visste jag att jag hade verktygen för att stå emot. Jag hade överlevt förut, och jag skulle göra det igen.