Det är en stark och vacker betraktelse. Det säger något om att ibland, även om vi inte är skyldiga till att något gått sönder, kan vi ändå vara de som helar det, kanske för att vi bryr oss, kanske för att vi vill se världen hel igen. Det finns en stillsam styrka i att vara den som tar ansvar och skapar läkning, även när det inte är vårt kaos från början.
Du lagade det du inte tog sönder, som om du bar en osynlig plikt att läka sprickor som andra lämnat efter sig. Du gick varsamt fram, som om varje skärva fortfarande betydde något, som om det inte var förlorat för alltid. Ibland undrar jag om du såg det som ett sätt att förstå världen att genom att laga, kunde du kanske också lära dig varför saker går sönder. Eller kanske var det en form av kärlek, ett sätt att säga att allt kan bli helt igen, om någon bara orkar bry sig tillräckligt.
Och i den processen, när du lagade det som inte var ditt, växte du, bit för bit, även om ingen såg det.
Ingen såg de små, osynliga trådarna du vävde mellan de spruckna delarna. De såg bara resultatet något helt, något som återfått sin form. Men du visste att det aldrig riktigt skulle vara som förut, att det fanns små ärr under ytan, dolda för alla utom dig. Kanske var det just det som gjorde dig så stark, att du förstod hur skörheten fungerade. Du lärde dig att hålla om, att stödja det som blivit lagat, med vetskapen om att en gång brustet kan gå sönder igen.
Men du gav ändå, osjälviskt, som om du visste att det enda som verkligen spelar roll är försöket viljan att se något bli helt. Och kanske, i ditt tysta skapande, lagade du inte bara det som fanns framför dig. Kanske lagade du också något inom dig själv, något som behövde den där varsamma beröringen, den där omsorgen, för att börja läka.
Och där, i den tysta processen, fann du kanske en del av dig själv som du inte visste att du saknade. Som om varje gång du satte ihop skärvorna av det som gått sönder, växte en bit av dig starkare, mer medveten om både din egen sårbarhet och din förmåga att hela. För varje spricka du fyllde, för varje kant du varsamt slipade till, fanns det också en paradoxal känsla av frihet friheten att förstå att allt inte behöver vara perfekt för att vara vackert.
Du lärde dig att acceptera världen som den är, med alla sina brutna bitar, men samtidigt såg du potentialen i varje trasigt föremål, varje knäckt relation. Du blev en som kunde se bortom det ytliga kaoset, och istället hitta kärnan i det som fanns kvar, det som fortfarande kunde bli något mer. Och kanske var det just där, mitt i din tystnad, som du förstod att du inte bara lagade det andra bröt ner du byggde upp något helt nytt. Något starkare, något mer uthålligt, precis som du själv.
Och så, med varje bit du varsamt satte på plats, skapade du inte bara något som en gång varit helt, utan något som bar på en ny sorts styrka din styrka. För det du lagade blev aldrig exakt som förut, men det bar med sig en historia, en djupare mening. Och du, som en tyst väktare av det sköra, lämnade ditt avtryck på allt du rörde vid. Inte genom att söka erkännande eller tacksamhet, utan för att det var din natur att läka, att bygga, att se det vackra i det ofullkomliga.
Och kanske, i slutändan, var det just det som gjorde dig hel.