Det är som att bära en mask, en som är så välplacerad att ingen kan se sprickorna bakom. Utåt sett finns inga tecken på att något är fel. Jag ser levande ut, jag rör mig som vanligt, pratar som vanligt. Men varje steg jag tar känns som att jag släpar en osynlig börda efter mig. När någon frågar ”Hur mår du?” är det som om hela världen håller andan. Jag känner hur varje muskel i mitt ansikte spänns, försöker forma ett leende. ”Jag mår bra”, säger jag, men insidan är en annan värld.
Där finns kaoset, den tysta kampen som ingen ser. Jag skriker men ljudet når ingen. Jag försöker hålla allt under kontroll, men det känns som att jag långsamt drunknar, och ingen märker det. De ser mig, men de ser mig inte. Det är som att leva i en parallell verklighet där det jag känner aldrig riktigt når andra.
Och det är just det. Ingen kan förstå, för smärtan är min att bära ensam.
Det finns stunder när jag önskar att någon kunde se igenom masken, att någon skulle lägga märke till sprickorna, de små tecknen på att jag håller på att falla sönder. Men samtidigt är jag rädd. Tänk om de verkligen såg allt? Vad skulle de tänka då? Skulle de dra sig undan, eller försöka laga mig, som om jag var något trasigt?
Så jag fortsätter, dag efter dag, att bygga murar, för att skydda mig själv från det jag tror ingen kan hantera. Varje gång någon frågar hur jag mår, sätter jag upp en ny tegelsten, ytterligare ett lager mellan mig och omvärlden. Och det fungerar, åtminstone på ytan. Ingen ifrågasätter, ingen gräver djupare. Det är enklast så, eller åtminstone så intalar jag mig.
Men ibland, på nätterna, när allt är tyst och ingen ser, släpper jag fasaden. Det är då jag låter mig känna allt det där jag har trängt undan under dagen. Sorgen, ensamheten, den outtalade rädslan för att aldrig bli riktigt förstådd. Det är då jag tillåter mig att vara ärlig, om än bara med mig själv. Men även då känns det som en kamp – att acceptera den verklighet jag så desperat försöker dölja.
Jag vet inte hur länge jag kan hålla på så här. Hur länge kan någon bära en mask utan att till slut förlora sig själv bakom den? Det är en fråga jag ständigt brottas med, men ännu har jag inte funnit något svar. Det enda jag vet är att jag fortsätter, dag efter dag, för det finns inget annat alternativ just nu.