Jag fick frågan idag: Vad är din största rädsla just nu?
Det var en enkel fråga, utan större förväntningar. Jag satt med min kaffe, såg på personen framför mig och visste att jag kunde säga något ytligt. Något enkelt. Men sanningen brände bakom mina läppar, den där lilla osynliga rädslan som jag burit med mig så länge. Och innan jag visste ordet av det hörde jag mig själv säga:
”Att bli kär igen.”
Jag såg hur de rynkade på pannan, osäkra på vad jag egentligen menade. Hur kunde något så vackert också vara så skrämmande? Men jag fortsatte, för jag visste att de inte förstod, inte på det sätt som jag gjorde.
”Det är som att bli helt naken,” sa jag tyst. ”Som att stå mitt i ett upplyst rum där alla kan se rakt igenom dig. Ingen skyddsmur, inget filter. Bara du, precis som du är.”
Jag dröjde vid orden, och i den tystnaden kunde jag nästan känna tyngden av alla tidigare relationer. De där blickarna, kommentarerna, bedömningarna. För varje gång jag släppt in någon hade jag också gett dem nyckeln till den mest sårbara delen av mig själv. I början hade det känts som frihet – att vara sedd, att bli älskad för den man är. Men det som följde var alltid samma mönster: en dömande blick, en kommentar som träffade lite för nära. Känslan av att långsamt bli demonterad, bit för bit, tills inget längre fanns kvar.
Att bli kär igen, för mig, innebar att riskera att förlora ännu en del av mig själv. För när du öppnar dig för någon på det sättet, blir varje ord, varje handling, en möjlighet för dem att förändra dig. Att lyfta dig eller bryta ner dig. Och jag visste inte om jag kunde överleva att bli nedbruten ännu en gång.
”Jag är rädd,” erkände jag till slut, ”för att om jag älskar igen, kanske jag inte kommer att känna igen mig själv efteråt. Det är en känsla av att förlora kontrollen, att bli bedömd, uttittad – och inte veta om den andra personen kommer att älska det de ser.”
De såg på mig med en förståelse jag inte hade förväntat mig, och för ett ögonblick kände jag en viss lättnad. Kanske var jag inte ensam i den här rädslan. Kanske fanns det fler som bar samma sköra sköld av skydd, som undrade om de vågade öppna sig igen, fastän de visste vad som stod på spel.
Men någonstans inom mig visste jag också att trots rädslan, trots sårbarheten, skulle jag en dag stå där igen. Naket, öppet och med hjärtat i handen. För kärlek, även om den skrämmer, är också det som gör oss levande.
Att bli kär igen är som att kliva ut på en öppen scen, utan skydd, där varenda del av ens själ blir blottad. Det är en skrämmande tanke, för med den kommer också rädslan för att bli sårbar. Att någon ska se allt det där som vi kanske försöker dölja eller glömma själva. Kanske är det just därför kärlek kan kännas som både det mest underbara och det mest skrämmande som finns.
Det är som att stå i ett ljus där varje brist, varje osäkerhet lyser upp – och man vet aldrig om den andra personen kommer att älska eller vända sig bort. Den där blotta rädslan av att bli bedömd eller till och med avvisad, särskilt när man redan har sår från det förflutna, kan få en att tveka.