Ilska kan ibland misstas för att vara en explosiv kraft, en storm som sveper in med ilsken hetta och brinnande ord. Men vad är ilska, egentligen? När jag tänker på det, ser jag något annat. Det är som om ilskan är en dimma, tät och tung, som sveper över ens inre landskap. Den grumlar synfältet, men det är inte för att den vill skada, utan för att den bär med sig något djupt gömt.
Jag minns en tid då jag trodde att ilska var att vara arg. Jag skrek och kastade saker, som om det skulle frigöra något inom mig. Men när tystnaden lade sig, fanns fortfarande en tyngd kvar. Det var då jag insåg att ilskan inte var vrede, utan sorg. Det var sorgen som inte hade hittat en väg ut. Sorgen som inte kunde sätta ord på vad den kände, och därför klädde sig i ilskans röda, hetsiga ton.
I själva verket, är ilska en känsla på villovägar. Det är ledsamhet som inte vet vart den ska gå. Den letar efter en plats att vila, men finner ingen. Så den exploderar, skriker, försöker pressa sig ut. Det är som om mitt hjärta försöker säga att något är fel, men jag kan inte höra vad det är. Och i det kaoset känner jag mig förlorad.
Men när jag saktar ner, när jag ger mig själv tid att lyssna på vad ilskan egentligen vill säga, ser jag att den bara är ett rop på hjälp. Ett rop från en plats inom mig som känner sig sårad, som känner sig ensam. Då förvandlas ilskan. Den blir mjukare, mindre intensiv. Och jag inser att det är okej att vara ledsen. Det är okej att inte veta exakt hur man ska uttrycka det.
Ilska är inte en fiende. Den är en del av mig, en del som vill att jag ska lyssna. Och när jag gör det, finner jag att bakom varje utbrott finns en tystare, djupare sorg som bara vill bli sedd och förstådd.