Fas 1: Förtvivlan
När allt rämnade kändes det som om världen krympte. Det fanns inget utrymme att andas, inget sätt att hitta fotfäste i kaoset. Jag satt ensam i tystnaden, stirrade på kaffekoppen framför mig och försökte greppa vad som just hade hänt. Luften i rummet var tung, och det var som om varje andetag var en påminnelse om förlusten. Tomheten var överväldigande.
De första dagarna var en dimma. Jag gick igenom vardagens sysslor som en robot, men inombords var det som om allt stod stilla. Mina tankar fastnade i ett ständigt kretslopp av ”varför”. Varje gång jag försökte hitta svar, gled de undan som skuggor. Det var som att drunkna i en sjö av obesvarade frågor. Varje gång jag tog mig upp för luft, drogs jag ner igen.
Fas 2: Ilska
Sedan kom vreden, plötsligt och utan förvarning. Det brände under huden som eld, och jag kände mig så oerhört sviken. Varför hade jag inte sett tecknen? Varför hade jag låtit mig själv tro på något som inte fanns? Jag slungades mellan självförakt och frustration, mellan känslan av att ha blivit sviken och att ha svikit mig själv.
Jag tänkte på alla gånger jag hade försökt hålla ihop allt, försökt vara den som stöttade, den som kämpade. Men ilskan hjälpte mig också att börja sätta gränser, att inse att jag hade rätt att känna mig arg. Det var inte bara sorgen som skulle ta plats. Jag började skriva ner mina känslor, utan censur, som om jag behövde rensa ut allt inombords. Det var en befrielse att släppa fram ilskan, att låta den brinna istället för att slukas av den.
Fas 3: Acceptans
Tiden gick, och långsamt började ilskan blekna. Kvar fanns en trötthet, en sorts utmattning efter alla känslomässiga stormar. Det var inte som att allt plötsligt blev lättare, men jag började se saker klarare. Jag såg mig själv i spegeln och började känna igen den jag var innan allt hände. Smärtan fanns kvar, men den hade blivit mer hanterbar, som en gammal ärrvävnad som inte längre blödde.
Jag insåg att det fanns saker jag inte kunde kontrollera, och med det kom ett lugn. Det var ingen snabb förändring, men jag började acceptera att vissa saker var utanför min makt. Det som hade gjort ont, hade hänt, och jag kunde inte göra något åt det. Men jag kunde välja att släppa taget, att inte bära det med mig varje dag. Jag började långsamt bygga upp mig själv igen, en bit i taget.
Fas 4: Försoning
Försoningen kom inte plötsligt, utan smög sig på, sakta men säkert. Det var som att en tung dimma lyfte från mina axlar, en dimma jag knappt hade insett att jag burit med mig. Smärtan och sorgen hade bleknat till något mildare, något som inte längre definierade varje vaken stund. Men det var inte en passiv process det var ett aktivt arbete, en daglig kamp att finna mitt sätt att läka.
Att skriva blev min räddning. Varje kväll satt jag med pennan i handen, ibland med tårarna rinnande, ibland med en märklig lättnad. Jag skrev om allt rädslorna, ilskan, ensamheten. Jag fyllde sidorna med tankar som jag inte kunnat dela med någon annan, sådant som kändes för stort och för tungt för att sägas högt. Varje ord jag skrev ner var som att släppa en liten del av smärtan, som om den inte längre hade makten över mig.
Det var som att varje gång jag satte ord på känslorna, förlorade de lite av sin intensitet. Jag skrev om alla ”varför” som fortfarande fanns kvar, alla frågor som inte hade några svar. Men jag skrev också om framtiden. Vad jag ville, vem jag ville vara efter att stormen lagt sig. Det var som att jag långsamt byggde upp en karta över mig själv igen, bit för bit.
En vän hjälpte också. Det var inte alltid de förstod, men de fanns där. Ibland räckte det med att bara sitta tyst tillsammans, känna närvaron av någon som brydde sig. Jag lärde mig att jag inte behövde vara stark hela tiden. Det var okej att vara sårbar, att visa att jag fortfarande bar på ärr, men att de inte längre styrde mig. Att prata om allt hjälpte, även om det ibland kändes som att slita upp gamla sår. Att höra mig själv säga orden högt gav dem en annan tyngd, och plötsligt kändes det inte lika ensamt.
Men framför allt hjälpte det att tillåta mig själv att känna igen. Jag hade försökt förtränga, pressa undan alla känslor, men när jag slutligen släppte dem fria, kunde de börja försvinna. Jag lät sorgen finnas där, ilskan också, men de fick inte längre ta över mitt liv. De fick vara gäster, men de fick aldrig bestämma.
Och en dag, utan att jag ens märkte det först, kände jag ett lugn. Det var som om allt hade fått landa på plats. Jag kunde minnas utan att smärtan stack till, och framtiden kändes inte längre skrämmande. Jag var hel igen, men jag var inte samma person som innan. Jag var starkare, mer medveten om vad jag behövde, vad jag förtjänade.
Försoningen var inte att glömma. Det var att lära sig leva med det som varit, att förstå att varje sår läker, men lämnar ett ärr. Och det var okej. Det var en del av mig nu, och jag skulle bära det som en lärdom, en erfarenhet som format mig och visat vad jag klarar av.