Solen bryr sig inte om vi ser den eller inte,
den stiger och sjunker utan att fråga om vi är där.
I tystnad lyser den, oavsett om vi märker dess värme,
om vi vänder bort blicken, förlorade i våra egna skuggor.
Och ändå, varje dag, är den där—
lika vacker, lika evig.
Påminner oss om att skönhet, värme, och styrka
inte kräver åskådare.
Kom ihåg det.
Du är som solen.
Att se dig med armar runt en annan man,
Mitt hjärta brister, bit för bit,
Kärlekens löften nu flyktiga minnen,
Som vinden, förlorade i tidens slit.
Din värme, nu till någon annan,
Lämnar mig ensam i mörkrets famn,
En gång vårt, nu bortom min räckvidd,
Allt jag känner är ett tomt hav av skam.
Men i djupet av smärtans ocean,
Finns kanske styrka att läka och gå,
För även om du är förlorad för alltid,
Ska mitt hjärta lära sig att slå.